Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markmus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklige regent genom sin gemåls inflytande öfver
drottningen. Det var M., som sammanhöll förbundet mot
Ludvig XIV. Han talade manande till de hof, hvilka
af likgiltighet för den gemensamma saken hotade
att öfvergifva densamma, och han besökte Karl XII i
Altranstadt 1707 för att förmå honom att icke taga
parti för Frankrike. Hans krigarebana utmärkes af
lysande framgångar. Efter sin seger (i förening med
prins Eugène) vid Höchstädt, eller, såsom engelsmännen
benämna slaget, Blenheim, flög hans namn öfver
hela Europa; parlamentet gaf honom i donation godset
Woodstock, der för statsmedel uppfördes ett praktfullt
slott (Blenheim house), och romerske kejsaren gjorde
honom till tysk riksfurste. Han segrade vidare vid
Ramillies 1706 och, i förening med prins Eugène,
vid Oudenarde 1708 och Malplaquet 1709. Trots
dessa segrar och alla intagna fästningar vunnos dock
i sjelfva verket föga afgörande framgångar. Detta
berodde på tidens skefva uppfattning af krigföringens
uppgift, hvilken uppfattning M. delade, på den
brokiga sammansättningen af hans armé och på de
svårigheter nederländska regeringen ställde för
krigets förande. Han viste emellertid alltid att på
ett utmärkt sätt hålla sin armé stridsduglig, att
vinna sina soldaters förtroende, att uppfatta läget,
att begagna fiendens felsteg och att på grund häraf
föra sina trupper till seger. Man måste dock vidgå,
att han begagnade de tillfällen kriget erbjöd honom
för att rikta sig. Denna omständighet gaf näring åt
de hofkabaler, som, efter torypartiets uppstigande
till makten 1710, spunnos om honom, och sedan den
stora brytningen inträdt emellan drottningen och M:s
gemål, blef han d. 1 Jan. 1712, till Englands skam,
förklarad förlustig sina ämbeten och ställd till rätta
för påstådd förskingring af till arméns underhåll
anslagna medel. Han dömdes att betala en stor summa
penningar och vistades sedermera utom England till
drottning Annas död (Aug. 1714). Georg I återgaf
honom hans värdigheter, men M. deltog sedermera
föga eller intet i det politiska lifvet, till stor
del på grund af sin brutna helsa. Han afled d. 16
Juni 1722 och begrofs i Westminster Abbey. Derifrån
flyttades sedermera hans stoft till Blenheim. Bland
M:s många biografer äro Lediard, Coxe och Alison de
förnämste. M:s Lettres and despatches äro utg. af
Sir George Murray (5 bd, 1845–61). C. O. N.
2. Sarah Jennings, hertiginna af M., den föregåendes maka,
dotter till Richard Jennings, föddes 1660 och blef vid
12 års ålder utsedd till lekkamrat åt dåv. hertigens
af York, sedermera konung Jakob II:s, yngre dotter
Anna. Denna fattade tidigt tillgifvenhet för henne,
en tillgifvenhet, som växte med åren, och af hvilken
hofdamen förstod att så begagna sig, att hon efter
sin vilja ledde både prinsessan Anna och hennes
svage gemål. Utmärkt genom skönhet, intelligens och
inflytande, hade hon många giftermålsanbud. 1678
räckte hon sin hand åt den unge öfverste Churchill,
sedermera hertig af M. Ofvan är antydt, att de båda
makarna lyckades förmå prinsessan att vid revolutionen
1688 öfvergifva Jakob II och sluta sig till
Vilhelm af Oranien, samt att de efter Annas
tronbestigning faktiskt voro de, som styrde
Storbritannien. Småningom svalnade emellertid Annas
tillgifvenhet för sin första hofdam, hvars öfvermod
och hersklystnad blefvo alltför tryckande äfven
för den svaga drottningen. Det kom till häftiga
uppträden emellan drottningen och hertiginnan, och
då den senare trotsade på sin förmenta oumbärlighet,
blef brytningen fullständig. Hertiginnan utträngdes
ur Annas ynnest af sin kusin Lady Masham, som hon
sjelf skaffat till hofvet. 1711 måste hon nedlägga
alla sina hoftjenster och lemna hofvet. En öfverdrift
är Voltaires berättelse att hertiginnans fall vållats
af ett par handskar och ett glas vatten. På Voltaire
stöder sig Scribes ryktbara komedi »Le verre d’eau»
(»Ett glas vatten»). Efter sin makes död lefde
hertiginnan i tillbakadragenhet. Död i London
1744. Hennes bref äro utgifna under titeln: »Lettres
of Sarah, duchess of M.» (1875).
3. John Winston Spencer-Churchill, sjette hertig
af M., de föregåendes ättling på qvinnolinien,
f. 1822, d. 1883, var medlem af underhuset 1844–45
och å nyo från 1847, fick efter faderns död, 1857
(han bar dessförinnan titeln markis af Blandford),
säte i öfverhuset såsom hertig af M. och var
1876–80 vice-konung på Irland, under Disraelis
(Beaconsfields) sista styrelsetid. – Hans äldste son,
George Charles Spencer-Churchill (f. 1844), hertig
af M., har ådragit sig uppmärksamhet såsom hyllande
radikala politiska åsigter, hvaremot M:s yngre son,
lord Randolph Churchill (f. 1849), gjort sig
bemärkt såsom en hänsynslös och stridslysten tory-man
samt redan två gånger fått plats i konservativa
kabinett, 1885 såsom minister för Indien och 1886
såsom finansminister och underhusets ledare.
Marlborough-visan [marlbörå- l. målbrå-], hvilken
börjar Malbrouck (Malbroug) s’en va-t-en guerre,
mironton, mironton, mirontaine, på svenska »När
Mörbro (Melburn, Malmborg) i krig skulle draga,
meletum, tum, tum, mellantalte», diktades om den
engelske härföraren Marlborough (se denne) och kom
under 1780-talet genom sin näpna melodi på modet
såsom vaggvisa vid hofvet i Versailles, spridde
sig snart öfver Frankrike och längre samt trycktes
(med tillhörande gravyrer) på eldskärmar, solfjädrar
o. s. v., liksom den än i dag tryckes såsom barnbok
i Frankrike. Det förtäljes, att Napoleon I brukade
gnola på Marlborough-visan, när han steg till häst
för att begifva sig till ett fälttåg. De burleska
orden hade troligen under spanska tronföljdskriget
spridts bland folket genom Villars’ och Boufflers’
soldater. Visans melodi åter antages hafva varit känd
redan under medeltiden.
Mariekor, geol. Se Mallrickor.
Marlitt, E., psevdonym för tyska romanförfattarinnan
E. John.
Marlowe l. Marlow, Marloe [marlå], Christopher, engelsk
sorgspelsdiktare, f. 1564 (Febr.) i Canterbury, var
son till en fattig skomakare, men sattes i tillfälle
att studera och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
