Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manila-elemi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Malajiska språk. Deras literatur, mindre betydande
än bugis och mestadels beroende af den javanska
och malajiska, innehåller dock ett och annat
sjelfständigt, såsom deras samlingar af skrifna lagar.
H. A.
Mankassarolja (mangkassar-, makassar-), en olja,
som uppgifves kunna stärka och öka hårväxten. Den har
sitt namn efter Mankassar (se d. o.) på ön Celebes
samt beredes sannolikt af olja och ett preparat af
den adstringerande barken af Schleichera trijuga
Willd. (Melicocca Juss.), ett på Celebes och andra
Ostindiens öar växande träd af Sapindacéernas
familj. Säkert är emellertid, att hvad som förr
mera än nu utpuffades i handeln under namnet af
makassarolja icke är denna ursprungliga beredning,
utan en blandning af någon fet olja, oftast olivolja,
med något harts, färgad med alkannarot. Det förr
vanliga bruket af makassarolja har qvarlemnat i
språket benämningen antimakassar (Grek. anti, emot)
för virkade eller sydda små dukar, hvilka läggas
å soffor och stolar till skydd mot nedsmutsning af
oljiga hufvud. O. T. S.
Mankassarsundet (Mangkassar-, Makassar-) kallas
det 140–250 km. breda hafssundet emellan Celebes
och Borneo.
Manke kallas den främre delen af ryggraden hos
husdjuren, som har till grundval de första 10–12
ryggkotorna med deras mer eller mindre höga
tornutskott. Genom den större eller mindre längden
hos de senare höjer sig, i synnerhet hos hästen,
manken något (4–8 cm.) öfver den följande vågräta
delen af ryggraden. Då de senor och muskler, som
uppbära halsen, utgå från ryggraden, beror halsens
resning, eller att den bäres högt, af mankens höjd
och längd. En hög och lång manke är erforderlig
för ridhästar, dels derför att halsen, som är att
betrakta såsom en ledare för rörelsen, då bäres högt,
hvarigenom djuren lätt kunna styras, dels emedan den
bereder ett gynsamt läge för sadeln. En hög manke hos
hästen är vanligen förenad med jämförelsevis platta
refben, hvarigenom bogbladen komma att ligga snedt
öfver refbenen med bogbladsbrosken hvilande tätt mot
de första ryggkotornas tornutskott. Till följd häraf
blifver manken smal. Hos arbets- eller draghästar
åter, hos hvilka halsen under arbetet hålles nästan
vågrätt, är manken deremot låg och kort samt
genom de korta och nästan lodrätt stående bogbladen
derjämte jämförelsevis bred. – Hos den arabiska och
den engelska fullblodshästen af ridhästslag finner
man den först nämnda formen af manken bäst utvecklad,
och hos percherons-, ardennerhastar och andra raser
af tyngre slag den senare formen. C. A. L.
1. Mankell, Karl Abraham, musiker, född i
Kristiansfeld i Slesvig d. 16 April 1802, kom 1823
till Stockholm, der han s. å. blef kantor vid Klara
skola, följande år äfven organist i Klara församling,
1829 kantor vid Stockholms gymnasium och 1833
sånglärare vid Nya elementarskolan, hvarjämte han
tidtals tjenstgjorde såsom lärare vid Musikaliska
akademien (af hvilken han vardt ledamot
1833), Hillska skolan, Wallinska flickskolan och
Tyska lyceum. Död i Stockholm d. 27 Okt. 1868. M. gaf
i Stockholms skolor det första exemplet af en humanare
sångundervisning än den, som fordom plägade inpluggas
med färlan. Stor förtjenst om musikbildningen
inlade han genom sina historiska konserter, der
verk från äldre tider utfördes. Han bidrog äfven
mycket till populariseringen af musikens historia
och estetik, dels genom en serie föreläsningar
(1847), dels genom en stor mängd skrifter, hvilka
mestadels äro skickligt gjorda kompilationer, iklädda
en populär och originel stil. Bland dem märkas den af
Svenska akademien prisbelönta Medeltidens skådespel i
kyrkan och på theatern (1855) samt Musikens historia
(1864), en mera sakrik än systematisk sammanställning
ur en stor mängd källor, särskildt förtjenstfull
såsom innehållande den utförligaste teckning vi ega
af den svenska musikhistorien i hennes helhet. M:s
koral-arbete (1865) är väl långt ifrån mönstergiltigt,
men bidrog dock på sin tid att väcka intresset för
koralsångens rytmiska restauration. Han utgaf för
öfrigt Harmonia, anteckningar till befrämjande af
en allmännare bildning i musikaliska ämnen (1833),
Lärobok i musiken (1835), Berättelser ur kyrkomusikens
historia (1841), Blickar i musikens inre helgedom
(1849), Sveriges tonkonst och melodiska national-dikt
(1853), Tonkonstens äldsta häfder (1854), Om sann
och falsk deklamation (1862), en ganska tänkvärd
kritik, som dock träffar äfven författaren sjelf, Den
kyrkliga orgelspelningen (1862) m. m. M. komponerade
diverse sånger med piano samt en kantat, Guds lof, och
utgaf »Sveriges herrliga melodier» (1861–64) m. m.
A. L.
2. Mankell, Julius, militär, skriftställare,
politiker, den föregåendes son, född i Stockholm
d. 8 Juni 1828, blef, efter aflagd studentexamen,
1850 underlöjtnant vid Göta artilleriregemente
och 1852 vid Värmlands regemente. 1863 deltog han
hemligen i de polska frihetsmännens led i kampen
mot Ryssland. 1865 blef han kapten i armén och 1869
i regementet samt lemnade 1874 krigstjensten. M:s
författareverksamhet har varit stor och rört
sig på flere områden: det rent militära, det
krigshistoriska, det politisk-historiska och det
rent politiska. Med sin första större skrift,
Studier öfver svenska skärgårdsflottans historia,
krigssätt och användande vid Sveriges försvar. Af
en infanteriofficer (1855), afsåg M. att gent emot
den s. k. stora flottans anhängare framhålla det
specifika kustförsvarets betydelse i Sveriges allmänna
försvarssystem, och han blef senare, särskildt såsom
ledamot af 1864 års komité för sjöofficersbildningens
ordnande, en verksam befordrare af den under
åren 1866–73 bestående afsöndringen från flottan
af det s. k. skärgårdsartilleriet, för hvars
behof han äfven, enligt uppdrag, författade
en Lärobok i skärgårdskrigskonst (1872). Bland
hans smärre uppsatser i militära ämnen må nämnas
broschyrerna Hvilket bör ändamålet vara med Stockholms
befästande? (1859), Förslag till Stockholms befästande
(1866), Tankar om vilkoren för svenska krigshärens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
