Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
droppformiga stycken af måttlig storlek eller icke
sällan af masklik form. Färgen är enformigt
matt ljusbrun. Gummistyckena hafva glaslikt
brott och blifva, då de förvaras i varmt
rum, sprickfulla å ytan och spröda samt lösas
fullständigt i vatten. Man antager, att Acacia
nilotica Del. lemnar detta gummi, som utföres
från Marokko och äfven från Fessan. Det får icke
å apoteken begagnas i stället för arabiskt gummi.
O. T. S.
Marokäng [hårdt k]. Se Läder, sp. 410.
Maron, Grek. mytol., enligt Homeros en son
af Evanthes och sonson af Dionysos (Bacchus),
men anställd såsom Apollons prest i dennes
helgedom i Maroneia vid berget Ismaros i
Tracien. Yngre sagor göra honom till son af
Dionysos och se i honom en det ljufva och berusande
vinets heros. Maronsmyten är märkvärdig såsom
företeende en beröringspunkt emellan de eljest
väsentligen skilda Apollons- och Dionysoskulterna.
A. M. A.
Maronbrunt. Se Bruna färger.
Maron-negrer. Se Marron-negrer.
Maroniterna, en kristen sekt i Syrien,
utgöra hufvudmassan af befolkningen i de bägge
Libanon-distrikten Bsjerre (ofvanom Tripolis)
och s. derom Kesrawan (ofvanom Bejrut), men
finnas för öfrigt i alla Syriens större städer
och på Cypern. Deras antal uppskattas till mer
än 200,000. Maroniternas förnämsta näringsfång är
boskapsskötsel, silkesodling och sidenväfnad. Deras
verldsliga öfverhufvud är paschan af Libanon,
som alltid skall vara kristen, och för öfrigt stå
de på landsbygden i ett slags feodalt förhållande
till sin egen inhemska adel. Förr krigiska och
våldsamma, äro maroniterna numera (äfven efter
undertecknads erfarenhet från ett halft års dagligt
samlif med dem) de godmodigaste och stillsammaste af
Syriens infödda befolkning. Trogna anhängare af den
romerska stolen och blindt undergifna sina prester,
hålla de strängt fast vid sina särskilda kyrkliga
rättigheter. Bildande en egen orientalisk kyrka
under sin i klostret Kannobin (af Lat. coenobium,
kloster) residerande »patriark af Antiochia»
(således icke att förvexla med de s. k. syriske
katolikerna, hvilka stå under en egen patriark
i Damaskus), hafva maroniterna sitt eget, icke af
påfven erkända skyddshelgon Mar Maron, hålla mässa
på syriska språket och fordra celibat blott af det
högre presterskapet. Patriarken, som skall omvexlande
heta Bulus (Paulus) eller Bútrus (Petrus), väljes
af biskoparna i de 9 biskopsstiften (Aleppo, Baalbek,
Djebeil, Tripolis, Ehden, Damaskus, Bejrut, Tyrus och
Cypern) och erhåller sin investitur af påfven, till
hvilken han hvart 10:de år skall aflemna redogörelse
för de kyrkliga förhållandena. Utom en hufvudsakligen
för prestbildningen afsedd skola i Aiwarka i Kesrawan
ega maroniterna en mängd munk- och nunnekloster i
Libanon. I några af dessa finnas tryckerier för deras
liturgiska böcker. Maroniternas språk är numera sedan
århundraden tillbaka uteslutande arabiska, men för
gudstjensten begagnas i latinets ställe den för folket
obegripliga klassiska syriskan. Uppbyggelseböcker,
liksom äfven af missionärer spridda bibelöfversättningar,
skrifvas på arabiska med syriska bokstäfver
(s. k. karschuni-skrift). Maroniterna härleda
sjelfva sitt namn (Arab. maruni, Syr. maruna,
»maronit») från ett visst helgon Johannes Maron,
som skall hafva lefvat omkr. år 400 och grundlagt
klostret Maron (nu ruinen Mar Maron vid Orontes
n. om Baalbek). Sannolikare är dock att maroniterna
ursprungligen voro monoteleter, som under kejsar
Anastasios II:s förföljelser (713–715) flydde till
norra Libanons bergstrakter och der valde munken
Johannes i nyssnämnda kloster till sitt andliga
öfverhufvud under titel patriark af Aritiochia. Som
alltid i Orienten, blef af sekten småningom ett
afskildt folk, och genom klokhet och tapperhet
förstodo maroniterna att äfven under muhammedanskt
välde bevara ett icke obetydligt mått af politisk
sjelfständighet. Redan år 1182 anslöto de sig dock
till romerska kyrkan och erkände (1445) påfvens
öfverhöghet. För att åstadkomma en fullständig
öfvergång till katolicismen grundade Gregorius XIII i
Rom (1584) ett ännu bestående maronit-kollegium, men
ehuru derifran utgingo maronitiska lärde af första
rang, sådana som de ännu i dag studerade Assemani
(se d. o.), Amira, Gabriel Sionita o. a., utöfvade
denna läroanstalt intet inflytande på maroniterna. År
1736 erkände väl maroniterna tridentinska mötets
beslut, men höllo dock fast vid sina egna kyrkliga
bruk. Sina farligaste fiender hafva de alltid
haft i sina grannar på södra Libanon, druserna,
med hvilka ständiga fejder utkämpades. De sista
blodiga oroligheterna (1860), då druserna dödade de
af de turkiska myndigheterna afväpnade maroniterna i
tusental, föranledde Frankrikes ingripande (jfr
Druser), hvarigenom maroniterna erhöllo en tryggad
ställning under det nybildade paschalikatet Libanon
med dess af de europeiska makterna garanterade fri-
och rättigheter. H. A.
Maros [-råsj], flod i Siebenbürgen och Ungern,
upprinner i komitatet Csik på Siebenbürgens högland,
nära Alutas källor, genomflyter Siebenbürgen i
sydvestlig riktning, sedan den gjort en stor båge mot
n., samt upptager den guldförande Aranyos från h. och
Kokel fr. v., inträder vid Kis Zám i Ungern, der den
skiljer det forna Banatet (komitaten Krassó-Szörény,
Temes och Torontal) från de nordligare Arad och
Csanád, samt förenar sig ofvanför Szegedin med
Teis. Längd omkr. 630 km. M. blifver segelbar vid
Karlsburg och är till följd af landets brist på goda
vägar vigtig såsom kommunikationsled, ehuru dess
ojämna vattenstånd och oregelbundna flodbädd ofta
lägga hinder i vägen för flodfarten. Flodområdet
beräknas till nära 44,000 qvkm.
Maros-Torda [-råsj], komitat i Siebenbürgen, på ömse
sidor om floden Maros, har en areal af 4,324 qvkm.,
med 159,000 innev. (1880), deraf nära 90,000 magyarer,
55,700 rumaner och 6,500 tyskar.
Maros-Ujvár [-råsj], bergverksby i siebenbürgska
komitatet Alsó-Fehér, vid floden Maros och östra
Ungerns jernväg, med storartade saltgrufvor, som
årligen lemna omkr. 50 mill. kg. salt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
