Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Stuart ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinna M:s ynnest. Dock bröt hon ej fullkomligt med
sin man af fruktan att han skulle sluta sig till
hennes många fiender, utan då han i slutet af 1566
insjuknade, lät hon sin lifmedikus vårda honom och
förde honom till Edinburgh, der Bothwell lät
mörda honom natten till d. 10 Febr. 1567. Ehuru
hela Skotland viste hvem mördaren var, blef
denne dock efter en kort ransakning förklarad
oskyldig. Redan d. 15 Maj 1567 gifte M. sig med
Bothwell, sedan denne låtit skilja sig från sin
förra hustru. Detta äktenskap blef signalen till
ett allmänt uppror. Det nygifta paret måste fly
undan sina fiender, samlade en truppstyrka, men led
fullständigt nederlag i slaget vid Carberry Hill
d. 15 Juni. M. blef tagen till fånga, och Bothwell
flydde. De återsågo aldrig hvarandra. Drottningen
behandlades som en förbryterska och fördes som fånge
till Lochleven. Den 24 Juli tvangs hon att afsäga
sig kronan, och regeringen öfvertogs för hennes
omyndige sons räkning af Murray. I Maj 1568 lyckades
hon fly ur sitt fängelse, en skara trogna samlade sig
omkring henne, men de blefvo vid Langside slagna af
Murray. Drottningen flydde då till England (d. 16 Maj
1568) och öfverlemnade sig åt Elisabets ädelmod. Men
hennes förtroende till den engelska drottningen blef
grymt gäckadt. Hon var farlig för Elisabet, ty en
stor del af Englands folk såg fortfarande i M. den
rätta arfvingen till Englands krona, och Europas
katolska makter, i synnerhet det mäktiga Spanien,
hade samma åsigter samt stämplade redan länge för
att göra M. till Englands drottning. Under sådana
förhållanden ansåg Elisabet säkrast att behålla
M. fängslad i England, och för denna politiska
nödvändighet fingo billighet och rättvisa vika. Hon
lyssnade derför ej till M:s begäran att få resa till
Frankrike eller Spanien, utan förde henne i stället
till slottet Bolton i Yorkshire, dit M. ankom d. 16
Juli 1568. Det gällde nu att finna en anledning
att qvarhålla henne för alltid i fängelset, och en
sådan fick man i den framträdande anklagelsen att
M. varit delaktig i Darnleys mord. Elisabet, som
genom hyckleri förmått M. att erkänna henne såsom
skiljedomare mellan skottarna och deras drottning,
tvang genom hotelser Murray att på en konferens i York
i Okt. 1568 anklaga sin halfsyster för giftermålet
med mördaren Bothwell. I hemlighet meddelade han
samtidigt de engelska sändebuden några bref från
M. till Bothwell, hvilka funnits i ett den senare
tillhörigt schatull (Eng. casket) och derför äro kända
under namnet »the casket briefs»; dessa ådagalade,
att M. var äktenskapsbryterska och delaktig i sin
mans mord. Dessa bref förelades sedan Elisabet,
men M., som påstod dem vara falska, fick aldrig
se dem. Icke häller den engelska drottningen fann
skäl att erkänna deras äkthet; tvärtom fick Cecil å
hennes vägnar d. 10 Jan. 1569 förklara, att ingenting
föredragits, som kunde ingifva Elisabet någon dålig
tanke om M. Likväl lät man M:s forne lärare, Buchanan,
1571 utgifva ett arbete »Detectio Mariae reginae»,
som öfversattes till engelska och franska och som
för allmänheten framlade dessa bref såsom fullgiltiga
bevis på M:s brottslighet. Derigenom vann
Elisabet sitt mål att göra M. föraktlig i
verldens ögon och sålunda ursäkta sitt beteende
mot henne. Brefvens äkthet har för öfrigt allt
sedan deras offentliggörande varit en omtvistad
fråga. Dock äro de fleste af de forskare, som på
senare tider behandlat denna fråga, af den åsigt att
de äro – åtminstone delvis – förfalskade. Enligt en
helt nyligen framställd åsigt skulle de utgöra några
ur M:s dagbok lösryckta blad, hvilka omfatta tiden
d. 23–27 Jan. 1567 och berätta om M:s resa med hennes
man till Edinburgh och om innehållet af hennes samtal
med Darnley. Genom att skickligt insätta Bothwells
namn samt inflicka ett och annat ord eller mening
här och der skulle man fått dessa blad att se ut
som bref till Bothwell. Förfalskningen skulle hafva
gjorts af Murrays sekreterare John Wood. M. qvarhölls
emellertid i fängelse. I Jan. 1569 flyttades hon
till Tutbury, derifrån 1572 till Coventry och
senare till Sheffield, Tutbury, Chartley Manor
Tixall samt slutligen till Fotheringay. De engelske
katolikerna bildade flere sammansvärjningar för att
befria M. och mörda Elisabet, och deras sträfvanden
understöddes af Spanien, hvars minister i London,
Mendoza, var stämplingarnas egentlige ledare. Den
katolske hertigen af Norfolk uppgjorde planen att
gifta sig med M. och jämte henne störta Elisabet,
men han slutade på schavotten, 1572. Äfven de
öfriga sammansvärjningarna upptäcktes, men ådagalade
för Elisabet hur farlig den fångna M. fortfarande
var. Det blef för henne hardt nära nödvändigt att
befria sig från M. När slutligen Babingtons (se
d. o.) konspiration, 1586, uppdagats, inleddes en
process mot M. såsom delaktig i denna. Hon vistades då
på Fotheringay, i Northamptonshire, der rättegången
mot henne började d. 11 Okt. 1586. Med mycken kraft
och skicklighet försvarade hon sig och bedyrade,
att hon varit oskyldig i Babingtons mordplan. Likväl
dömdes hon till döden. I tretton veckor dröjde
dock Elisabet med domens verkställande. Under tiden
sökte Spanien och Frankrike afvända M:s öde, ehuru
förgäfves. Hennes son Jakob var deremot overksam. Med
omsorg beredde M. sig till döden, med ståndaktighet
tillbakavisande den protestantiske prest, af
hvilken man sökte tvinga henne mottaga religionens
tröst. Slutligen undertecknade Elisabet dödsdomen,
och d. 8 Febr. 1587 besteg M. utan fruktan schavotten,
i Fotheringay. Hennes lik bisattes i katedralen i
Peterborough, men fördes 1612 till Westminster, der
det hvilar ej långt från Elisabets. – M:s Lettres,
instructions et mémoires utgåfvos 1844 af Lobanov
(7 bd). Hennes lefnad och sorgliga slut hafva gifvit
dikten ett rikt stoff. Af poetiska bearbetningar må
här erinras endast om Lope de Vegas storartade
poem »Corona tragica» (»en poetisk armada mot
drottning Elisabet»), Alfieris »Maria Stuarda»,
Schillers »Maria Stuart», Lebruns »Marie Stuart»,
Björnsons »Maria Stuart i Skotland» och Th. Lindhs
»Maria af Skottland». Af historiska framställningar
må nämnas Mignet: »Histoire de Marie Stuart» (1850),
miss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
