Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandeville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borde dröja i ytterligare 12 år med sitt offentliga
uppträdande. Så lyda de österländska källorna om M:s
ungdom. De vesterländska deremot tala om tvänne hans
föregångare, hvilka uppträdde som religionsstiftare,
men misslyckades, i det de vid hållna disputationer
besegrades (den ene af judiska skriftlärde, den
andre af persiska mager) samt derefter plötsligen
omkommo. Desse voro en sarasensk köpman, Scythianus,
och dennes lärjunge, Terebinthus. Den sistnämndes
enka upptog i barns ställe en ung slaf, Cubricus,
åt hvilken hon lemnade i arf de föregåendes rika
qvarlåtenskap, deribland en mängd skrifter. Dessa
utvidgade Cubricus sedermera med egna tillsatser,
hvarefter han uppträdde som religionsstiftare under
namnet Manes. De vesterländska uppgifterna bero
dock sannolikt på missförstånd af de österländska
namnen. Terebinthus är antagligen en förvrängning af
det arameiska tarbîthâ, som betyder lärjunge. Denne
Terebinthus torde vara densamme som M., liksom
man under Scythianus har att förstå M:s fader,
som härstammade från trakten af Skytien. Troligt är
ock, att M. sjelf ursprungligen haft ett annat namn,
hvilket han senare utbytte mot det förstnämnda, som
företer likhet med det mandeiska mânâ, en beteckning
af ljusets gud eller ett af ljusväséndena. – År 242
uppträdde M. offentligt i Persien under föregifvande
att han vore det sista och fullkomligaste af Guds
sändebud. Men då han i början vann föga anhang, och då
konung Sapores I (241–72) visade sig ogynsamt stämd
mot honom, begaf han sig på en längre vandring
utom det persiska riket. Återkommen till Persien,
der han efter en kortvarig gunst hos konung Sapores
snart kastades i fängelse, hvarur han af den förres
efterträdare, Hormisdas, befriades, blef han på
magernas anstiftan af konung Bahrâm I korsfäst, 276.
M:s lära var en utpräglad dualism. Det gifves från
evighet ett ljusets och ett mörkrets rike, som stå
i oförsonlig motsats till hvarandra. Hvartdera riket
har sin beherskare. Ljusets gud med sina 12 element
eller lemmar omgifves dessutom af en ljuseter och
en ljusjord, hvardera bestående af 5 rena element,
och alla tillsammans bilda det himmelska rikets
»pleroma» l. fullhet. Mörkrets rike består ock af 5
element samt beherskas af satan och hans demoner. I
spetsen för dessa gör satan ett anfall på ljusets
rike. För att skydda sitt välde föder ljusets gud
urmenniskan, som, utrustad med de 5 rena elementen,
skickas till strid mot satan, men beröfvas dervid
en del af sin ljusklädnad och är i fara att besegras
af mörkret. Till hjelp sändes den lefvande anden,
som befriar urmenniskan. Under tiden har det röfvade
ljuset blandats med mörkret. För att befria de
fångna ljuselementen (Jesus patibilis, den lidande
verldssjälen, som suckar efter förlossning; jfr
Rom. br. 8) skapar på ljuskonungens uppdrag en ängel
denna verlden samt derefter solen och månen, hvaremot
stjernorna utgöras af de i striden med urmenniskan
fångne demonerna. I solen tager urmenniskan som Jesus
impatibilis sitt säte, och månen blir hemvist för
lifvets moder. Sol och måne skola draga ljuselementen från jorden
och på dylikt sätt åstadkomma deras förlossning ur
mörkret. För att hindra detta skapar satan efter
sin och urmenniskans bild af materien och det
fångna ljuset de första menniskorna, Adam och Eva,
hos hvilka till följd deraf ljus och mörker, kött
och ande kämpa om herraväldet. På det de alltmer
måtte fängslas i mörkret, eggas de af satan till
köttslig beblandelse och sinliga lustar, och deras
längtan efter himmelsk upplysning ledes på villospår
genom skapandet af allahanda falska religioner. Då
sändes slutligen af urmenniskan återlösaren, Jesus,
ned i en skenkropp för att undervisa dem om deras
sanna bestämmelse och huru de genom strängaste
återhållsamhet skola besegra materien, hvarjämte
han till deras bistånd utlofvar »parakleten», som
ock nu i M:s person framträder. De, som fullkomligt
iakttoge hans lära, blefve efter döden genast försatta
i paradiset, de öfriga först efter en längre eller
kortare själavandring, och alla icke-manikéer skulle
vid verldens slut kastas i det eviga mörkret. –
Kärnan i M:s system, som han framställde i en
mängd skrifter, af hvilka den förnämsta är hans
»Evangelium», är den gammalbabylonska hedendomen med
tillsatser ur Zarathustras (Zoroasters) lära och
ur kristendomen. Till judendomen intog M. deremot
en fientlig ställning. Han kallade judarnas Gud för
mörkrets furste och Gamla testamentets profeter jämte
Moses för djefvulens sändebud. I Nya test. skilde
han emellan en tvåfaldig Jesus. Den, som judarna
korsfäste, var i likhet med G. test:s profeter en
djefvulens utskickade; men samtidigt med honom
uppenbarade sig den sanne återlösaren, som ock
kallas Jesus, i en skenkropp. Nya test:s skrifter
bestå af äkta och oäkta beståndsdelar. Oäkta äro i
synnerhet Apostlagerningarna, eftersom der berättas,
att parakleten redan vore kommen. – Den manikeiska
sektens lärjungar indelades i två klasser: fullkomlige
(perfecti l. electi) och åhörare (auditores). Af
de förre fordrades fullkomlig beherskning af alla
sinliga drifter, eller »munnens, händernas och
könslifvets insegel» (signaculum oris, manuum,
sinus), d. v. s. undvikandet af orena ord, oren spis
(dit räknades vin och kött af hvarje slag) och alla
könsförbindelser, således äfven äktenskapet, samt
all för ljusverlden skadlig sysselsättning. De
fullkomlige fingo icke ens med egen hand afbryta
frukter, utan detta skulle för deras räkning ske af
åhörarna, hvilkas lif föga skilde sig från andra
menniskors. Mellan åhörarna och de fullkomlige
stodo som lärare 12 magistri, 70 episcopi samt
presbyteri. Dessa 5 grader i den manikeiska hierarkien
hade sin sinnebild i de 5 trappsteg, som ledde till
den s. k. lärostolen, på hvilken M. sjelf tänktes
vara andligen närvarande. Den förnämsta festen hette
ock »lärostolens fest», till M:s minne. Gudstjensten
bestod hufvudsakligen i bön. Fastedagarna, till
hvilka äfven söndagen räknades, voro 7 i hvarje
månad. Sakramenten synas, såsom hos de kristne,
varit dop och nattvard, den senare med vatten i
st. f. vin. Efter M:s död utbröt mot hans anhängare
en svår förföljelse i Persien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
