- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
935-936

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marionett ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Piltti, att söka rum i byn hos »den stygge
Ruotus» (Herodes). Men dennes lika elaka hustru
svarar, att sådana som M. kunna föda i skogen,
der hästens andedrägt är det lämpligaste imbad åt
den födande. Sålunda blef den stackars M. tvungen
att begifva sig ut till Tapiolas (skogens) stall,
och under det hästen med sitt flåsande sökte gifva
henne värme, födde hon sin son på höet i hästens
krubba. – Af ännu mera originel natur är den episod,
som i några varianter följer härpå. M. uppfödde
sin son i hemlighet. Men medan hon en gång kammade
sitt hår och höll sonen på sitt knä, försvann denne
från modersfamnen. Den bekymrade M. söker sin son
öfverallt. Hon frågar t. o. m. stjernan och månen om
de veta hvar han finnes, hvarpå de svara, att om de
också viste detta, skulle de likväl icke gifva någon
upplysning, emedan han skapat dem att i kalla natten
ensamma vandra på himmelen. Solen deremot, af hvilken
M. slutligen begär råd, säger, att emedan hennes son
har skapat äfven solen att på fästet stråla i gyllene
glans, så vill hon gerna upplysa henne om att hennes
son står till midjan i ett kärr. Och der finner den
arma modern honom slutligen. – Lika egendomlig är den
i några varianter härpå följande episoden om gossens
kristnande och Väinämöinens affärd, hvilket utgör
slutepisoden af Kalevala. M:s son skulle döpas af
gubben Virokannas, men denne åtager sig icke att göra
detta, innan man enligt gammal sed granskat barnet
och afgjort huruvida det borde få lefva. Till detta
värf kallas den gamle Väinämöinen. Men då han fäller
den domen att barnet, emedan det leder sin uppkomst
från ett bär i jorden, bör sänkas ned i jorden och med
ett träd slås i hufvudet, anklagar barnet honom för
vrång dom, då ju Väinämöinen sjelf i tiden förorsakat
Ainos och andras död, utan att dock derför hafva fått
sitt hufvud sönderslaget. Då döper Virokannas gossen
till Karelens konung. Häraf betages Väinämöinen till
den grad af harm och blygsel, att han sjunger sig en
kopparbåt, och med förutsägelsen att han dock en gång
skall saknas afseglar han »till högre verldar, till
lägre himlar», lemnande likväl sin kantele och sin
sång till evig glädje åt sitt folk. – I st. f. detta
slut om M:s sons kristnande och Väinämöinens affärd
innehåller en annan, i tredje delen af Kanteletar
intagen variant vidlyftiga beskrifningar om huru
»Tahvanus tallirenki», stalldrängen T. (Stefanus),
inför sin herre Ruotus gör underverk för att bestyrka
barnets gudom och derefter lemnar sin förre herre
för att antaga dopet. Vidare berättas huru Frälsaren
dödades, huru han befriades ur grafvens fängelse
genom solens heta strålar, hurusom han sedan på ett
mycket listigt sätt fängslade »den värste bland den
ondes söner» för alltid vid det hårda berget samt
huru samme »store skapare» slutligen uppfor till
himmelen, der han håller räfst med allt folk, slår
de onde ned i djupa helvetet och leder de gode till
himmelen. Allt detta är beskrifvet på ett så åskådligt
sätt och med en så realistiskt finsk färg, att sången
tydligt visar hurusom de katolska predikningarna
likasom endast befruktat folkets fantasi, och denna
sedan sjelfständigt utarbetat en originelt finsk
runa. Jfr Maaria. O. G.

Mark (Fornhögt. marcha, Fornsv. mark, gräns,
gränsområde) kallades från Karl den stores tid
(slutet af 700-talet) de från avarer, slaver, araber
och andra fientliga grannar eröfrade landsträckor, som
bildade det frankiska rikets utkanter, t. ex. Spanska
mark
(området emellan Pyrenéerna och Ebro). För så
vidt dylika landsändar styrdes och försvarades af
dertill förordnade markgrefvar, tillkom dem äfven
benämningen markgrefskap. Senare märktes vid Tyska
rikets norra gräns Danska mark (landet emellan Eider
och Slien, hvilket 934–1027 tillhörde Tyskland) samt
på dess gränser mot slaver och magyarer åtskilliga
markgrefskap, bland dem Österrike och Brandenburg,
ur hvilka med tiden mäktiga stater uppkommo. Uti
Italien, der redan langobarderna bildat Mark Ancona,
bibehöllo sig till en tid flere markgrefskap,
såsom Toscana, Mantua, Mon ferrato. Sedan
emellertid markgrefvarnas egenskap af särskildt
tillsatta gränsbefälhafvare alltmer förlorat sig,
erhöllo deras områden i allmänhet andra benämningar,
såsom hertigdöme, furstendöme, kurfurstendöme,
grefskap o. s. v., hvaremot ett och annat nytt
titulärmarkgrefskap uppkom. Genom de förändringar, som
inträdde vid Tyska rikets upplösning (1806), försvann
äfven sjelfva titeln markgrefskap, utom för Mähren,
hvilket land fortfarande bär den. – Jfr Markerna.

Mark, fordom grefskap i westfaliska kretsen,
begränsadt af furstendömet Münster samt hertigdömena
Westfalen och Berg, på ömse sidor om Ruhr. Det hade
en areal af omkr. 2,200 qvkm. M. var från slutet af
1200-talet ett eget grefskap under den från tyska
grefliga ätten Berg-Altena härstammande slägten
Mark, hvars ryktbaraste medlemmar dock tillhörde
nederländska och franska utgreningar af slägten (se La
Marek, de
). På grund af giften förvärfvade grefvarna
af M. 1368 dåvarande grefskapet Kleve, med hvilket
M. derefter var förenadt, och 1511 hertigdömena
Jülich och Berg samt grefskapet Ravensberg. Efter
ättens utslocknande på manslinien 1609 och det deraf
föranledda jülich-kleveska arfföljdskriget (1613–14)
tillföll M. kurfurstendömet Brandenburg (se
Jülich). Det utgör nu en del af regeringsområdet Arnsberg
i preussiska prov. Westfalen.

Mark (Isl. mörk, af Fornhögt. mark, det å vigtstycken
intryckta kontrollmärket) kallades fordom i Sverige
och flere andra land enheten för såväl viktualie-
som guld-, silfver- och myntvigten. Mynts värde
bestämdes ursprungligen af deras tyngd på vågen,
och detta torde hafva vållat, att vigter och mynt
burit namnet mark gemensamt. De svenska mynt- och
vigtordningarna under medeltiden äro hittills icke
klart belysta af forskningen; så mycket är dock visst,
att bäggedera befunno sig i ett ganska förvirradt
skick. Man synes hafva i Sverige delvis adopterat
»kölnisk vigt» (se d. o.). Myntvigten kölnisk mark
(=233 gr.) utgjorde hälften af det kölniska skålpundet
(pfund) och indelades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free