Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marienburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anvisad i Kairos hamnstad, är nu uppställd i en
derstädes af M. uppförd smakfull envåningsbyggnad
af sten, belägen alldeles invid Nilen. Skapandet af
museet i Bulak kan man räkna som en af M:s största
förtjenster om vetenskapen. Såsom forskare uträttade
han långt mindre än som upptäckare, och likväl
efterlemnade han ett högst betydande literärt bagage,
hufvudsakligen bestående af undersökningar i egyptisk
arkeologi samt väldiga publikationer af inskrifter
och bilder, hemtade från de ruin-centra han genom
gräfning gjort tillgängliga för forskningen. M:s
hufvudverk äro Le Sérapéum de Memphis (1857–60),
hvars utgifning nu fortsättes af G. Maspero, Abydos
(3 bd, 1870), Dendera (6 bd, 1870–76), Karnak (1875),
Deir-el-Baheri (1877) och Les papyrus égyptiens
du Musée de Boulaq (3 bd, 1871 o. följ.). Hans
efterlemnade papper hafva inköpts af franska staten,
med hvars understöd de till större eller mindre del
torde komma att utgifvas. Hittills har jämte forts.
af »Sérapéum» utkommit Les Mastabas de l’ancien empire
(h. 1–7, 1882–85). K. P.
Marignac [-rinja’ck], Jean Charles, professor i
kemi vid universitetet i Genève, f. 1817, är en af
nutidens mest framstående kemister, känd genom ett
stort antal vigtiga arbeten inom den oorganiska
kemiens område. M. har utfört en mängd noggranna
atomvigtbestämningar och kristallografiska
undersökningar samt betydligt bidragit till
kännedomen om flere sällsynta grundämnen, tillhörande
tantalgruppen och jordartmetallerna, bland hvilka
han upptäckt ytterbium och gadolinium. Särdeles
vigtiga äro M:s upptäckter af isomorfien emellan
fluosilikaten, fluostannaten och andra fluosalter
samt af de inveckladt sammansatta kondenserade
metallsyrorna, kiselvolframsyra m. fl. P. T. C.
Marignano [-rinjano]. Se Melegnano.
Marignolli [-rinjå’lli], Giovanni de’ (Lat. Johannes
Marignola), florentinsk franciskanmunk,
reseskildrare, född sannolikt före 1290, lemnade i
Dec. 1338 Avignon i beskickning från påfven Benedikt
XII till stor-kanen af Cathay (Kina), från hvilken
sändebud s. å. kommit till påfven. Färden gick öfver
Neapel och Konstantinopel till Sarai (vid Volga),
der Gyllene hordens kan, Usbek, då residerade,
vidare till Almalik (Kuldsja) och öfver Hami till
Jenking l. Kanbaluk (»kanens stad»; nuv. Peking),
dit M. anlände 1342, och hvarest han synes hafva
stannat inemot fyra år. På hemvägen kom M. öfver
en midt emot Formosa belägen hamnstad, hvilken af
européer och araber var känd under namnet Zayton
(nuv. Tsiuan-tsju), till Malabar-kusten, der en
romersk katolsk församling påträffades, vidare –
såsom det tyckes, efter ett besök på Java – till
Ceylon samt derifrån öfver Ormuz och långs Eufrat till
Palestina. 1353 återkom han till Avignon. 1354 blef
han hofkaplan hos kejsar Karl IV och utnämndes kort
derefter till biskop i Bisignano (i Kalabrien). Hans
senare öden äro nästan okända. Han tyckes emellertid
någon tid hafva vistats hos kejsaren i Prag och
fick af denne i uppdrag att göra en sammanarbetning
af Böhmens annaler. I denna krönika, hvilken 1768 publicerades
af G. Dobner i »Monumenta historiae Bohemiae nusquam
antehac edita», har M. helt omotiveradt instrött
fragmentariska skildringar af sin österländska resa,
lifligt hållna, men vittnande om omåttlig
sjelfkärlek. Dessa hafva lemnat stoff till J. G. Meinerts
»J. v. Marignolas reise in das Morgenland» (1820).
Marilhat [-rila], Prosper, fransk målare,
f. 1811 i södra Frankrike, d. 1847, kom 1829 till
Paris, der han först kände sig dragen till den
klassiska stilen och målade historiska landskap
på traditionelt sätt. Snart fördes han dock af sin
lärare, Roqueplan, öfver till naturen att måla ljus
och solsken; och då han fick tillfälle att göra
en resa till Orienten och Södern, utvecklades hans
talang på sitt egentliga fält. Han följde 1831 en
vetenskaplig tysk expedition till Grekland, Syrien,
Palestina och Egypten, hvarifrån han 1833 återvände
till Frankrike. Han studerade derunder Orientens
lif (både menniskorna och naturen) och återgaf det
i harmoniskt afvägda bilder med lugnt ljus och i
alla arter af stämningar samt med sann och ärlig
uppfattning af verkligheten. Då han 1834 uppträdde
i »salonen», väckte han stort uppseende med sina
egyptiska vyer, ehuru framställningen i början var
något våldsam, erinrande om romantikernas sätt att
måla. Men han dämpade snart sin glöd och visade sig
sedan lika harmonisk, antingen han skildrade naturen i
Auvergne och Provence eller återgaf sina intryck från
Egypten. Bäst anses hans 8 taflor från utställningen
1844. Bland dem funnos landskap från hemlandet såväl
som orientaliska vyer, af hvilka märkas Minne från
Nilstranden, Egyptisk stad i skymningen och Syriska
araber på resa i middagshettan. C. R. N.
Marin (af Lat. marinus, hörande till hafvet, af mare,
haf). 1. Gemensam benämning på ett lands örlogsflotta
och hvad till densamma hör. Ordet begagnas
äfven om handelsflottan, men man säger då hällre
handelsmarinen (till skilnad från örlogsmarinen). –
2. Målarek., sjöstycke. Se Marinmålning.
L. H.
Marinad (Fr. marinade, egentl. lake till födoämnens
konserverande under en längre sjöresa, af Lat. marinus,
hörande till hafvet), ett slags extraktsås (essence)
för konservering af fisk- och kötträtter, tillredd
af hvitt vin och ättika med tillsats af åtskilliga
starka kryddor och grönsaker. – Marinera, inlägga
födoämnen i marinad. Marinerad betyder äfven
sjöskadad, indränkt med hafsvatten. Jfr Kaffe ,
sp. 1576.
Marinbarometer l. sjöbarometer. Se Barometer.
Marinera. Se Marinad.
Marinette (-nä’t; af Lat. marinus, hörande till
hafvet), Fr., kallas i en omkr. 1190 författad
satirisk dikt af Guyot de Provins, med titel
»La bible», ett instrument, som tjenade de
sjöfarande till kompass. Detta arbete är den äldsta
urkund, som finnes om européernas bekantskap med
magnetens sträfvan att inrikta sig i meridianen.
R. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
