Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin den helige ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regentinnan Maria Kristina 1834 att träda i
spetsen för ett nytt, moderat kabinett. På hans
initiativ oktrojerades den i jämförelse med 1812 års
författning konservativa »estatuto real» och afslöts
den qvadruppelallians emellan Spanien, Frankrike,
Portugal och England, hvarigenom Isabella II erkändes
såsom drottning af Spanien. Då han emellertid såg sig
ur stånd att kufva upproret i de baskiska provinserna,
nödgades han afgå från ministerposten (1837). Efter
de s. k. »exaltados’» seger öfver de s. k. »moderados»
drog M. sig tillbaka till Paris. Af den nye regenten,
Espartero, utnämndes han till spanskt sändebud i Paris
och senare i Rom. Efter Esparteros fall och moderados’
seger återvände M. till Madrid, var 1843–46 medlem
af kabinettet Narvaez och blef efter dess fall å nyo
minister i Paris. Från år 1851 vistades han i Madrid
och spelade en framstående rol i den parlamentariska
kampen för författningens upprätthållande. 1858
utnämndes han till president i statsrådet. Död
1862. M. försökte sig inom poesiens olika grenar. Hans
förnämsta arbeten äro tragedien Edipo, dramat La
conjuration de Venecia och lustspelet La hija
en casa y la madre en la mascara. De röja franskt
inflytande. M:s samlade skrifter utgåfvos 1853–54.
Martin från Troppau, äfven känd under namnen Martinus
Oppaviensis (efter floden Oppa, vid hvilken Troppau
ligger) och Martinus Polonus (d. v. s. den polske, den
till dominikanordens polska ordensprovins hörande),
lefde i midten af 1200-talet och blef medeltidens
kanske mest läste krönikeskrifvare. Sedan han i Prag
ingått i dominikanorden, begaf han sig till Rom och
blef der påflig kaplan och poenitentiarius. 1278
utnämndes han till ärkebiskop i Gnesen, men dog i
Bologna på uppresan till sitt stift. På uppdrag af
Klemens IV (1265–68) skref M. sin krönika öfver påfvar
och kejsare. Krönikan, som är skrifven på latin, har
ringa historiskt värde, i det den bl. a. underlåter
att omnämna de allra vigtigaste tilldragelser, men
deremot upptager orimliga saker, såsom fabeln om
påfvinnan Johanna. M:s arbete gaf emellertid uppslag
till åtskilliga icke ovigtiga fortsättningar. En
kritisk upplaga har L. Weiland lemnat i »Monumenta
Germaniae historica» (»Scriptores», T. XXII).
Martingal (Fr. martingale), ridk., språngtyglar,
hjelptyglar; språngrem.
Martini, Simone. Se Martino.
Martini, Olaus, ärkebiskop, f. i Upsala 1557,
fick studera vid Upsala universitet, besökte
Wittenberg och blef filos. magister i Rostock
1583. Genast vid sin hemkomst 1584 befordrad till
skolrektor i Nyköping, vann han sådant anseende,
att han vid Upsala möte 1593 fick förtroendet att
föra protokollet och af presterskapet valdes till
biskop i Vexiö, ehuru han ej utnämndes. I stället
predikade han vid Sigismunds kröning. Han blef 1594
kyrkoherde i Nyköpings v. pastorat och kallades 1601
till ärkebiskop samt invigdes s. å. I denna egenskap
hade M. ganska ansvarsfulla åligganden, ty det gällde,
efter den tidens uppfattning, att värna
svenska kyrkan mot de calvinska läror, hvilka, i
skydd af konung Karls gunst, ville göra sig gällande
inom densamma. Han bekämpade Micronius, Forbesius
och konungen sjelf, ett skådespel, som torde stå
ensamt i den nyare historien. Då nämligen denne 1602
utfärdat en ordning för gudstjensten inom sitt hof,
ogillade M. denna i ett betänkande (originalet i
Upsala universitetsbibliotek), som Karl besvarade
med en tryckt »förklaring», jämte det han utgaf
ett par andra, starkt calvinska skrifter. M. utgaf
derpå Bewijs at the sententier, som i then Book
om natwrernes föreningh i Christo indragne äro,
ingalunda stadfästa the Calvinisters meeningh
(tr. 1604). Men konung Karl blef honom ej svaret
skyldig, utan offentliggjorde en ny stridsskrift
(1606), hvilken han tillsände ärkebiskopen med ett
skarpt bref. Möjligen är en s. å. af den senare
utgifven predikan, »vthi hwilcken synnerligh
blifwer bewist, at the Påfweske och Calwinske
lärare äre falske Propheter», ett ytterligare inlägg
i denna märkliga skriftvexling. Ärkebiskopens nit
för undervisning och uppbyggelse vitsordas af hans
samtida. Utom predikningar och ofvan nämnda teologiska
skrifter efterlemnade han Tre nyie psalmer och
andelige wijsor (1617) samt åtskilliga handskrifna
arbeten. Bland dem märkes en ganska omfattande
Läkiare book, som spreds genom afskrifter och i våra
dagar utgifvits af J. V. Broberg (1879). M. afled
i Upsala d. 25 Mars 1609. Jfr P. E. Thyselius:
»Anteckningar om Olaus Martini» (1880).
-rn.
Martini, Giambattista, kallad Padre M., italiensk
musiklärd, f. 1706 i Bologna, erhöll en omsorgsfull
musikalisk uppfostran af sin fader samt pater
Predieri, kastraten Riccieri m. fl. Sedan han
1721 inträdt i franciskanorden, blef han 1725
kapellmästare vid franciskankyrkan i Bologna,
men fortsatte med musikaliska studier i umgänge
med Giacomo Perti och matematiska sådana under
Zanotti. Småningom kom M. i anseende såsom den
förnämsta musikhistoriska och teoretiska auktoritet
uti Italien, och lärjungar strömmade till honom i
mängd. Efter hans död, d. 4 Okt. 1784, kom en mindre
del af hans ofantliga bibliotek till hofbiblioteket i
Wien, det öfriga till Liceo filarmonicoi Bologna. Af
hans kompositioner äro tryckta litanior, antifoner,
orgelsonater och kammarduetter; en del andlig musik
stannade i manuskript. Bland hans teoretiska verk
äro de förnämsta: Storia della musica (1757–81),
behandlande blott antiken, samt Esemplare ossia
saggio fondamentale pratico di contrappunto (1774–75),
en samling af mönsterexempel. A. L.
Martini, Ferdinando, italiensk teaterförfattare
och kritiker, f. 1841 i Monsummano, son till
lustspelsförfattaren Vincenzo M., vann ett namn med
lustspelen L’uomo propone e la donna dispone (1862)
och I nuovi ricchi (1863). Sedermera har han firat
triumfer med sina dramatiska proverb, inom denna
art de finaste, som den italienska literaturen eger
(Chi sa il giuoco non l’insegni, 1872; Peggio passo
è quello dell’ uscio m. fl.), hvarjämte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
