Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manon Lescaut ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
son, född i Frederikshald d. 23 Mars 1790, var från
1847 under en följd af år svensk-norsk minister
vid hofven i Haag, Wien, Berlin och Dresden samt
medlem af interimsregeringen 1857. Död d. 17 Juni
1867. O. A. Ö.
Mansblod, bot. Se Hypericum.
Mansbot, jur., betecknade förr de böter, som
skulle erläggas af den, hvilken orsakat en annans
död. Allt slags dråp kunde emellertid ej försonas
med böter. Redan de äldsta svenska lagarna upptogo
mord bland de urbota brotten, och senare blef
allt viljadråp belagdt med dödsstraff. Mansbot
förblef då endast straffet för den, som genom
oaktsamhet förspillt en annans lif, hvarförutom,
när det lyckats en viljadråpare att undkomma,
mansbot uttogs af hans gods. Enligt 1734 års lag
var mansboten 300 daler (hvilket i senare tider
motsvarade 150 rdr rmt). I svårare fall botades
hel, i lindrigare half mansbot. Skuffade man annan
af vredesmod, så att han föll omkull och dödligt
skadade sig, erlades hel mansbot. Kastade man från
hus eller ställning ned stock eller sten, utan att
varna den, som befann sig inunder, och fick denne
deraf döden, egde domaren pröfva, om hel eller half
mansbot skulle gäldas. Slog man åter efter annan
och denne, då han ville vika undan, föll ned och
stötte sig, så att han dog, botades half mansbot,
såvida det ej tilldrog sig å mur, ställning eller
annan höjd, der faran var större, i hvilket fall
hel mansbot skulle erläggas o. s. v. Genom 1861 års
misshandelsförordning upphäfdes de lagstadganden,
som handlade om mansbot. Straffet för den, som genom
vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse vållar
annans död, är sedan denna tid böter, ej under 50 kr.,
eller fängelse i högst sex månader. I fall vållandet
var synnerligen groft, kan straffet skärpas till
straffarbete i två år. J. H-r.
Manschett l. manchett (Fr. manchette, dimin. af
manche, ärm), beklädnadspersedel, vanligen af linne,
som bäres omkring handleden; prydnad, merendels af
glas, som begagnas på ljusstakar omkring ljusets
nedersta del.
Mansfeld [-felt]. 1. Fordom tyskt grefskap i
öfversachsiska kretsen, tillhörde sedan 1200-talet
den historiskt namnkunniga slägten M. och bildar nu
3 kretsar i preussiska regeringsområdet Merseburg
(prov. Sachsen). Vid grefveättens utslocknande på
svärdssidan, 1780, införlifvades området dels med
Sachsen, dels med Preussen, som 1815 erhöll äfven
den sachsiska delen. Arealen utgjorde omkr. 1,100
qvkm. – 2. Stad i preussiska regeringsområdet
Merseburg, vid ån Thalbach och jernvägslinien
Berlin–Blankenheim. Omkr. 2,100 innev. Nära staden
ligger grefvarnas af M. stamslott M., som förstördes
på 1600-talet, men nu är delvis restaureradt.
Mansfeld [-felt], tysk greflig, i äldre tid
riksomedelbar slägt, härstammade från Burchard af
Qverfurt, innehafvare af herrskapet Qverfurt, hvilken
gifte sig in i en äldre grefveslägt M. och hvars
ene son, grefve Burchard III af M., 1264 samlade
dennas besittningar i sin hand. Besittningarna
mediatiserades redan i 15:de och 16:de årh. En gren
af ätten förvärfvade allodialgods i Böhmen. Denna
fortlefde längst. Då den år 1780 utslocknade på
svärdssidan, öfvergingo dess allodialgods och namn
till en gren af den österrikiska slägten Colloredo
(Colloredo-Mansfeld). Bland medlemmar af slägten
må nämnas: 1. Albrekt III, grefve af M., f. 1480,
d. 1560, slöt sig tidigt till Luther och hans
reformation samt deltog på protestanternas sida i
schmalkaldiska kriget. Han segrade derunder i ett
slag vid Drakenburg (vid Weser) öfver hertig Erik
af Braunschweig d. 24 Maj 1547 och ledde 1550–51
tappert försvaret af Magdeburg, som belägrades af
Morits af Sachsen. Sedan Morits på våren 1552 brutit
med kejsaren, slöt M. sig till honom och återfick
genom fördraget i Passau (s. å.) sina besittningar. –
2. Peter Ernst I, furste af M., f. 1517, d. 1604,
gjorde habsburgska huset stora tjenster under det
nederländska frihetskriget, dels i fält, dels såsom
styresman öfver Luxemburg och tillfälligtvis (1588
och 1592–94) öfver Nederländerna. Han upphöjdes 1594
af kejsar Rudolf II i tyskt riksfurstligt stånd. –
3. Karl, furste af M., den föregåendes son, f. 1543,
d. 1595, utmärkte sig på spanska sidan under det
nederländska frihetskriget och var 1595 Österrikes
generalissimus i fälttåget mot turkarna i Ungern. –
4. Peter Ernest, den i 30-åriga kriget uppträdande
soldathöfdingen grefve Ernst af Mansfeld, född
omkr. 1580, var naturlig son af M. 2. Han gjorde sina
krigiska lärospån under österrikiska och spanska
fanor i Ungern och Nederländerna, men gick 1610
öfver i nederländska unionens tjenst, till en del
derför att hans anspråk på arfsrätt efter fadern
afvisades. Till protestantisk trosbekännelse synes
han deremot aldrig hafva öfvergått, och de religiösa
intressena i och för sig egde föga betydelse för
honom. Efter att någon tid hafva kämpat i savojiska
armén mot spaniorerna uppträdde han 1618 på den
böhmiska krigsskådeplatsen och sökte efter slaget
på Hvita berget (1620; förgäfves hålla Fredrik
V:s af Pfalz sak uppe i trakten af Pilsen och i
öfre Pfalz. Hösten 1621 kallades han att skydda
kurfurstens arfland vid Rhen. Han slog den spanske
generalen Gonsalvo de Cordova i närheten af Spejer och
besegrade 1622 Tilly vid Wiesloch och Mingolsheim,
men visade alltför liten böjelse att ärligt samverka
med det protestantiska partiets båda andra förnämsta
krigshöfdingar, markgrefven Georg Fredrik af
Baden-Durlach och hertig Kristian af Braunschweig. Då
kurfursten i Juli s. å. uppgaf hoppet att vinna något
genom vapenmakt, gingo M. och Kristian med en samlad
styrka af 30,000 man i nederländsk tjenst och slogo
sig d. 19 Aug. igenom en spansk här under Cordova
vid Fleurus, men befunnos snart besvärliga för sina
nya herrar. Medan Kristian 1623 åter kastade sig
in i krigshändelserna i Tyskland, kvarstannade M. i
Nederländerna. Men sedan han på hösten 1624 erhållit
försäkran om understöd från England, Frankrike,
Savojen och Venezia, visade han sig 1625 åter med
en här i nordvestra Tyskland, der konung Kristian IV
af Danmark öfvertagit ledningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
