Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martialisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– en hedersgärd åt »Frankrikes nationelle
häfdatecknare». Utom ofvannämnda arbeten författade
M. en mängd tidskriftsuppsatser och större verk,
bland hvilka må nämnas De la France, de son génie et
de ses destinées (1847), Pologne et Moscovie (1863),
Russie et l’Europe (1866), en illustrerad Histoire de
France populaire (1867 o. f.) samt biografier öfver
Jeanne d’Arc (1856), D. Manin (1859) och J. Reynaud
(1863). Under sina vidsträckta resor besökte M. äfven,
1869, Stockholm. Sina intryck från Sverige framlade
han i Etudes d’archéologie celtique. Notes de voyages
dans les pays celtiques et scandinaves (1872).
J. Fr. N.
Martin, Konrad, tysk katolsk biskop, f. 1812, blef
1844 professor i Bonn och 1856 biskop i Paderborn,
å hvilken plats han ådagalade stort nit. På
vatikanska konciliet (1869) hörde han till den
påfliga ofelbarhetsdogmens mest afgjorda anhängare,
och han försvarade sedermera densamma uti skriften
Die arbeiten des vatikanischen conzils (1870;
3:dje uppl. 1873). Under den s. k. kulturkampen
i Preussen blef han 1875 afsatt genom vederbörande
regeringsdomstols utslag och internerad på fästningen
Wesel, men lyckades s. å. fly. Död i Mont S:t Guibret
vid Nivelles (i belgiska prov. Syd-Brabant) 1879. Af
hans skrifter må ytterligare nämnas Lehrbuch der
katholischen religion für höhere lehranstalten (1844;
15 senare upplagor), Lehrbuch der katolischen moral
(1850; 5 senare uppl.), hvilket arbete hufvudsakligen
är plagiat, och Die wissenschaft von den göttlichen
dingen (1855; 5:te uppl. 1866).
Martin, Sir Theodore, engelsk skriftställare, född
i Edinburgh 1816, till yrket advokat i London,
uppträdde till en början under signaturen Bon
Gaultier och skref i satirisk anda Bon Gaultier
Ballads (utg. samlade 1861; till en del författade
af W. E. Aytoun). Han öfversatte med framgång till
engelska stycken af danskarna H. Hertz (»Rong Kenés
datter», 1850) och Öhlenschläger (»Corregio», 1854,
och »Aladdin», 1857), Horatius’ oder (1860), Catullus
(1861), Dantes »Vita nuova» (s. å.), 1:sta delen af
Göthes »Faust» (1862) samt poem och ballader af Göthe,
Heine m. fl. tyska skalder. På uppdrag af drottning
Victoria författade M. en biografi öfver hennes
gemål, The life of his royal highness the Prince
consort (6 bd, 1874–80). Såsom belöning erhöll han
knightvärdighet. – 1851 trädde M. i äktenskap med
den bekanta skådespelerskan Helen Faucit.
Martin [-tä’ng], Edouard, fransk teaterförfattare,
f. i Paris omkr. 1828, d. 1866, gjorde sig känd som
E. M. Labiches medarbetare i dennes mest omtyckta
komedier och hade dessutom sin hand med i flere
vådeviller.
Martin af Tours [tour], den helige Mårten, fransk
biskop, helgon, född omkr. 319 (316?) i Sabaria
(nu Steinamanger) i nedre Ungern af hedniska
föräldrar. Hans fader hade från soldat tjenat sig upp
till krigstribun. Sonen visade tidigt böjelse för ett
stilla, andäktigt lefnadssätt. Mot föräldrarnas vilja
blef han vid 10 års ålder katekumen. Af fadern tvangs
han emellertid att vid 15 års ålder ingå i
krigshären, men redan efter fem år befriades han
derifrån och begaf sig då till biskop Hilarius
af Poitiers. Denne ville viga honom till diakon,
men M:s ödmjukhet förmådde honom att utbedja sig en
lägre tjenst och blifva exorcist. Manad af en syn,
begaf han sig till sina föräldrar för att omvända
dem till kristendomen, men detta lyckades honom
blott med modern. Hans ifver mot arianismen ådrog
honom förföljelser och landsflykt. Tillsammans med
en presbyter lefde han derunder på ön Gallinaria
vid Genua. Då Hilarius, som äfvenledes blifvit
landsflyktig, omkr. år 360 återkommit till Gallien,
uppsökte M. honom och lefde som eremit i granskapet
af Poitiers. Hans eremitcell derstädes blef
ursprunget till klostret Locociagense (Licugé),
det äldsta klostret i Gallien. Snart vann han
rykte som undergörare, och enligt legenden skall
han t. o. m. hafva uppväckt döda. Detta förmådde
folket i Tours att ifrigt begära honom till biskop,
men blott genom en list skall man hafva kunnat
locka honom ur hans eremitbostad och förmå honom
att mottaga biskopsvärdigheten, år 375. Äfven
som biskop fortsatte han dock sitt eremitlif och
lefde i en riskoja vid Loires strand. Detta blef
ursprunget till ännu ett kloster, Martini monasterium
(Marmoutier-les-Tours). Snart samlade sig omkring
honom en skara af 80 lärjungar, mestadels klädda
i kläder af kamelhår och sins emellan införande
egendomsgemenskap. Denna förening blef en plantskola
för Galliens biskopar. M. sjelf var en föresyn i
fromhet och ödmjukhet samt utöfvade derigenom,
fastän han saknade högre bildning, ett mäktigt
inflytande på den gallikanska kyrkan. I den
priscillianska striden uppträdde han med ifver mot
den verldsliga domaremaktens inblandning i kyrkans
andliga angelägenheter och utverkade i Trier (år 385)
kejsar Maximus’ löfte att Priscillianus’ lif skulle
skonas. Då detta löfte bröts och kyrkan sudlade sig
med det första kättareblodet, afbröt han den kyrkliga
gemenskapen med de biskopar, som tillstyrkt detta dåd,
och lade sig hos kejsaren ut för de kättares lif och
egendom, hvilkas undergång redan blifvit lofvad de
förföljelselystne biskoparna. Men på samma gång
var han med framgång nitisk i hedendomens utrotande
och kristendomens utbredning i Gallien. Han dog i
Candes år 400 (397?). M:s af hans lärjunge Sulpicius
Severus författade lefvernesbeskrifning är i tidens
anda utsmyckad med vidunderliga sägner om underverk
etc. Hans dödsdag, d. 11 Nov., uppkallades efter
honom i den katolska kalendern och blef en kristlig
festdag, Martinalia (Mårtensmässan), motsvarande
de hedniska germanernas stora höstoffer med dess
festmåltider (deraf förklaras vissa egendomliga
bruk vid mårtensmässetiden i Sverige och andra
land, t. ex. bruket att allmänt äta gås, »Mårtens
gås»). Äfven i den protestantiska kalendern har denna
dag bibehållit sitt namn, »Mårten biskop», hvars
föregående afton, »Mårtens gås», af dem egnades
Luthers minne. Naturligtvis blef M. efter sin död
vördad såsom helgon och har i denna egenskap äfven
efter döden fortfarit att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
