Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mármaros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen bebodd ort vid kusten. Det inre genomströfvas
stundom af araber.
Mármaros l. Máramaros [-råsj], ungerskt komitat »på
andra sidan Teis», vid gränsen mot Galizien. Areal
10,355 qvkm. 227,436 innev. (1880). Med undantag
af den korta Teisdalen är komitatet bergigt, i
det att Karpaterna icke blott fullständigt omsluta
det, utan äfven sända bergarmar derigenom i flere
riktningar. Floddalarna äro mycket bördiga, men landet
är icke så uppodladt, att det sjelf fyller sitt behof
af spanmål. Skogarna upptaga 2/3 af arealen och lemna
rikt utbyte. Stor tillgång finnes på salt. Innevånarna
äro till större delen rutener och valaker, hvilka
tillhöra grek.-katolska kyrkan. Hufvudstad är Sziget.
Marmelad (Fr. marmelade, Sp. mermelada,
af Grek. melimelon, honingsäpple), ett slags
gelé-liknande fruktkonserver, bestående af någon
saftig fruktsorts kött, som skilts från kärnor och
om möjligt från skal, pressats genom hårsikt och med
(högst) samma vigt stött socker hopkokts till half
fasthet. Stundom menas med marmelad krossad frukt
utan socker. Marmelad göres af aprikos, pomerans,
apelsin, citron, äpple, qvitten, persika, plommon,
vindrufvor, körsbär, krusbär, vinbär, smultron,
blåbär, rabarber, nypon o. s. v. Pasta kallas
en fastare och något finare marmelad (af äpple,
päron, röda vinbär, hallon). Rysk marmelad (pasta)
kommer i handeln såsom halftumstjocka, sockerströdda
småbitar af mest rektangulär form. Äfven Italien och
Frankrike exportera utmärkt marmelad. Förutom sockrets
näringsvärde eger marmelad alla den resp. fruktens
helsosamma egenskaper, medan dess förtärande,
i olikhet med okokt frukts, icke medför faran af
tarmkatarr.
Marmennil kallas ett slags hafstroll, som omtalas i
norröna literaturen. Det säges nämligen, att man någon
gång råkat fiska upp sådana varelser, hvilka annars
hade sitt tillhåll i hafvets djup. Marmenniln ansågs
hafva siaregåfva, och den, som lyckats fånga honom,
sökte derför förmå hafsmannen att uppenbara kommande
händelser. Marmenniln troddes vara en afkomma af
liknande hafstroll, hafstrambr och margygr. Alla
dessa sades ofvantill hafva menniskoskepnad, men
nedre delen af kroppen liknande en fiskstjert. Man
trodde, att de visade sig för menniskor vid annalkande
stormar. Th. W.
Marmier [-mie], Xavier, fransk skriftställare,
föddes i Pontarlier (Doubs) d. 24 Juni 1809. Efter
afslutade skolstudier egnade han sig åt literär
författareverksamhet och skref till en början
åtskilliga uppsatser i en tidning, som utkom i
Besançon, der han var bosatt. Sedermera, då han under
förnyade resor till främmande land samlat rika skatter
af vetande och intryck, blef hans sträfvan att sprida
kunskap om de folk, som han lärt känna. Hans första
reseminnen anknyta sig till några utflykter, hvilka
han som yngling företog till Schweiz, Belgien och
Holland. År 1832 och senare, vid olika tillfällen,
uppehöll han sig i Tyskland för att idka studier. På
Franska akademiens föranstaltande deltog han 1836 i
en fransk vetenskaplig expedition till Island. Åren 1837–40
genomreste han flere gånger Danmark, Sverige och Norge
samt var ledamot af en fransk vetenskaplig kommission,
som besökte Lappland och Finland (1838) samt
Spetsbergen och Färöarna (1839). Vidare gjorde han
resor till Ryssland (1842), Orienten (1845), Algeriet
(1846), Amerika (1848) o. s. v. Alla dessa färder
har han beskrifvit i en mängd arbeten, som vittna om
stor iakttagelseförmåga och sakkännedom. De nordliga
landen, bland dem icke minst Sverige, stå till honom
i stor tacksamhetsskuld för de utmärkta teckningar,
som han lemnat af dem i form af resebeskrifningar,
kulturhistoriska studier, öfversättningar m. m.,
såsom Lettres sur l’Islande (1837), Histoire de
l’Istande (1840), Littérature islandaise (1843),
Histoire de la littérature en Danemark et en Suède
(1839), Lettres sur le Nord. Danemark, Suède, Norvège,
Laponie et Spitzberg (1840), Souvenirs de voyages
et traditions populaires. France, Allemagne, Suède,
Finlande (1841), Chants populaires du Nord. Islande,
Danemark, Suède, Norvège, Féroë, Finlande (1842),
Lettres sur la Russie, la Finlande et la Pologne
(1843), Nouvelles danoises (1855), Au bord de la
Néva. Contes russes (1856), Histoires allemandes
et scandinaves (1860), Sous les sapins. Nouvelles du
Nord (1865), Souvenirs d’un voyageur. En Amérique,
en Allemagne, en Danemark, en Norvège (1867)
m. fl., hvartill hör hans nyaste arbete: Passé et
présent. Récits de voyages (1886). Hans skildringar
från andra trakter äro bl. a. Lettres sur la Hollande
(1842). Du Rhin au Nil (1847), Lettres sur l’Algérie
(1847), Lettres sur l’Amérique (1851), Lettres sur
l’Adriatique et le Monténégro (1854), Du Danube au
Caucase. Voyages et littérature (1854), Un été aux
bords de la Baltique et de la mer da Nord (1856),
Voyage pittoresque en Allemagne (1859–60), Voyage
en Suisse (1861) och Les États-unis et le Canada
(1874). Hans öfversättningar från de flesta europeiska
språk äro mästerliga. Utom redan angifna må här
endast erinras om hans tolkningar af Göthe, Schiller,
Longfellow, Öhlenschläger och Holberg. Derjämte
har han författat ett större antal berättelser och
romaner, åt hvilka hans ideella lifsåskådning gifver
ett särskildt värde, såsom Les fiancés du Spitzberg
(1858), Gazida (1860), Hélène et Suzanne (1862),
Mémoires d’un orphelin (1864), Le roman d’un
héritier (1866), Les drames du coeur (1868), Trois
jours de la vie d’une reine (1874) o. a. Tvänne af hans
berättelser äro återgifna på svenska: »Fransmännen
i Sverige» (1850) och »Skildringar ur familjelifvet»
(1858). För öfrigt har M. varit en flitig medarbetare
i flere af de förnämsta franska tidskrifterna. För
en af dem, »La revue germanique», var han 1832–35
hufvudredaktör. I statens tjenst anställdes han 1839
såsom professor i literaturhistoria vid fakulteten
i Rennes. 1840 utnämndes han till bibliotekarie i
Inrikesdepartementet, och 1846 blef han konservator
vid biblioteket Sainte-Geneviève i Paris. 1870
kallades han till ledamot af Franska akademien.
J. M-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
