Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manaar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppdraget i eget namn och således sjelf i st. f.
mananten (uppdragsgifvaren) träda i rättsförhållande
till tredje man, och benämnes i sådant fall mandat
i egentlig mening l. kommissionsaftal, hvaraf
speditionsaftalet är en underart. Men i den moderna
rätten är det äfven möjligt, att uppdraget skall
utföras icke blott för uppdragsgifvarens räkning,
utan äfven i hans namn, så att han omedelbart
förvärfvar de rättigheter och ikläder sig de
förpligtelser, som ur rättsärendet härflyta. Denna
art, hvilken var för den romerska rätten principielt
okänd, uppkommer genom mandatets förening med en
fullmakt och kan kallas fullmaktsmandat. Det är
detta, som egentligen afses i vår lag (H. B. 18
kap.) liksom i de flesta främmande. I motsats mot den
romerska ger den nyare rätten mandatarien anspråk
på arvode. – Vigtiga användningar af mandatet äro
bl. a. rättsförhållandet emellan ett bolag och dess
styrelse samt inkasserings- och betalningsmandat, af
hvilka anvisning och vexel anses vara sammansatta. –
2. Franskt pappersmynt under Direktorium. Se
Territorial-mandat. – 3. Manlig bragd, bedrift,
dåd. Bruket af ordet mandat i denna betydelse tillhör
uteslutande nysvenskan och har utan tvifvel uppkommit
på folketymologisk väg, med omtydning efter »man» och
»dat» (Lågt. dat, Högt. that, Sv. dåd; jfr hjeltedad).
1. Hj. H-d.
Mandatsprocess, jur., en under medeltiden utbildad
summarisk processart, som skilde sig från den vanliga
deri att domaren ensamt på kärandens framställning,
utan att höra svaranden, gaf den sistnämnde en
befallning (Lat. mandatum) att fullgöra något,
t. ex. att betala en fordran. Befallningen kunde vara
ovilkorlig eller vilkorlig. I förra fallet egde
svaranden, strängt taget, icke rätt att försvara
sig; dock medgafs honom att göra gällande vissa
invändningar, som kunde genast pröfvas. I senare
fallet deremot förföll befallningens verkan, om
någon invändning inom viss tid framställdes, och
saken förhandlades derefter i vanlig ordning inför
domstolen. Från den förra arten af mandatsprocess
härleder sig det svenska lagsökningsförfarandet.
I. Afz.
Mandatum, Lat., uppdrag, som öfvertogs för en annans
räkning. Den, som mottagit det, kunde ställas
till ansvar och dömas till skadeersättning,
om han tillfogat sin hufvudman (mandator)
skada vare sig genom afsigtligt förvållande
eller genom försumlighet. Att blifva fälld i
en rättegång härom medförde vanfrejd (infamia).
R. Tdh.
Mandatum cum libera, Lat., den fria och oinskränkta
makt, som de katolske biskoparna tillägga sig i
afseende på kyrkliga anordningar. Till stöd för
densamma åberopas Kristi yttrande till lärjungarna
(Luk. 10: 16): »Den som hör eder, han hör mig».
Mande. Se Mandespråk.
Mandéer (mindre riktigt mendaiter) kallas en
urgammal gnostisk sekt, bosatt dels kring Basra i
sumplandet vid Eufrats och Tigris’ mynningar, dels
i den angränsande persiska provinsen Chuzistan. I
Europa hafva de
oriktigt benämts »Johanneskristna» eller
»Johanneslärjungar» och (enligt Nöldeke) lika
oriktigt förblandats med sabierna. Sjelfva kalla de
sig nasoraje, »nasaréer», »kristna». Om deras läror
se Johanneskristna. (Till mandéernas der anförda
religiösa urkunder bör läggas den af Euting 1867
utgifna »Qolasta, oder gesänge und lehren von dem
taufe und dem ausgang der seele».) Men den i denna
literatur bevarade dialekten (se Mandeiska språket)
är numera ett för mandéerna sjelfva dödt och af
deras prester blott ofullkomligt förstådt språk. –
Jfr H. J. Petermann: »Reisen in Orient» (bd 2, 1861);
Siouffi: »Études sur la religion de Soubbas» (1880);
Kessler: »Über gnosis und altbabylon. religion»
(i »Verhandl. d. 5:ten orientalisten-congress zu
Berlin»; T. 2., 1882). H. A.
Mandeiska språket, på hvilket mandéernas religiösa
urkunder äro författade, tillhör den semitiska
språkstammens öst-arameiska gren, hvilken delar
sig i de syriska, ny-syriska och babylonska
dialekterna. Dessa senare äro talmudiskan och
mandeiskan. Från sin närmaste slägting, talmudiskan,
skiljer sig det mandeiska språket a) lexikaliskt,
deri att det är mer fritt från grekiska, latinska och
hebreiska ord, hvaremot de persiska låneorden äro i
mandeiskan ganska talrika, och b) syntaktiskt, i det
att mandeiskan eger en renare arameisk satsfogning än
något annat arameiskt språk. I formelt hänseende har
mandeiskan i några punkter gått längre i fonetisk
utveckling, men bibehåller i andra en äldre
form än talmudiskan. Mandeiska språket eger ett
särskildt, från de äldsta arameiska bokstafsformerna
härstammande alfabet och har inom detta utbildat
en mer konsekvent och fullständig vokalbeteckning
än någon annan semitisk skrift. I Europa återgifves
dock det mandeiska alfabetet vanligen med hebreiska
bokstäfver. – Jfr Nöldeke: »Mandäische grammatik»
(1875). H. A.
Mandel. 1. Farmak., mandelträdets frö, befriadt
från det yttre skalet. Frukten af mandelträdet,
Amygdalus communis L. (se Amygdalus), är en
sammantryckt, äggformig stenfrukt, hvars torra,
läderartade kött är grönaktigt och beklädt med
hvitgrå sammetsludd. Kärnans stenskal är antingen
glatt, benhårdt och tjockt, med djupt insänkta porer
(variet. dura), eller liksom tradigt, bräckligt och
tunnt (variet. fragilis, »krakmandel»). Inom detsamma
finnes vanligen 1, stundom 2 frön, hvilka utgöra
den drog man kallar »mandel» (semina Amygdali). Af
densamma hafva genom odling frambragts många
varieteter, vexlande i form och storlek, men alla
hänförliga till 2 hufvudgrupper med olika smak och
egenskaper, nämligen: sötmandlar och bittermandlar
(semina Amygdali dulcia och s. A. amara). De förra
hafva en mild, fet eller oljig och slemmig smak; de
senare derjämte en egendomligt bitter. Bittermandlar,
såsom egande andra egenskaper än sötmandlarna,
må på inga vilkor å apoteken finnas inmängda bland
de senare. Mandlarna äro mer eller mindre plattadt
äggformiga, spetsiga i den smalare änden och nära
spetsen försedda med en grund nafvelgrop, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
