Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akademien (1847), Vetenskapsakademien (1848) och
Svenska akademien (1852). Vid flere tillfällen sändes
han af konungen i särskilda förtroendeuppdrag till
främmande regeringar och hof, men först 1855 utnämndes
han till svensk-norsk minister i Wien. M. var således
frånvarande, när Oskar I bestämde sig för det nya
uppslag i de förenade rikenas utrikespolitik, som
betecknas af den s. k. November-traktaten (1855),
hvarigenom den förut proklamerade neutraliteten under
pågående krig emellan Ryssland och Vestmakterna
utbyttes mot en skyddstraktat med de senare, men
han hemkallades för att formulera, om ej traktaten,
så åtminstone den svensk-norska regeringens cirkulär
derom till samtliga europeiska makter.
Nyss återkommen från Wien, beordrades M. att såsom
svensk-norsk minister i Paris aflösa den åldrige
G. Löwenhielm. Det vidtutseende kriget stäcktes genom
freden i Paris 1856, och M. fick i två år representera
sin konung vid det lysande napoleonska hofvet, innan
han återkallades för att såsom utrikesstatsminister
ingå i kronprinsen-regenten Karls konselj
(1858). Den af Oskar I med förkärlek omfattade
skandinaviska politiken, gående ut på häfdandet
af de nordiska rikenas solidaritet gentemot tyska
anfall på Danmarks gamla kronland, ytterligare befäst
genom kronprinsen-regenten Karls och konung Fredrik
VII:s personliga vänskap, fick i M. en vältalig och
oförtruten tolk inför Europas diplomati. Den tyska
diplomatiens bevis för Slesvigs egenskap af tyskt
riksland och alla dess derpå grundade rättspåståenden
bestredos kraftigt i M:s noter och depescher, hvilka
ofta upptogos af den europeiska pressen och i en af
svenska regeringen besörjd tryckt samling framlades
för riksdag och storting (1863). »Vi hafva alltid
förklarat» – yttrade M. d. 24 Nov. 1863 på riddarhuset
– »att de feodala tvistigheter, uti hvilka Danmark
med afseende på de tyska hertigdömena varit med
Tyska förbundet inveckladt, icke vore af egenskap att
påkalla eller medgifva vår inblandning, men tilllika
att vi aldrig med likgiltighet skulle kunna åse ett
anfall på de öfriga, till danska monarkien hörande
landsdelar.» Då emellertid kort derefter ett sådant
anfall verkligen gjordes, ansåg de förenade rikenas
regering ställningen sådan, att hennes dittills
följda politik måste öfvergifvas; detta skedde
dock ej öppet och med ens, utan dröjande och under
halfva uttalanden. Den med dessa nya depescher och
noter ökade samlingen af M:s diplomatiska aktstycken
rörande »danska frågan» är (utan svenska regeringens
medgifvande) utgifven i dansk »Historisk tidsskrift»
(Tredie Række, 3:dje bd, 1862–64). M:s öppna svar på
de delvis bittra beskyllningar, hvilka detta omslag
vållade, läses i ridderskapets och adelns protokoll
för d. 4 April 1866: »Domen tillhör framtiden; huru
den skall utfalla kan jag ej bedöma, men jag hoppas
likväl, att då den tid kommer, att handlingarna
rörande Sveriges utrikespolitik under senare åren
kunna allmängöras, denna dom ej skall blifva alltför
sträng; och jag vågar åtminstone vädja till de goda
afsigter, hvilka ledt mitt handlingssätt, om de än ej
alltid kunnat motsvaras af förmågan.» – Ehuru från
1834 medlem af riddarhuset vid de riksdagar, under
hvilka han ej vistats utomlands, var det dock först
som medlem af regeringen M. der tog till orda (1859)
för att besvara en politisk interpellation, något som
både för riddarhuset och allmänheten hade nyhetens
hela behag. Sådana frågor återkommo stundom, men om
ock M. aldrig vägrade ett svar, blef interpellantens
vinst på svaret sällan värdefull. Öppnare och alldeles
rent ut uttalade M. sig på riddarhuset (1865) till
förmån för det hvilande representationsförslaget, och
när de första valen för den nya riksdagen företogos,
utsågs M. af Vesternorrlands läns landsting till
ledamot i Första kammaren. Men redan innan De
Geer lemnade sitt statsministersämbete, nedlade
M. sitt. Hans strid för tredje hufvudtitelns
anslag utföll icke vid 1868 års riksdag med
full seger. Riksdagen beviljade väl det begärda
anslagets summa, men med vissa bestämmelser angående
användningen, hvilket M. principielt ogillade. Hans
i April 1868 ingifna afskedsansökan beviljades
dock ej förrän d. 4 Juni s. å., då M. utnämndes till
president i Kommersekollegium. Den 4 Maj 1860 erhöll
M. grefvebref, men sökte derå aldrig föreskrifven
introduktion å riddarhuset.
M., som med stort intresse deltagit i Svenska
akademiens arbeten, valdes 1869 till akademiens
ständige sekreterare, men afsade sig posten
1872. Under en utländsk resa följande årets sommar
träffades han i Köln af ett slaganfall och afled
der d. 18 Aug. 1873. Hans särdeles rika boksamling,
öfver hvilken tryckt katalog »enligt den af honom
upprättade förteckning» utgafs 1874, såldes på
auktion i Stockholm. De af M. utgifna skrifter, utom
de akademiska (Inträdestal i Sv. akad., i denna akad:s
handl., d. 27, 1854, och Om Gustaf III:s yttre politik
under de två senaste åren af dess regering, 1859) och
de officiella, äro bibliografiska sällsyntheter. Bland
dem må nämnas Recueil de documents inédits concernant
l’histoire de Suèd sous le règne de Gustave III (2
dlr, i 40 exemplar, 1847–49; förra delen utgafs
1854 i svensk öfvers. med titeln Brefvexling,
rörande Sveriges historia, under åren 1772–1780).
H. W.
Mandespråk (mande-negerspråk) kallas en grupp
med hvarandra beslägtade negerspråk i vestra Sudan,
nämligen (tills vidare) vei, susu, bambára och
mande. Af dessa är det sistnämnda, vanligen, men
oriktigt, kalladt mandingo, det vigtigaste och
kändt öfver en stor del af Senegambien (jfr
Mandenga). Dessa språk utmärka sig för ovanligt välljud,
beroende på den jämna fördelningen af vokaler och
konsonanter. Jämte de 5 vanliga vokalerna (a, e, i, o,
u) och diftongerna ai, ei, au, ou finnas alla svenska
konsonantljud samt dessutom z (lent s), ch (tyskt)
och de palatala j (dj) och ñ (nj). I anljudet finnes
icke dubbel konsonant, och utljudet är vokal eller
nasal. Ordbildningen af de enligt regeln enstafviga
rötterna sker uteslutande med suffix, t. ex. Vei:
sa, ligga, sa-de, bädd, Mande: fa, dö, fa-ro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
