Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterträddes på tronen af sin son Commodus. I ett på
grekiska skrifvet arbete i 12 böcker Ta eis heavton
(Sjelfbetraktelser) framställer han i en mild och
ädel form sin filosofi. Han tillhör den stoiska
skolan och utgör en af de förnämste representanterna
för dennas senare (romerska) riktning, i de flesta
afseenden nära anslutande sig till Epiktetos. På den
teoretiska filosofien lägger han i likhet med denne
och den stoiska skolan i det hela föga vigt. Allt
kommer här an på fasthållandet af tre punkter: att
allt är stadt i ständig vexling, hvilket bör hindra
oss från att fästa vår själ vid det förgängliga,
att en gudomlig ledning styr allt efter de visaste
lagar och till de bästa mål, hvilket bör ingifva oss
lugn och undergifvenhet i lidandet, mod och styrka
i striden, hopp i döden, samt att vi till vår natur
äro med gudarna beslägtade, hvilket bör höja vår
sjelfkänsla och vårt medvetande om ansvar. I öfrigt
blir etiken för honom hufvudsaken. Det är ock här
den nära frändskapen med Epiktetos märkbarast
röjes, ehuru det visserligen är sjelfklart,
att många lifvets förhållanden skulle framstå i
en annan dager för filosofen på kejsaretronen än
för den frigifne slafven från en af de aflägsnare
provinserna. Större fordran på positiv handlingskraft
och mer skärpa i fråga om uppfattningen af den
enskildes pligter mot samhället utmärka derför den
förres etiska åskådningssätt i jämförelse med den
senares kontemplativa och mer afgjordt negativa
etik. Men i öfrigt betonar han i likhet med sin
föregångare hurusom endast låga handlingar, ej
yttre olyckor, kunna i sann mening skada menniskan;
skadliga blifva de senare först då, när vi anse dem
vara detta. Menniskans uppgift är icke att fika efter
det timligt goda, utan att underordna sig det hela,
ära Gud i sitt inre genom sträng sedlighet, städse
befinnas på sin rätta plats såsom man och romare samt
i tanken på alltings nödvändighet och naturenlighet
med lugnt hopp se den annalkande döden an. Men den
vise känner sig ej blott stå under det gudomliga
förnuftets ledning, han känner sig ock bilda ett
lefvande helt med alla sina medmenniskor. Alla
menniskor äro innerligt med hvarandra beslägtade,
äro bröder, hvarför ock en allmän menniskokärlek
af oss fordras. Denna menniskokärlek skall sträcka
sig äfven till ovärdiga, ja t. o. m. till våra
fiender. De, som vilja oss ondt, kunna ej skada oss
i vårt väsentliga goda, om vi ej sjelfva göra detta,
t. ex. genom att vredgas på dem. Den skada de kunna
göra oss hör till det oväsentliga i lifvet. Men
sjelfva lida de af ett mycket väsentligt ondt; och
medlidandet, förenadt med en energisk sträfvan att
förbättra dem, bör vara vår pligt emot dem. – Hans
lefnad var en passande illustration till hans lära.
F. W. H. L. H. Å.
Mardall (Mardöll), Nord. mytol., är ett af gudinnan
Fröjas binamn. Enligt en gammal förklaring skulle
namnet beteckna den från hafvet härstammande och
sålunda i anseende till betydelsen erinra om den
grekiska Afrodite. Th. W.
Marderfelt (Mardefelt), svensk friherrlig ätt,
härstammade från Konrad M. (se M. 1),
hvilken var son af en till Stockholm från Geldern
inflyttad handtverkare och före sitt adlande kallade
sig Massberg. Han adlades 1646 och blef 1677
friherre. Ätten, hvilken ännu 1755 representerades
på svenska riddarhuset af en fullmäktig, blef redan
genom ett par af stiftarens söner inhemsk i Tyskland
och antog der namnformen von Mardefeld.
1. Marderfelt, Konrad, friherre, krigare,
f. i Stockholm omkr. 1610, var sedan 1642
generalqvartermästare och öfverste för
Sarasins regemente, då han 1646 adlades för
sina förtjenster såsom fortifikationsofficer.
S. å. erhöll han kommandot i Demmin och inseendet
öfver de af svenskarna ockuperade fästningarna i
norra och nordvestra Tyskland. Under Karl X:s
polska fälttåg blef han 1655 kommendant i Thorn och
1656 i Elbing. Han var derefter guvernör i Wismar,
vice guvernör i Bremen och i Pommern (1668–72) samt
blef 1673 ministerresident vid Kur-Brandenburgska
hofvet. Under kriget mot Brandenburg uppnådde
han 1675 fältmarskalks värdighet och stod i befälet
närmast den sjuklige riksmarsken K. G. Wrangel, men
drabbades sjelf af sjukdom och ådagalade liksom de
öfrige generalerna endast klen fältherreförmåga.
M. fick, under någon tids vistelse i Sverige,
sitt förhållande pröfvadt af rådet, frikändes
från ansvar och erhöll friherrlig värdighet (1677).
Död före 1688.
2. Marderfelt, Arvid Axel, friherre, krigare,
den föregåendes son, deltog 1677–79 i kriget i
Skåne, medföljde 1690 de hjelptrupper, som af svenska
regeringen sändes till Rhen att understödja Holland
och kejsaren mot Frankrike, och blef 1697 öfverste vid
Södermanlands regemente. Under Karl XII:s invasion
i Polen befordrades han 1703 till generalmajor,
intog s. å. med storm staden Posen, anförde i
slaget vid Fraustadt (1706) på ett berömligt sätt
högra hälften af den svenska centern och utnämndes
derefter till general af infanteriet. Då konungen
i Aug. 1706 tågade till Sachsen, qvarlemnades
M. med 6,000 man i Stor-Polen. Den 19/29 Okt. –
innan ännu det altranstädtska fredsslutet blifvit
offentliggjordt – hotade honom vid Kalisz en
öfverlägsen rysk-sachsisk här under Mensjikov och
August II, med den polska kronarmén såsom reserv.
M. upptog med större delen af sina trupper striden,
men led ett fullständigt nederlag, kringrändes
och måste med lemningarna af sin här gifva sig
(hans underbefälhafvare Krassow slog sig igenom till
Posen). Han återfick snart friheten och dog i Polen,
i sitt ståndläger i Jankin, i Maj 1708.
3. Mardefelt, Gustav von, friherre, preussisk
diplomat, yngre broder till den föregående, f. 1664,
trädde först i hessisk och 1711 i preussisk hoftjenst,
sändes i Okt. 1717 såsom Preussens befullmäktigade
minister till Petersburg och erhöll d. 13 Juni 1719
befrielse från att räknas såsom svensk undersåte.
Han bidrog väsentligt att befästa tsar Peters
vänskap för Preussen samt var verksam vid de
fredsunderhandlingar, som afslutade det nordiska
kriget. Redan 1722 förklarade han sig icke längre
tåla vid ryssarnas »dissoluta» umgängeslif och begärde
att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
