Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marutse-Ma(m)bunda - Marvad, en af Tegnér i Frithiofs saga begagnad antikiserande form i st. f. marvatten - Marvar. Se Djodpur - Marvatten, sjöv. Ett fartyg, som är fyldt med vatten - Marvel, Ik, psevdonym för den amerikanske författaren Donald Mitchell - Marvell, Andrew - Marx, Adolf Bernhard - Marx, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen n. om denna flod, som bildar dess sydöstra
gräns från Linyantis till Kafues mynning, ett
afstånd af omkr. 560 km. Landet omfattar således
hufvuddelen af det område, som fordom hörde under
Makololo-riket, hvilket sönderföll vid Sekeletus död
(1864). D:r Emil Holub, som reste derigenom flere år
på 1870-talet, fäller ett mycket fördelaktigt omdöme
om land och folk. Rikedom på vatten, fruktbar mark
och ett angenämt klimat möjliggöra såväl jordbruk
som boskapsskötsel. Inemot femtio olika slag af vilda
frukter användas som föda. Salt måste införas. Utom
de två stora stammar, som gifva sitt namn åt riket:
marutse (plur. barotse) och mambunda, finnas många
talrika stammar – manansa, malaya, masjukolumbue,
masubia m. fl. –, hvilka åtminstone delvis äro
underordnade barotse. Språket är sekololo, en dialekt
af basutonegrernas språk sesuto. Barotses hufvudstad
och konungens nuv. residens är Laroe (af Serpa Pinto
kallad Lialoui), vid venstra Stranden af Sambesi.
Marvad, en af Tegnér i Frithiofs saga begagnad
antikiserande form i st. f. marvatten.
Marvar. Se Djodpur.
Marvatten, sjöv. Ett fartyg, som år fyldt med vatten,
utan att sjunka, säges gå (segla) eller ligga i
marvatten. L. H.
Marvel, Ik, psevdonym för den amerikanske författaren
Donald Mitchell.
Marvell, Andrew, engelsk satiriker, f. 1621, d. 1678,
gjorde studier i Cambridge, bereste kontinenten
1642–46, var sedermera informator i Fairfax’
och Cromwells familjer och blef 1657, på sin vän
Miltons förord, biträdande statssekreterare. 1658–78
representerade M. staden Hull i parlamentet. De
politiska referat, som han hvarje postdag tillsände
sina kommittenter, bilda en vigtig källa till denna
tids historia. Med aldrig sviktande rättrådighet
tillbakavisade han under restaurationen hofvets försök
att vinna honom. Orädd angrep han i satirer på vers
och prosa de styrandes envåldssyften och påfviska
sinnelag, den allmänt rådande bestickligheten och
den religiösa ofördragsamheten. Äfven skaldestycken
af ett mera mildt skaplynne tillförsäkra honom en
aktad plats i dåtidens literatur. M:s »Life and
works» hafva utgifvits i 5 uppl. (senast 1853),
hans »Poetical works», 1870.
Marx, Adolf Bernhard, tysk musikteoretiker,
f. 1799, studerade juridik och blef referendarie
vid oberlandsgericht i Naumburg, men idkade äfven
musikstudier under Türk, senare under Zelter, samt
grundade 1824 »Berliner allgemeine musikalische
zeitung». 1827 promoverades han till filos.
doktor. Han höll derefter föreläsningar i musik
vid universitetet i Berlin samt blef 1830 professor
och 1832 universitetsmusikdirektor. 1850 grundade
han jämte Kullak och Stern det s. k. Sternska
konservatoriet i Berlin, men drog sig tillbaka
1856. Död 1866. M:s koralbok och sångskolor hafva icke
visat sig lifskraftiga, ej häller hans kompositioner:
operor, oratorier, sånger, instrumentalmusik. Af
bestående värde äro deremot hans skrifter, bland
hvilka må nämnas Musikalische
kompositionslehre (1837–47, 4 bd; flere uppl.),
Allgemeine musiklehre (1839; 9:de uppl. 1875),
Die musik des 19. jahrhunderts (1855), Ludwig van
Beethoven. Leben und schaffen (1859; 4:de uppl.,
bearb. af G. Behncke, 1884), Gluck und die oper
(1863) och Erinnerungen aus meinem leben (1865).
A. L.
Marx, Karl, socialistisk agitator och författare,
föddes i Trier d. 5 Maj 1818. Föräldrarna voro
protestanter, men af judisk börd. M. studerade i
Bonn och Berlin, i början juridik, men sedermera
företrädesvis filosofi. Han blef en ifrig lärjunge
af Hegel och ämnade just söka filosofisk docentur
i Bonn, när hans dåvarande intime vän B. Bauer
blef afsatt från sin akademiska lärarebefattning,
hvilken händelse bestämde M. att lemna akademien
(1842). Kort derefter vardt han hufvudredaktör för
»Rheinische zeitung» i Köln och gifte sig 1843. Hans
tidning blef dock snart på grund af revolutionära
tendenser indragen, och M. flyttade då till Paris,
der han 1844 utgaf, tillsammans med A. Ruge,
»Deutsch-französische jahrbücher». Men redan
följande året förvisad från Paris (af Guizot),
begaf han sig till Bruxelles, der han författade,
utom smärre arbeten, sin Misère de la philosophie
(1847), en blodig kritik af Proudhons »Philosophie
de la misère», samt, tillsammans med Fr. Engels, en
utförlig, men hittills outgifven kritik af den nyaste
tyska filosofien, hvari han lösgjort sig från Hegels
skola. Likaledes i förening med Engels bildade han
»den tyska arbetarebildningsföreningen» och inträdde
i »kommunist-förbundet» (hvars centralstyrelse fanns
i London) samt utfärdade det sedermera i otaliga
upplagor på de flesta kulturspråk utgifna Manifest
der kommunistischen partei (1847) med de bekanta
slutorden: »Alla verldens proletärer, förenen eder!»
– Efter utbrottet af de revolutionära rörelserna i
Tyskland 1848 begaf M. sig, utvisad från Bruxelles,
till Köln och grundade »Neue rheinische zeitung»,
som dock efter ett års tillvaro blef indragen,
hvarefter M. utvisades från Preussen. Han reste då
till Paris, men förvisades inom kort äfven derifrån
och flyttade så till London, der han sedan förblef
bosatt ända till sin död, d. 14 Mars 1883. Under sin
vistelse i London utvecklade M. en liflig verksamhet
dels såsom skriftställare, dels såsom socialistisk
agitator och partiledare. Kommunistförbundet
upplöstes 1852, men tolf år senare bildades i
London »det internationella arbetareförbundet»
(den s. k. »Internationalen», se d. o.), hvars
egentliga styresman M. var under flere år,
oaktadt han nöjde sig med titeln af förbundets
»sekreterare för Tyskland». Sitt lefvebröd fick
M. hufvudsakligen genom publicistisk verksamhet,
i synnerhet i amerikanska tidningar (t. ex. »New
York tribune») och tidskrifter. Derjämte utgaf han
flere smärre arbeten, t. ex. Enthüllungen über den
communistenprocess in Köln, Der 18 Brumaire des Louis
Bonaparte (1869), Herr Carl Vogt samt, efter fleråriga
förstudier, Zur kritik der politischen ökonomie
(1859). Af sistnämnda skrifts fortsättning, Das
kapital, utkom under M:s lifstid blott första delen
(»Produktionsprocess des
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
