Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M. fick namnet »Roms svärd» (Fabins Cunctator
kallades »Roms sköld»); hans dugliga ledning bidrog
i ej ringa mån till Roms framgång i kriget. Äran och
hjeltemodet, de två gudomligheter, åt hvilka han hade
upprest ett tempel vid Capenska porten i Rom, tjenade
han troget ända in i döden. – 2. Marcus Claudius M.,
son af Gajus Claudius M. och Octavianus’ (kejsar
Augustus’) syster Octavia, var förmäld med kejsarens
dotter Julia samt bestämd till att ärfva tronen efter
Octavianus, som adopterade honom. Han synes hafva
varit en ung man med framstående egenskaper och var
synnerligen älskad af sin adoptivfader. En tidig död
bortryckte honom emellertid redan 23 f. Kr. Till hans
minne invigde Octavianus den stora Theatrum Marcelli
i Rom. Virgilius har egnat honom några verser i 6:te
boken af Eneiden. R. Tdh.
Marcellus. Bland de många martyrer med detta
namn, som finnas upptagna i martyrologierna,
torde endast 2 vara fullt historiska, näml. 1. M.,
biskop i Apomea i Syrien på kejsar Theodosius’
tid (slutet af 300-talet). Då han lät förstöra
hedningarnas afgudahus, blef han af det uppretade
folket bränd. – 2. M., biskop af Die i Frankrike,
blef af arianerna kastad i fängelse, deri han omkom
(i början af 6:te årh.).
Marcellus, biskop af Ancyra i Galatien, uppträdde
på kyrkomötet i Nicaea 325 såsom ifrig försvarare
af Sonens väsensenhet med Fadern (homousi), hvilken
af Arius blifvit förnekad. Men då M. sedermera äfven
skriftligen (De subjectione Domini Christi) bekämpade
arianismen, beskylldes han att i nämnda skrift hafva
uttalat och omfattat icke blott sabellionska eller
modalistiska, utan äfven samosatenska villfarelser,
eftersom han under sitt ifriga förfäktande af enheten
i det gudomliga väsendet icke förmådde fasthålla den
personliga åtskilnaden. Ty alla de namn på Kristus,
hvilka kyrkan härför begagnade, såsom »född»,
»afbild», »son» och dylika, hänförde sig icke,
enligt M., till Kristi förtidliga existens, utan
åsyftade blott den menniskovordna Kristus. Det enda
passande uttrycket för den förtidliga tillvaron
vore logos, d. v. s. det gudomliga förnuftet,
hvilket betraktades dels som hvilande, dels som
verkande. I sistnämnda egenskap utgick logos från
Fadern för verldsskapelsens skull och antog slutligen
menniskonatur. Men denna menniskonatur hade endast
tidlig betydelse, enär vid verldshistoriens slut
Kristus skall öfverlemna riket åt Fadern och logos
återgå i Fadern såsom hvilande förnuft. – För dessa
åsigter blef M. afsatt på en synod i Konstantinopel
336. (Hans anhängare i Ancyra, marcellianerna,
höllo emellertid fortfarande troget fast vid honom
och sökte genom en beskickning till Athanasius
rättfärdiga sig sjelfva och sin lärofader.) Biskop
Eusebius af Caesarea erhöll derjämte uppdrag att
vederlägga honom, hvilket skedde i 2 böcker med titeln
»Contra Marcellum». I Vesterlandet lyckades M. genom
en uppsatt trosbekännelse, i hvilken han skickligt
dolde sina från kyrkoläran afvikande satser, blifva
förklarad för renlärig, på synoden i Rom 341 och i Sardica 343. Men
hans lärjunge Photius’ mer öppet uttalade villoläror
kastade sin skugga äfven öfver M., så att också den
vesterländska kyrkan måste låta honom falla. M:s
senare öden äro höljda i dunkel. Han anses hafva dött
omkr. 373. K. H.
Marcellus. Två påfvar hafva burrt detta,
namn. 1. M. I, påfve 308–310, skall af kejsar
Maxentius blifvit landsförvist med anledning
af de häftiga strider, som då pågingo i Rom på
grund af frågan om affällingars återupptagande i
kyrkan. Sannolikt fick M. sedermera återvända till
Rom. I några martyrologier berättas, att han lidit
martyrdöden. – 2. M. II, påfve 10 April–1 Maj 1555,
född 1501 i Montefano i Mark Ancona, hette egentligen
Marcello Cervini. Förhoppningarna om ett genom honom
förbättradt kyrkoskick, till hvilka hans föregående
verksamhet gifvit rik anledning, hunno icke under
hans korta regeringstid förverkligas. Till hans minne
skref Palestrina den berömda »missa papae Marcelli».
K. H.
Marcellus [-ly’ss], Marie Lodoïs Jean André Charles
Demartin de Tyrac de, grefve, fransk diplomat,
hellenist, f. 1795, d. 1865, fick 1820, såsom
ambassadsekreterare i Konstantinopel, uppdraget att
till Frankrike hemföra det då upptäckta konstverket
»Den meliska Afrodite», af hvars förvärfvande
för franska statens räkning han falskeligen lyckades
tillegna sig äran. 1822 var han under Châteaubriand
ambassadsekreterare i London. Sin diplomatiska bana
afslutade han såsom understatssekreterare för utrikes
ärenden i Polignacs ministèr (1829–30). M:s vistelse
i Orienten och hans beröring med Châteaubriand gåfvo
honom ämnen till några vid äldre år skrifna literära
arbeten.
Marcellus, psevdonym för den politiske skriftställaren
Vilhelm Alexander Bergstrand (född i Vesterås
d. 26 Sept. 1850, sedan Juni 1885 hufvudredaktör
och utgifvare af tidningen »Nya dagligt allehanda»
i Stockholm).
Marcère [-sär], Emile Louis Gustave Deshayes
de, fransk politiker, f. 1828, gick den
juridiska ämbetsmannabanan, invaldes 1871 i
nationalförsamlingen, der han slöt sig till venstra
centern, och utgaf 1873 en uppseendeväckande broschyr
med titel La république et les conservateurs. 1876–83
tillhörde M. deputeradekammaren, blef i Mars
1876 understatssekreterare i inrikesministeriet
samt var Maj–Dec. 1876 och Dec. 1877–Mars 1879
inrikesminister. 1883 blef han lifstidssenator.
Marc-Fournier. Se Fournier 1.
March (Slav. Morava, Lat. Marus), Mährens
hufvudflod, upprinner på 1,263 m. höjd på södra
sidan af Schneeberg i Sudeterna, flyter i början
i sydsydöstlig riktning förbi städerna Olmütz och
Kremsier, vänder sig derefter mot s. s. v. samt
bildar nedanför Göding, der den blifver segelbar,
först Mährens, derefter Österrikes gräns mot Ungern
samt utmynnar i Donau vid Theben, ett stycke ofvanför
Pressburg. Längd 350 km. De största tillflödena
äro fr. v. Betschwa, fr. h. den 275 km. långa Thaya,
som upptager ett stort antal bifloder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
