Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 793-794 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manfred ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

A. Afzelius. Förbundets ändamål var från början
att åstadkomma en vänskaplig förening emellan några
af denna skolas lärare och deras bäste lärjungar,
hvilka särskildt skulle förädlas genom studiet af den
fornnordiska literaturen. Inom kort växte förbundet
till ett ganska stort samfund. Nordisk kraft och ett
kristligt lif skulle vara medlemmarnas ögonmärken. För
de yttre anordningarna vid sammankomsterna tog
man delvis Götiska förbundet till mönster. 1816
invaldes den då tjugutreårige, sedermera så ryktbare
K. J. L. Almqvist. Denne utsågs genast till
ordförande och utarbetade en organisationsplan,
märklig genom blandningen af snillrika idéer och
vildt fantastiska påfund. Förbundet antog ej detta
förslag, men utgaf det längre fram i »Handlingar
till upplysning i Manhemsförbundets historia» (1820),
liksom det äfven intogs af Almqvist i hans »Monografi»
(1844–45). 1818 inrättades en filial i Upsala, men
redan 1822 upplöstes Manhemsförbundet, sedan det på
slutet fört ett tynande lif. Bland sina medlemmar
räknade det (utom Dahlgren, Almqvist och Afzelius)
A. Fryxell. J. A. Hazelius, J. Börjesson, Jonas Waern,
P. A. Sondén m. fl. män, som sedermera vunno ett
hedradt namn.

Manhjorten. Se Kronhjortar.

Manhål, en på en ångpanna anbragt öppning, vanligtvis
af oval form samt af sådan storlek, att en man
kan igenom densamma komma in i pannan för att
tillse och vårda dennas inre delar. I vidstående
fig. visas en ångpannas manhål med manhålslucka och
tillbehör. Manhåls dimensioner variera mellan 37–45
cm. längd och 30–35 cm. bredd. – Manhål och



manhålsluckor användas icke endast på ångpannor,
utan äfven på flere andra ställen, t. ex. å fartygs
jernskott och jerndurkar, å cisterner m. m. Men
då de användas för sistnämnda ändamål, äro de
på enklare sätt inrättade, än då de förekomma
å ångpannor, der de måste vara så beskaffade,
att de kunna hålla tätt mot ångtrycket i pannan.
J. G. B.

Mani (af Grek. mania, ursinne), förryckthet; vurm,
lidelsefull förkärlek för något. Se Mania.

Mani. Se Manes (Manichaeus).

Mania (Grek., af mainomai, jag rasar), med., mani,
ursinne, en sinnessjukdom, eller psykos, som i många
hänseenden utgör en motsats till melankoli. Manien
utmärker sig genom en förhöjd, exalterad, glad
sinnesstämning, en förhöjd sjelfkänsla, en stegrad
inbillningskraft, en liflig tankeverksamhet, som i
de svårare formerna öfvergår till en riklig produktion
af en massa omvexlande, mer eller mindre rediga idéer
(delirium). Dessa idéer, som i de lägre graderna kunna
vara ganska förnuftiga, rediga och sammanhängande,
liknande snillets skapelser, blifva i de svårare
formerna alltmera osammanhängande (inkoherent
delirium), orediga och oförnuftiga samt bestå i den
högsta graden endast af tankefragment, ord, stafvelser
och ljud utan ringaste mening. I manien äro merendels
alla drifter stegrade och rörelseapparaten i en liflig
verksamhet. Dock gifvas många grader, från en lindrig
maniakalisk exaltation (hypomani), utmärkande sig mer
genom en qvantitativ stegring af själsfunktionerna,
ända till den högsta graden af raseri (mania gravis,
furor maniacalis), då den maniakaliske under skrik
och högljudt, oredigt prat, kastar af sig alla
kläder, slår och sliter sönder allt hvad han kommer
öfver, är våldsam och cynisk mot omgifningen samt
endast genom instängande i en cell kan undandragas
ytterverldens retande inflytelser och hindras från
att skada sig sjelf och andra. De häftigare anfallen
äro vanligen snart öfvergående, på några dagar eller
veckor (akut mani), men hafva ofta, i synnerhet
vid djupare liggande orsaker (ärftliga anlag,
mycket försvagadt nervsystem o. d.), benägenhet att
återkomma (recidiverande mani), ofta efter bestämda
mellantider (periodisk mani). Under mellantiderna
kan patienten vara ganska frisk och återgå till
sitt arbete (lucida intervalla). Stundom räcker
dock anfallet i månader eller år (kronisk mani) och
öfvergår då vanligen till obotlig allmän förvirring
eller slöhet (dementia). De kortaste anfallen,
stundom räckande blott några timmar, har man kallat
mania transitoria. Dessa äro vanligen att betrakta
som en maskerad form af fallandesot. – Från manien
såsom allmän sjukdomsform bör man skilja de många
olika arter af mani, som fått namn af monomanier
och utmärkas genom särskilda vanföreställningar,
fixa idéer, såsom »storhetsvansinne» (monomanie
de grandeur) och »litenhetsvansinne» (mikromani)
eller genom enstaka drifter, såsom sjuklig
»tjufnadsdrift» (kleptomani), »mordbrandsdrift»
(pyromani), »supdrift» (dipsomani), »morddrift»
(monomania homicida), »sjelfmordsdrift» (m. suicida)
o. s. v. Dessa speciella former af s. k. mani äro
att betrakta som symtom af andra sinnessjukdomar,
icke som sjelfständiga sådana. Se vidare Förryckthet.
F. B.

Mania, mytol., synes ursprungligen hafva varit en
fornitalisk underjordisk gudinna, hvilken sedermera
uppfattades särskildt såsom larernas moder eller
stammoder. Småningom kom dock M. att gälla för en
moder till »larvae», eller spökväsenden, som mycket
omtalades i ammsagorna och längre fram i de folkliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>