Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin den helige ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgifvit realistiska noveller, gjort sig erkänd
och fruktad såsom kritiker i »Fanfulla» samt
grundat söndagsbladen »Il fanfulla della domenica»
och »La gazetta della domenica». Hans artiklar i
»Fanfulla» äro sammanförda i Fra un sigaro e l’altro
(1877). M. har innehaft åtskilliga lärarebefattningar
och är medlem af parlamentet.
Martini-Henry-geväret. Se Henry-Martini-geväret.
Martinique [-ni’k], ö bland Små Antillerna, nast
Guadeloupe fransmännens vigtigaste besittning i
Vestindien, ligger mellan 14° 24’–14° 53’ n. br., 40
km. s. om Dominica och 35 km. n. om Santa Lucia. Areal
988 qvkm. Ön har i n. och i s. en grupp numera
slocknade vulkaner (bl. a. Montagne Pelée, 1,350
m., och Pitons du Carbet, 1,207 m.) och emellan
dessa en rad lägre skogbevuxna höjder. Utlöpare
af dessa nå ända till hafvet och göra kusten
mycket oregelbunden. Bevattningen genom strömmar
är ytterst riklig och klimatet synnerligen fuktigt;
årliga nederbörden är i medeltal 2,2 m. på omkr. 225
regndagar. Orkaner förekomma ovanligt sällan. Af
hela arealen äro omkr. 42,500 har odlad jord och
35,000 har skogar och savanner. Enligt uppgifter
för 1883 upptogos 25,800 har af sockerplantager,
260 af kaffeplantager, 108 af bomulls- och 660 af
kakaoplanteringar. Skogarna lemna en mängd nyttiga
träslag, bl. a. kampeschträ. 1884 funnos 167,679
innev, på ön, hvilken således är nästan lika tätt
befolkad som Belgien. Hufvudmassan af befolkningen
består af kreolnegrer och halfblod i olika grader,
från »saccatra», som knappast bibehållit något spår
af europeiskt ursprung, till de s. k. »sangmêlé»,
nästan utan negerblod. De hvita kreolernas antal är
omkr. 10,000 och kuliernas omkr. 20,000. Exporten hade
1883 ett värde af 25,8 mill. kr., importen af 23,5
mill. kr. Kolonien, som är delad i 2 arrondissement
(Fort-de-France och Saint-Pierre), 9 kantoner och 25
kommuner, styres af en guvernör jämte ett »conseil
privé» af 8 ledamöter. Den har en lokalrepresentation af
36 medlemmar samt skickar 1 senator och 2 deputerade
till franska nationalförsamlingen. Budgeten uppgick
1884 till 3,25 mill. kr. Ön bildar ett särskildt
biskopsstift (S:t-Pierre et Fort-de-France), som
lyder under ärkebiskopen af Bordeaux. Hufvudstad
är Fort-de-France, vigtigaste handelsstaden
Saint-Pierre, bägge på vestra kusten. – Ön, hvars
nuvarande namn är en förvrängning af Karib. Madinina,
upptäcktes af Columbus d. 17 Juni 1502 och var då
bebodd af kariber. 1635 togs den i besittning af
franska kolonister från S:t Christopher, hvilka
1664 sålde den till Vestindiska kompaniet. 1675
förenades den med franska kronan. Kolonisterna
egnade sig först åt odlingen af bomall och tobak,
men 1650 anlades sockerplantager, och 1726 infördes
kaffeodling. 1762–63, 1794–1802 och 1809–14 innehades
ön af engelsmännen. På M. föddes Napoleon I:s första
gemål, Josephine Tascher de la Pagerie.
Martinius, Mattias, finsk grammatiker, född d. 2
Febr. 1655 i Hauho i Tavastland, af
allmogeföräldrar, blef 1678 student i Åbo och 1688 lektor
vid Viborgs gymnasium, der han tre gånger valdes till
rektor. Vid Viborgs intagande af ryssarna 1710 råkade
M. i fångenskap, men blef snart fri och utnämndes
till kyrkoherde i sin födelsesocken. Under stora
ofredens senare år måste han fly öfver till Sverige,
der han såsom representant för de från Viborg flydde
presterna deltog i riksdagen 1719. Död i Hauho
1728. – M:s förnämsta verk är Hodegus finnicus
. . . eller finsk vägvisare, allom dem, som finska
tungomålet ex fundamento declinera, conjugera,
construera och elliest lära villia, ganska nyttig
(Stockh. 1689). Ehuru M. på titelbladet äfven
angifver, att hans bok är »nu frambragt i ljuset i
enlighet med mångas önskan, hvilka beflita sig om
finska språket», tyckes densamma dock vara blott en
ny, med obetydliga förändringar och tillägg försedd
upplaga af Eskil Petraeus’ »Linguae finnicae brevis
institutio» (1649), den första grammatik öfver
finska språket. Detta erkänner också M., då han i
sina slutord till läsaren i förbigående yttrar:
»non nova, verum aliena dedi», d. v. s, jag har
gifvit dig icke något nytt, utan en annans verk.
O. G.
Martin-metoden [martä’ng], Eng. open-hearth process,
metallurg., är en af bröderna Martin vid Sireuil,
nära Angoulème i Frankrike, 1865 utarbetad metod att,
utan smältning i degel, på bottnen af en flammugn
framställa smidigt jern och stål i flytande form,
eller s. k. götmetall (se d. o.). Metoden kallas
äfven Siemens-Martins med anledning deraf att ugnen
måste vara försedd med Siemens’ regeneratorer för
att kunna erhålla tillräckligt hög temperatur. I
art. Jern, sp. 1136, finnes en kortfattad beskrifning
af denna jernförädlingsmetod, hvilken under de
senare åren alltmera vunnit insteg i vårt land.
C. A. D.
Martino, Simone di, italiensk målare af skolan
i Siena, hvars störste konstnär han var under
1300-talet, f. enligt Vasari 1284, d. i Avignon 1344,
stod jämbördig vid sidan af Giotto. Liksom denne
framhölls såsom konstnär af Dante, prisades Simones
konst af den lyriske Petrarca. Af Vasari kallas
han orätt Simone Memmi, emedan han af biografen
ansågs vara broder till Lippo Memmi, med hvilken han
ibland samarbetade, och som i verkligheten var hans
svåger. Lika orätt är Vasaris påstående, att han
skulle varit lärjunge af Giotto. Han är nämligen en
sjelfstandig representant för skolan i Siena, hvilken
utmärkte sig mera för sitt skönhetssinne, framträdande
i vackra typer och enkel, lyrisk situationsskildring,
än för dramatisk kraft. Hans förnämsta arbete i Siena
är en stor väggmålning i Palazzo pubblico, Madonnan
med änglar och helgon (1315), en bild, som är sträng
och symmetrisk i kompositionen, men storartad i
stämning och verkan. På samma ställe finnes af hans
hand en porträttbild af Sienas capitano Guidoriccio
de’ Fogliani till häst. För öfrigt målade Simone
i Neapel för konung Robert samt i Orvieto, Assisi
och Pisa. Den forna altartaflan för dômen i Siena,
Bebådelsen (1333, målad i förening med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
