Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot fransmännen som ock i de senaste
oroligheterna i Tunisien och Tripolis. En marabuts graf
är en helig plats. Äfven den kallas murabit med
tillägg af den dödes namn, alldeles som i Syrien och
Egypten en sådan helgongraf kallas weli (»helgon»).
H. A.
Marby, socken i Jämtlands län, Hallens tingslag. Areal
10,282 har. 509 innev. (1884). Annex till Sunne,
Hernösands stift, Jämtlands Östra kontrakt. Vid
komministerns i Hallen afgång skall denna församling
jämte M. bilda ett särskildt, regalt pastorat, som
skall tillhöra Jämtlands Vestra kontrakt.
Marbäck. 1. Socken i Elfsborgs län, Kinds härad. Areal
3,930 har. 729 innev. (1884). Annex till Gällstad,
Göteborgs stift, Kinds kontrakt. – 2. Socken i
Jönköpings län, Norra Vedbo härad. Areal 6,480
har. 947 innev. (1884). M. utgör ett till Herrestads
egendom patronelt pastorat af 3:dje kl., Linköpings
stift, Norra Vedbo kontrakt.
Marcabrun [-brö’ng], provençalsk trubadur i senare
hälften af 12:te årh., diktade speglosor öfver
qvinnorna och kärleken samt angrep med sin qvickhets
gissel sådana missriktningar som girighet och hycklad
fromhet. Ett fyrtiotal af hans sånger finnes i behåll.
Marcantonio. Se Raimondi.
Marcato, Ital., musikt., markeradt, accentueradt
föredrag.
Marceau [marså], François Séverin Desgraviers,
fransk general, f. 1769, skickades 1793 såsom kapten
till Vendée, blef s. å. på Klébers rekommendation
general-en-chef för vestra armén och tillfogade
vendéerna ett blodigt nederlag vid le Mans (d. 12
Dec. 1793). Han bidrog såsom divisionsgeneral
till fransmännens seger vid Fleurus (1794) och
kämpade 1795–96 vid Rhen. Sistnämnda år förde
han en division vid Sambre- och Meuse-armén,
med uppgift att skydda Jourdans återtåg och hade
flere gånger drifvit fienden tillbaka, då han i
en strid med österrikiska jägare vid Altenkirchen
fick ett svårt sår, som d. 20 Sept. slutade hans
lif. M. var en af revolutionens dugligaste krigare
och lemnade ett hedradt minne efter sig. Hans
födelsestad, Chartres, har rest honom en staty.
C. O. N.
Marcel [-sä’ll], Etienne, fransk
revolutionsman, född omkr. 1310, till yrket
klädeshandlare, var under de stormiga åren i midten
af 1350-talet »prévôt des marchands» i Paris,
d. v. s. gemensam förman för kompaniet för handeln
på Seine och för de förnämsta yrkesskråna. När konung
Johan II blifvit engelsmännens fånge vid Poitiers
(1356), der den franska adelshären led ett skymfligt
nederlag, och dauphin Karl till följd deraf i egenskap
af konungens ställföreträdare sammankallade
riksständerna till Paris, trädde M. i spetsen for
de handlingskraftige män, hvilka slutligen tvungo
regenten att utlofva vigtiga reformer i demokratisk
riktning samt låta riksstyrelsen kontrolleras af ett
36-mannautskott af ständerna. Då det snart visade
sig, att man icke menade ärligt med eftergifterna,
skred M. i spetsen för Paris’ borgare till öppet
våld, lät nedhugga två af regentens
förnämsta rådgifvare i hans egen åsyn (Febr. 1358)
och utropade slutligen konung Johans måg, den af
svärfadern djupt hatade konung Karl II af Navarra,
till generalkapten öfver Frankrike (Juni s. å.). Redan
stod M. i begrepp att låta denne rycka till sig
sjelfva kronan, då han mördades af det kungliga
partiets anhängare, d. 31 Juli 1358. Hans död följdes
af en blodig reaktion.
Marcellianer. Se Marcellus, biskop af Ancyra.
Marcellinus. Se Ammianus Marcellinus.
Marcello [-tsj’ello], Benedetto, italiensk
tonsättare och skriftställare, född af ädel börd
i Venezia 1886, var elev af Lotti och Gasparini,
studerade tillika juridik och blef advokat, medlem
af de fyrtios råd, 1730 proveditore i Pola samt
1738 camerlengo i Brescia, hvarest han dog d. 24
Juli 1739. Hans förnämsta komposition är Estro
poetico-armonico (1724–27), en samling parafraser
öfver 50 psalmer, satta för 1–4 röster med generalbas
för orgel eller klavér, en del äfven med 2 violiner
och cello. Dessa psalmer anses ännu höra till den
finaste och uttrycksfullaste musik i sitt slag
och hafva utgifvits äfven i engelska och franska
upplagor. M. komponerade jämväl instrumentalkonserter,
canzoner, kantater, pastoralen Calisto in Orsa, operan
La fede riconosciuta, oratoriet Giuditta, alla till
egna texter, skref derjämte flere poem och libretter
samt författade teoretiska skrifter, bland hvilka i
synnerhet framstår Il teatro alla moda (1720), en den
italienska operasjablonen skarpt gisslande pamflett,
hvilken i mycket förebådar Glucks reformteorier.
A. L.
Marcellus, namn på en romersk familj af den Claudiska
slägten. Bland hennes mest kända medlemmar må följande
nämnas. 1. Marcus Claudius M. utmärkte sig särskildt i
andra puniska kriget (218–201 f. Kr.). Sina lärospån i
kriget gjorde M. på Sicilien i striderna mot Hamilkar
Barcas. Första gången konsul 222 f. Kr., ledde han
kriget mot gallerna söder om Alperna och nedlade i
slaget vid Clastidium med egen hand deras konung och
anförare Virdumarus, hvarigenom han förvärfvade det
tredje fältherrebytet (spolia opima). Efter romarnas
förfärliga nederlag vid Cannae (216 f. Kr.) anlitades
hans pröfvade fältherreskicklighet. Också visade han
sig i stånd att hejda Hannibals framfärd genom klokt
intagna ställningar och väl beräknade rörelser, om
också ej genom segrar, ehuru han äfven stridde med
Hannibal utan att besegras. År 214 fick han befälet
på Sicilien och lyckades der på det tredje året (212)
intaga Syracusse, hvarvid den berömde Archimedes,
som M. befalt att skona, af misstag blef dödad. M.,
hvilken icke synes hafva varit främmande för den
grekiska bildningen, lät till Rom bortföra i Syracusae
vunna konstskatter, ett exempel, hvilket sedermera
ofta följdes vid romarnas eröfringar. I det hela i
enlighet med den tidens krigföringssätt öfverlät han
staden till plundring åt soldaterna. Under sitt femte
konsulat, 208 f. Kr., dog M. en krigares död vid ett
fientligt öfverfall. Hannibal hedrade den fallne med
en ståtlig likbegängelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
