Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marstrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock dennes upprepade anfall mot teologien såsom
vetenskap, i skriften Tro og viden. Äfven med
Grundtvig och dennes vänner kom M. i en liknande
strid, genom sina uppsatser I anledning af pastor
Grundtvigs oplysninger om alterbogsdaaben (1856–57)
och ännu mera genom skriften Til forsvar mod den
saakaldte grundtvigianisme (1863, 6:te uppl. 1874;
»Till försvar emot den s. k. grundtvigianismen»,
1863). Såsom biskop utöfvade M. icke ringa inflytande,
i synnerhet på presterskapet. I kyrkliga frågor hyste
han afgjordt konservativa åsigter. 1867 motsatte
han sig med mycken styrka, men utan framgång,
valmenighetslagen och tog gång efter annan till ordet
mot den riktning, som ville gifva kyrkostyrelsen
en demokratisk grundval, i det han afgjordt framhöll
biskoparna såsom kyrkans rätta ledare, utan att akta
på, att dessa tillsättas af regeringen och således
kunna, såsom t. ex. han sjelf, hafva rent politiska
förhållanden att tacka för sin utnämning. Redan 1851
hade han i en flygskrift framhållit folkkyrkans kraf
på en egen författning, oberoende af riksdagen, och
denna uppfattning gjorde han gällande äfven såsom
medlem af kyrkokommissionerna 1854 och 1868. M:s
sista och utan tvifvel betydelsefullaste verk var
Den kristelige ethik, hvars första, »allmänna»,
del utkom 1871 (5:te uppl. 1884) och tredje,
»Social ethik», 1878 (3:dje uppl. 1879). Detta
arbete öfversattes på tyska, engelska och svenska
(»Den kristliga ethiken. Den allmänna delen», 1873,
»Den speciella delen», 1879). Den sista delen, som
strängt fördömer nutidens frisinnade utveckling
och ensidigt framhäfver konungadömet af Guds
nåde samt en på ständer och korporationer byggd
samfundsordning, framkallade en skarp motskrift af
biskop Monrad. 1882–83 utkom Af mit levned (3 bd;
»Ur min lefnad», 1885), ett arbete, som väckte
mycken ovilja genom der förekommande yttranden om
Fredrik VII och om den danska regeringens åtgärder
i Slesvig i kyrko- och skolärenden. M. räckte der
tyskarna handen samt ogillade den ifver, som visades
för det danska modersmålets rätt och ej aktade
tyskhetens traditionella försteg. I Jan. 1884 tog
M. afsked. Han dog i Köpenhamn d. 3 Febr. s. å.
E. Ebg.
Marter (T.; af Lat. martyrium, vittnesbörd
för kristendomens sanning, af Grek. martyr,
blodsvittne), qval, pina, vånda. – Martera, plåga
med pinoredskap; ytterligt plåga till kropp eller
själ.
Martersteig, Friedrich Wilhelm, tysk historiemålare,
f. 1814 i Weimar, studerade dels i sin födelsestad,
dels i Düsseldorf, men i synnerhet i Paris under
Delaroche. Han började som genremålare, men öfvergick
sedan till historiefacket och sysselsatte sig
hufvudsakligen med ämnen ur trettioåriga kriget och
reformationen. Han lyckades bäst i kartonger, mindre i
oljefärgstaflor. M:s förnämsta verk är Öfverlemnandet
af Augsburgiska bekännelsen. Dessutom har han målat
Luthers intåg i Worms (1860) och Ulrich von Huttens
skaldekröning (1861) samt utfört kartongbilder ur
Savonarolas och Theodor Körners lif (1870).
Martes. Se Mårdslägtet.
Martha’s vineyard (vi’njard; »Martas vingård»), en
till nord-amerikanska staten Massachusetts hörande
ö i Atlantiska hafvet, ö. om Newport. Mycket besökt
badort. I Augusti hvarje år hållas der af metodisterna
stora religiösa möten, »Camp meetings». Öns areal är
omkr. 300 qvkm. och folkmängd omkr. 4,300.
Martialia, med. Se Jernmedel.
Martialis, Marcus Valerius, romersk skald,
född omkr. 42 e. Kr. i Bilbilis i Spanien, fick
en god uppfostran och kom omkr. år 64 till Rom,
der han mot slutet af Titus’ regering synes hafva
uppträdt som skald. Han vann snart rykte för sina
lediga och qvicka epigramm samt erhöll en tribuns
värdighet. Deremot lyckades han ej samla någon
förmögenhet, utan tyckes hafva uppehållit sig dels
med de jämförelsevis obetydliga honorarierna för sina
dikter, dels och i synnerhet genom gåfvor och bidrag
af mäktiga gynnare och beundrare. Häraf förklaras i
väsentlig mån den smickrande ton, som han använde i
sina dikter till de högst uppsatte, särskildt till
kejsar Domitianus, hvilken han på ett osmakligt sätt
lofprisade. Under Nervas och Trajanus’ regeringar
synes M:s ställning i Rom hafva något ändrats, och
år 98 flyttade han tillbaka till sitt fädernehem,
der han af en gynnarinna fick en landtgård till
skänks. Emellertid infann sig saknaden efter
hufvudstaden med dess rörliga verldslif; skaldens
trefnad i fäderneslandet blef derför ringa, och hans
literära verksamhet inskränkte sig till författandet
af en bok epigramm (den 12:te). Han behöfde ej
länge sucka efter Rom. Han afled nämligen redan 101
(eller möjligen 102). – M. var, såsom också Plinius
d. y. intygar, en begåfvad och skarpsinnig samt
qvick och sinnrik skald med en viss bitterhet och
tillika öppenhet i framställningen. Hans omkr. 1,200
epigramm, utgörande – med xenier och apophoreta – 14
böcker, utom en bok om skådespelen, behandla tidens
vexlande förhållanden, seder och mest framträdande
personligheter med kraftigt realistisk karakteristik
och stor uppfinningsrikedom samt i lätt flytande
språk och vers (mest elegisk och jambisk), påminnande
om Catullus’ sångmö. M. bäfvar icke tillbaka för att
blotta äfven det smutsigaste och för kyska ögon mest
sårande i tidens lif. Men i det hela torde han sjelf
mindre än de flesta befläckats af den smuts, på hvars
område han rör sig; och jämförelsevis kan hans omdöme
att hans dikt är sjelfsvåldig och lättfärdig, men
hans vandel redbar hafva giltighet. Stundom egnar
han sig åt ämnen af mera tilltalande art, såsom
då han besjunger landtlifvets behag och naturens
skönhet. En verkligt lyrisk stämning kan spåras i
hans dikter, hvilka för öfrigt gifva en träffande,
ehuru satiriskt hållen bild af det förderfvade
hufvudstadslifvet. Särskild betydelse har M. såsom
skapare af epigrammet i modern mening, eller den
sammanträngda och i en oväntad udd tillspetsade
tankedikten. – Jfr C. v. Friesen: »M. Valerius
Martialis, hans tidehvarf, hans personlighet och
hans diktning» (i Inbjudning till öfvervarande af
årsexamina vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
