Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lönlöst och trädde i underhandling med
Espartero. Den 31 Aug. 1839 slöts i Bergara en
konvention, till följd af hvilken M. med hela sin
här öfvergaf pretendenten och derigenom gjorde dennes
ställning ohållbar.
Marozia l. Mariuccia [-u’ttsja], en förnäm italiensk
dam, som lefde i slutet af 9:de och början af
10:de årh., har liksom sin moder, Theodora d. ä.,
och sin syster, Theodora d. y., förvärfvat sig
historisk ryktbarhet genom det lika skamlösa som
skickliga sätt, hvarpå hon förstod att uppsätta sina
älskare eller anhöriga på påfvestolen. Hon var gift
trenne gånger, sista gången 932 med konung Hugo af
Italien. Påfven Sergius III var hennes älskare, påfven
Johannes XI hennes son och påfven Johannes XII hennes
sonson. Påfven Johannes X, hennes moders älskare, lät
hon kasta i fängelse och aflifva, då han sökte göra
sig oberoende af hennes inflytande. Sjelf störtades
hon af sin son i första giftet, Alberik af Toscana,
och dog i fängelse (midten af 930-talet).
Marpingen, by i preussiska regeringsområdet Trier
(Rhenprovinsen), vann i senare hälften af 1870-talet
en viss ryktbarhet genom föregifna uppenbarelser
af jungfru Maria (Juli 1876), hvilka väckte stort
uppseende och föranledde folksamlingar, för hvilkas
skingrande man nödgades anlita militären.
Marpurg, Friedrich Wilhelm, tysk musikteoretiker,
f. 1718, d. 1795, lärde i Paris 1746 såsom
sekreterare hos general v. Rothenburg känna Rameaus
harmonisystem, lefde derefter flere år i Hamburg
och blef 1763 utnämnd till k. lotteridirektör i
Berlin samt erhöll titeln krigsråd. Som kompositör
var han föga märklig, men som skriftställare egde
han skarpsinne och lätt uttryckssätt samt var en
väldig polemiker. Hans förnämsta skrifter torde
vara Der kritische musikus an der Spree (1749–50),
Abhandlung von der fuge (1753–54), Anleitung zum
klavierspielen (1755), Handbuch beim generalbass
und der komposition (1757–58; »Kort begrep om
generalbasen», 1782), Kritische einleitung in die
geschichte und lehrsätze der alten und neuen musik
(1759), Kritische briefe über die tonkunst (1759–63)
och Versuch über die musikalische temperatur (1776).
A. L.
Marquardi, J. Se Hans Marqvardsson.
Marquardsen, Heinrich, tysk rättslärd och politiker,
f. i Slesvig 1826, blef e. o. professor i Heidelberg
och kallades 1861 till ord. professor i tysk
statsrätt vid universitetet i Erlangen. M. intager
inom tyska riksdagen en framstående plats i det
national-liberala partiets styrelse. Han har utgifvit
Das reichspressgesetz vom 7. Maj 1874, mit einleitung
und kommentar (1875) och skrifvit en mängd artiklar i
»Zeitschrift für die gesamnte rechtswissenschaft»
samt i Rotteck-Welckers »Staatslexikon» och
Brater-Bluntschlis »Staatswörterbuch». M. redigerar
det stora samlingsverket »Handbuch des öffentlichen
rechts der gegenwart in monographien» (1883 o. f.).
Marquardt, Karl Joachim, tysk fornforskare, föddes
1812 i Danzig, vid hvars gymnasium
han 1836 blef lärare. 1856 kallades han till direktor
för Friedrich-Wilhelmsgymnasiet i Posen och var från
1859 till sin död, 1882, direktor för gymnasiet
i Gotha, der han äfven hade högsta uppsigten
öfver slottet Friedensteins samlingar. M. eger
förtjensten af att hafva fortsatt W. A. Beckers
Handbuch der römischen alterthümer, af hvilket
verk denne vid sin död (1846) icke hunnit afsluta
2:dra bandet. M. fullföljde arbetet, så att det 1867
förelåg färdigt i 5 band. 1871–82 utgafs verket å
nyo, i omarbetadt skick, hvarvid Th. Mommsen lemnade
framställningen af den romerska statsrätten.
Marquesas-öarna [markesas], Fr. Les marquises,
numera den officiella benämningen på den n. om
Tuamotu-arkipelagen, mellan 7° 50’ och 10° 35’
s. br. samt 138° 30’ och 140° 50’ v. lgd belägna
ögrupp i Polynesien, hvars sydöstra del af sin
upptäckare, Alvaro Mendaña, 1595 fick namnet
Marquesas de Mendoza (efter dåv. vice-konungen i
Peru), medan den nordvestra, först två århundraden
senare (1791) af amerikaner upptäckta gruppen erhöll
benämningen Washington-öarna. Krusenstern föreslog
namnet Mendaña-öarna för hela ögruppen. Denna består
af 12 öar, af hvilka de största äro Hiahu (65 qvkm.),
Nukahiva (482), Uauka (65), Uapu (83), Hivaoa (400),
Tahuata (70) och Fatuhiva (77). Hela arealen utgör
1,274 qvkm. Ehuru af vulkanisk bildning, hafva
öarna inga verksamma vulkaner. Höga berg resa sig
vanligen på öarna och utsända kedjor mot kusten,
mellan hvilka ligga fruktbara dalar. Korallref
saknas, utom i några få bukter; ett djupt haf
omgifver öarna. Innevånarna, en polynesisk stam,
likna i många afseenden innevånarna på Tahiti, men äro
mera välväxta. De lefva mest af frukt och fisk samt
uppföda svin och fjäderfä i mängd. Protestantiska
och sedermera katolska missionärers försök att
vinna dem för kristendomen, utrota kannibalismen
samt höja dem i sedligt och socialt hänseende hafva
hittills haft föga framgång, ehuru de flesta af dem
officielt bekänna sig till kristendomen. I början
af 1800-talet öfversteg antalet infödingar 30,000,
men genom inbördes fejder, smittsamma sjukdomar och
andra orsaker har antalet sjunkit. 1876 var detta
endast 5,754, deraf 109 hvita och 69 kineser. 1842
togs ögruppen i besittning för Frankrike, som ännu
utöfvar ett nominelt protektorat öfver densamma samt
har en resident och en liten garnison på Nukahiva.
Marquette [-ke’tt], Jacques, fransk jesuitmissionär,
upptäcktsresande, f. 1637, d. 1675, begaf sig 1666
till Canada och grundade 1668 en stadigvarande
missionsstation vid Saults de S:te Marie,
vid Lake Superior. Han har ett namn i Amerikas
upptäcktshistoria såsom deltagare i en färd utför
Mississippi 1673. En hans skildring öfver denna färd
offentliggjordes i Thevenots »Recueil de voyages»
(1681).
Marquis [Fr. marki; Eng. ma’rkois]. Se Markis.
Marqvardsson, H. Se Hans Marqvardsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
