Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 931-932 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marionett ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under årets särskilda månader. Som exempel på
temperaturens olikhet på tvänne orter, af hvilka den
ena har maritimt, den andra kontinentalt klimat,
skall här anföras högsta och lägsta temperaturen
under dygnet i Januari och Juli i Bergen (Norge)
vid Atlantiska hafvets kust ocli i Barnaul i vestra
Sibirien.

	Bergen
	Jan.	Juli
högsta temp	+ 1,2°	+ 17,1°
lägsta temp	+ 0,1°	+ 11,9°
variation under dygnet	1,1°	5,2°
medeltemperatur	+ 0,7°	+ 14,5°
variation under året	13,8°
	Barnaul
	Jan.	Juli
högsta temp	- 16,5°	+ 24,7°
lägsta temp	- 21,0°	+ 13,5°
variation under dygnet	4,5°	11,2°
medeltemperatur	- 18,7°	+ 19,1°
variation under året	37,8°

Vid högre breddgrader, hvarest hafvet åtminstone
vid kusterna vintertiden tillfryser, såsom
t. ex. förhållandet är med Östersjön, råda relativt
kalla vårar å de orter, som ligga på kusten,
medan hösten tvärtom derstädes är blidare än i
det inre landet. Äfven på öfriga meteorologiska
element utöfver hafvets granskap ett märkbart
inflytande. Å kustorter herska företrädesvis
vintertiden starka vindar; nederbörden är i
allmänhet vid hafskusten rikligare och himmelen mera
molnbetäckt än i det inre af fastlandet. Det maritima
klimatet benämnes ofta äfven kust- l. ö-klimat.
R. R.

Maritimo. Se Egadiska öarna.

Maritza (Grek. Hebros), flod i europeiska Turkiet, upprinner
nära Banja på Tsjadir Tepe, endast några km. från
Donaus biflod Iskers källor, flyter emellan Balkan-
och Rhodope-bergen genom Östrumilien förbi Filippopel
mot ö., vänder sig vid Adrianopel mot s. v. och mynnar
ut i Egeiska hafvet genom tvänne armar, som bilda
ett sumpigt delta kring staden Enos. Längden utgör
omkr. 450 km.; M:s flodområde omfattar omkr. 54,000
qvkm. Största tillflödena äro fr. v. Göp-su, Tundsja
och Erkene, fr. h. Arda.

Mariuccia. Se Marozia.

Mariupol, hamnstad i ryska guvern. Jekaterinoslav, på norra stranden
af Azovska sjön, vid floden Kalmius’ mynning,
genom en bibana förenad med jernvägen
Charkov–Taganrog. Omkr. 10,000 innev. Det är näst Taganrog den
förnämsta hamnstaden vid Azovska sjön och har betydlig
export, i synnerhet af hvete, linfrö, hudar och talg.

Marius, Cajus (Gajus), romersk härförare, född
155 f. Kr. i byn Cereatae nära Arpinum af en fattig
arbetarefamilj, gjorde sina krigiska lärospån i
Spanien, särskildt under den yngre Scipio. Han
hade icke fått någon vetenskaplig bildning, men
i krigstjensten vann han lätt befordran, och hans
djerfva ande dref honom snart att söka komma högre
upp i samhället. Hans krigiska duglighet drog mångas
blickar till honom, och så lyckades han blifva
folktribun för år 119. Hans giftermål med Julia, faster till
den store Julius Caesar, närmade honom till den
maktegande adeln och bidrog i sin mån jämte en genom
lyckliga spekulationer tryggad ekonomisk ställning
att skaffa honom preturen (för år 115), hvilken
han skötte med skicklighet och samvetsgranhet. I
jugurthinska kriget blef han legat (generaladjutant)
åt fältherren Metellus och hjelpte denne först att
återställa krigstukten och sedan att segra öfver den
numidiske konungen. Under fälttåget inföll för Marius
tiden att söka konsulatet. Den stolte aristokraten
Metellus, som ej kunde tåla »den råe bonden», vägrade
i början på ett hånfullt sätt att lemna honom hemlof,
men måste slutligen gifva med sig. I Rom uppträdde
M. såsom en hätsk motståndare till adeln och särskildt
till Metellus. Adelspartiet hade vid denna tid genom
sin usla styrelse förlorat förtroendet, och det blef i
följd deraf ej så svårt för Marius, folkpartiets hopp,
att vinna konsulatet (för 107) jämte öfverbefälet i
Numidien. M. fortsatte kriget, hvari han till questor
hade ädlingen Sulla. Genom dennes hjelp blef det
honom möjligt att slutligen få den i grund besegrade
Jugurtha i sitt våld, och den olycklige konungen
måste fjättrad gå genom Roms gator i det triumftåg,
som M. firade d. 1 Jan. 104 f. Kr. Under sin frånvaro
i Afrika hade M., i strid mot häfdvunnen ordning,
blifvit vald till konsul (för år 104) och erhöll äfven
för hvart och ett af de fyra följande åren samma
befattning. Anledningen dertill var att han ansågs
vara rätte mannen att möta den nya och stora, om ock
möjligen något öfverdrifna fara, som hotade Rom från
de vilde cimbrernas och teutonernas sida, hvilka folk
hade slagit flere romerska härar och öfversvämmat
Gallien (jfr Cimbrer). Redan under sitt förra konsulat
hade M. ändrat sättet att rekrytera hären, i det att
han uppbådat män äfven ur de lägsta folkklasserna och
derigenom gjort början att förvandla krigshären från
medborgerlig till yrkeshär. Hans första omsorg blef nu
att återställa den till följd af nederlagen slappade
krigstukten och småningom stärka soldaternas mod
och krafter. Derefter slog han teutonerna vid Aquae
Sextiae (Aix) 102 och cimbrerna på Raudiska fälten
vid Vercellae, 101. Rom var räddadt, och M. prisades
af många såsom »Roms tredje grundläggare», ställd
vid sidan af Romulus och Camillus, gallernas
öfvervinnare. Inom samhället voro oro och upplösning ;
adelns makt var bruten, men folkpartiet kunde ej
upptaga den fallna manteln. Ärelystna folkledare
sträfvade att skaffa sig makt för tillfället, utan
att fästa afseende vid statsförfattningens utveckling
till gagn för det allmänna. Sådana voro C. Servilius
Glaucia och L. Apulejus Saturninus. M., som saknade
statsmannens egenskaper, inlät sig i politiska planer
i förening med de nyss nämnde männen, men visade
sig vacklande och måste slutligen uppoffra sina
bundsförvandter åt det missnöje, som deras våldsamma
tilltag hade uppväckt.

M. drog sig nu för en tid tillbaka från det offentliga
lifvet, der han till sist spelat en ömklig rol. Vid
bundsförvandtkrigets utbrott (91

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>