Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martialisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholms gymnasium och lägre elem.-läroverk, 1875).
R. Tdh.
Martialisk (Lat. martialis, af Mars, den romerske
krigsguden), egentl. egnad åt eller tillhörande guden
Mars; krigisk, båld, manhaftig.
Martignac [-tinja’ck], Jean Baptiste Silvère
Gaye de, vicomte, fransk statsman, föddes 1776 i
Bordeaux. Han åtföljde Sieyès såsom sekreterare,
när denne 1798 blef ambassadör i Berlin, och var
sedermera advokat i Bordeaux. M. helsade bourbonernas
restauration med jubel och uppträdde 1815 under
»hundra dagarna» emot Napoleon. Till belöning derför
blef han s. å. Ludvigsriddare och generaladvokat
i Bordeaux samt snart derefter generalprokurator
i Limoges. 1821 invaldes han i deputeradekammaren,
der han slöt sig till högern och gjorde sitt parti
stora tjenster genom sina vidsträckta kunskaper
och eleganta vältalighet. Redan i Juni 1822
utnämndes M. till »conseiller d’état». Efter att
1823 såsom civilkommissarie hafva följt den franska
interventionsarmén i Spanien upphöjdes han till
statssekreterare och vicomte (1824). Efter Villèles
afgång utnämnde honom Karl X till förste minister
d. 5 Jan. 1828, ehuru mycket mot sin vilja, enär M. i
konungens ögon var alltför moderat. Karl intrigerade
med sina gunstlingar Polignac, Chabrol o. a. mot sin
minister, och denne stöddes icke häller af venstern,
som fann honom alltför konservativ. Dock lyckades han
genomdrifva en mängd nyttiga reformer. Han afsatte
de värste ytterlighetsmännen i synnerhet bland
prefekterna, han upphäfde det »svarta kabinettet»,
som hade att öppna och granska misstänkta bref, han
lät Guizot och Cousin åter börja sina föreläsningar,
utfärdade en ny och liberalare presslag, reformerade
juryväsendet och vågade t. o. m. uppträda hotande
emot jesuiterna. Allt detta var i konungens,
högerns och de klerikales ögon svåra förbrytelser,
och alla dessa enades om att störta M. Denne
nedlade då sin befattning, d. 8 Aug. 1829, under
hedersbetygelser från konungens sida. Han slöt sig nu
till oppositionen mot den reaktionäre Polignac, men
uppträdde efter juli-revolutionen (1830) åter bland
yttersta högern och försvarade ridderligt sin förre
motståndare Polignac, då denne ställdes inför pärernas
domstol. M. afled i Paris d. 3 April 1832. Efter hans
död utkom s. å. hans arbete Essai historique sur la
revolution d’Espagne et sur l’intervention de 1823.
J. Fr. N.
Martigny [-tinji], tvänne orter, belägna nära
hvarandra i schweiziska kantonen Le Valais i den
sumpiga dalen kring nedre Dranse, nära denna flods
förening med Rhône och vid jernvägen emellan Brieg
och Genèvesjön. M.-la-Ville ligger i sjelfva dalen
h. om Dranse och M.-le-Bourg på bergssluttningen något
högre upp, vid vägen öfver Stora Sankt Bernhard till
Aosta. I båda orterna finnas många kretiner.
Martigny [-tinji], Joseph Alexandre, fransk prest,
f. 1808, d. 1880, författade Dictionnaire des
antiquités chrétiennes (1865, med 270 afbildningar;
2:dra uppl. 1877, med 675
afbildningar) m. fl. arbeten rörande den kristna
arkeologien.
Martigues [marti’g], stad i franska
depart. Bouches-du-Rhône, på flere små, genom
broar förenade holmar i Etang de Berre. Omkr. 5,000
innev. Fiske. Saliner.
Martimprey [martängprä], Edmond Charles de,
grefve, fransk krigare, f. 1808, utmärkte sig vid
stillandet af juni-oroligheterna i Paris 1848,
blef 1855 divisionsgeneral samt tjenstgjorde under
en del af Krimkriget såsom chef för S:t-Arnauds
generalstab och under 1859 års italienska krig såsom
generalstabschefen Vaillants närmaste man. Han erhöll
derefter militärkommandot i Algeriet, der han 1864
bekämpade de inföddes uppror. 1870 utnämndes han till
guvernör för Invalidhotellet i Paris. Död 1883.
Martin, Saint [säng martä’ng], ö bland Små
Antillerna i Vestindien på 18° n. br., n. v. om S:t
Barthélemy, har en areal af 99 qvkm. samt tillhör
till hälften Frankrike (52 qvkm., omkr. 3,400
innev.), till hälften Nederländerna (47 qvkm.,
3,395 innev., 1883). Ön är bergig och har endast
ringa odlingsbar mark. Socker, rom, bomull, tobak och
salt exporteras. Hufvudhamnarna äro Marigot på norra
och Philipsburg på södra sidan. M. besattes 1638 af
franska flibustierer, tillhörde 1640–48 Spanien och
delades 1648 af fransmännen och holländarna. Flertalet
af den europeiska befolkningen bestar af engelsmän.
Martin. Fem påfvar hafva burit detta namn.
M. I, född i Toscana, påfve 649–653, inhemtade ej
kejsar Konstans II:s bekräftelse på sitt val och
uppväckte derigenom dennes vrede, som ytterligare
ökades, då M. på första lateransynoden 649 ej
blott fördömde monoteletismen, utan ock den af
kejsaren året förut utfärdade »typos», som förbjöd
all strid om denna fråga. Han greps 653, hölls i
svår fångenskap och dömdes såsom högförrädare till
döden, men domen gick ej i verkställighet. M. fördes
fången till Cherson, der han dog 655. Efter döden
ärades han som martyr och blef kanoniserad. Hans
åminnelsedag är d. 12 Nov. – M. II (borde egentl.
heta Marinus I) 882–884 och M. III (borde egentl.
heta Marinus II) 942–946 hafva genom namnförvexling
kommit att uppföras i åtskilliga påfvelängder under
det oriktiga namnet Martin. – M. IV (egentl. M. II)
påfve d. 22 Febr. 1281–d. 28 Mars 1285, af fransk
börd, gick i Karls af Anjou ledband, med hvilkens
bistånd han blifvit vald till påfve. I dennes
intresse bannlyste han kejsar Mikael Palaiologos,
som motsatte sig Karls af Anjou bemödanden att
komma i besittning af Grekland, oaktadt han genom
denna bannlysning afklippte underhandlingarna om
de grekiska och romerska kyrkornas återförening. –
M. V (egentl. M. III), påfve d. 11 Nov. 1417–d. 20
Febr. 1431, hette förut Oddone Colonna och
var kardinal, då han på kyrkomötet i Konstanz
valdes till påfve. Genom hans val upphörde den
s. k. occidentaliska schismen, och påfvemakten
samlades åter i en hand. Med kyrkans mycket omordade
»reformation till hufvud och lemmar» hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
