Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marionett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. Kr.) uppträdde han åter på skådeplatsen. I början
förde han ej sjelfständigt befäl, men efter konsuln
Rutilius’ fall öfvertog han dennes samt visade
sig äfven nu såsom en skicklig fältherre. Efter
krigets slut (88) uppstodo oroligheter i
hufvudstaden. Folkpartiet började åter röra på
sig. Ledare var folktribunen P. Sulpicius Rufus,
som år 88 med våldsamma medel genomdref lagar
riktade mot senaten och adelspartiet. Konsul
för året var Sulla. Emellan denne och M. hade
alltsedan det numidiska kriget rådt ett spändt
förhållande. Sulla hade fått sig anförtrodt
öfverbefälet i kriget mot konung Mithradates och
vistades år 88 i Kampanien, hvarifrån han skulle afgå
till Grekland och Asien. Sulpicius, som fruktade
honom, genomdref, att folket fråntog honom befälet,
hvilket i stället lemnades åt den dertill villige
M. Men Sulla vägrade att rätta sig efter folkets
beslut och tågade i spetsen för sin här mot Rom, som
han utan svårighet bemäktigade sig, hvarefter han
förklarade tolf medlemmar af motpartiet fogelfria,
bland dem M. Denne räddade sig med flykten, men
blef gripen nära Minturnae, der han dolt sig i ett
träsk. En cimbrisk slaf sändes nu att döda honom
i fängelset, men M. fäste på slafven sin vilda
blick och ropade med tordönsstämma: »Vågar du döda
Marius?» Förskräckt flydde slafven, och sedermera
hjelpte innevånarna i staden M. på flykten. Han kom
derifrån öfver till Afrika. Ståthållaren derstädes,
Sextilius, sände bud till honom att begifva sig
derifrån. Budet träffade honom vid Kartago, och han
svarade endast: »Helsa Sextilius, att du sett Marius
på Kartagos ruiner». Derefter irrade han omkring på
kusten. Snart erhöll han underrättelse, att Cinna,
konsul för 87, i Italien sökte omstörta Sullas
verk. M. jämte några andra flyktingar skyndade öfver
till Etrurien, der han samlade omkring sig några
vilda sällar, hvilkas antal småningom ökades. M. och
Cinna blefvo inom kort herrar öfver hufvudstaden,
der det gräsligaste skräckvälde började. M. och hans
vilda skaror rasade mot de politiske motståndarna
bland adeln. Han hade tillsagt, att en hvar, som icke
besvarade hans helsning, skulle dödas. De ädlaste
män föllo offer för partihatet; man räknade 50
senatorer och 1,000 riddare såsom offer. M. blef för
sjunde gången konsul (för år 86). Han egde nu åter
makten i sin hand och hade mättat sin hämdtörst,
men i sitt inre var han söndersliten af qval. Han
kunde icke undgå att finna motsatsen emellan det
ärorika fordom och det vanhederliga nu, då han
var anförare för fräcka banditer och förrymda
slafvar. Härtill sällade sig fruktan för Sullas
återkomst. Han grep då till bägaren för att finna
tröst, men sjuknade snart i en häftig feber, som
slutade hans lif d. 13 Jan. 86. – Hans adoptivson,
Gajus M. d. y., var 82 konsul jämte Papirius Carbo,
blef af Sulla s. å. slagen vid Sacriportus och dödade
sig i Praeneste, då denna stad gaf sig åt Sulla.
R. Tdh.
Marivaux [-vå], Pierre Carlet de Chamblain de,
fransk komedi- och romanförfattare, f. i Paris 1688,
slöt sig till La Motte och
Fontenelle i deras förnekande af den antika vitterhetens
företräde framför den moderna och uppträdde 1716 med
en föga lyckad travestering af »Iliaden». Sedan
1720-talet skapade M. sig ett betydande namn
genom fina, men cirklade intrigkomedier, i hvilka
missförstånd mellan älskande utgöra de ständigt
återkommande motiven. Kärlekens uppkomst, dess nycker
och sjelfplågeri, egenkärlekens och koketteriets
menliga inverkan på den sanna känslan, allt detta
analyserar M. in i de mest minutiösa skiftningar. Hans
derefter lämpade stil är egendomligt gratiös, men
alltför utbroderad och ofta urartande i konstlade,
spetsfundiga vändningar. Den har riktat språket med
begreppet »marivaudage». M:s maner har åter kommit
till heders i den moderna proverbliteraturen. Bland
det trettiotal komedier, som han författat, äro de
bästa La surprise de l’amour (1722), Le jeu, de l’amour
et du hasard (1730; »Kärlekens försyn», 1863), La
mère confidente (1735), Les fausses confidences
(1736), Le legs (s. å.) och L’épreuve (1740;
»Profvet», 1794). – M:s roman La vie de Marianne
(1731–41; 3:dje uppl. 1843) innehåller utsökta
psykologiska skildringar, men är mera stillastående
i handlingen än hans andra, Le paysan parvenu (1735;
ny uppl. 1865). Dessa böcker utgöra ett vigtigt steg
i den franska romanens utveckling. Genom sin sedliga
anda förete de ett motstycke till Richardsons,
ett årtionde yngre, arbeten. I de oregelbundet
utkomna tidskrifterna »Le spectateur français» (efter
Addisons mönster) och »L’indigent philosophe» (1728)
uttalade M. flere nya och lyckliga tankar. Han var
i botten en allvarlig iakttagare och samvetsgrann
teoretiker, i enskilda lifvet mycket älskvärd,
men maklig och på äldre dagar snarsticken. Sin
förmögenhet hade han förlorat på Laws aktiesvindel;
sedermera åtnjöt han pensioner af Helvetius och m:me
Pompadour. M. invaldes 1743 i Franska akademien. Död
i Paris 1763. – Hans »Oeuvres complètes» utgåfvos i
12 bd 1781 och i 10 bd 1827–30, »Oeuvres choisies»
i 2 bd, 1865. Jfr J. Fleury, »M. et le marivaudage»
(1881).
Marjatta, finsk mytologisk ombildning af jungfru
Marias namn, påverkad af den i flere finska
fornsånger förekommande berättelsen, att jungfrun
blifvit hafvande af ett bär (F. marja), som hon
funnit i skogen. Den i sista runan af Kalevala
upptagna varianten rörande Maria och Kristusbarnet
skildrar den uppfattning, som finnarna under [den]
katolska tiden erhållit angående de berättelser
[om] Frälsarens lif, som de af sina predikanter
hört framställas. Marjatta uppväxte i sina föräldrars
gård i stor kyskhet. En dag begifver hon sig ut
att valla fåren och hör då ett bär på mon ropa till
henne. När hon närmat sig detsamma, steg det sjelf
upp ända till hennes mun och sjönk derigenom ned i
magen. Sålunda blifven hafvande, tvingas hon slutligen
att af sina föräldrar begära badstugan för att der
föda. På föräldrarnas förebråelser svarar M. stolt,
att hon kommer att föda en stor och ädel man, som
skall råda på sjelfve Väinämöinen. Då föräldrarna
likväl icke låta henne föda i hemmets badstuga,
ber M. sin lilla tjenarinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
