Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 1037-1038 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mask (Fr. masque, Ital. maschera, af Arab. maskharat, upptågsmakare, gyckel), lös-ansigte, falskt ansigte af måladt papp, lärft, vax o. dyl. - Maskar, Vermes L., zool. - Maskara, stad i Algeriet, prov. Oran - Maskaron (Fr. mascaron, Ital. mascherone, augmentativform af maschera, ansigtssmask), menniskoansigte, användt som ornament

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att gudar (hos egypter, inder, assyrer
o. s. v.) afbildades med djurmasker. Sådana masker
spela en stor rol hos naturfolk, i synnerhet hos
vildarna i Amerika och Australien vid deras religiösa
dansar. Vid valet af djurmasker har föreställningen
om vissa djurs helighet och hemlighetsfulla makt varit
bestämmande. Dessa urgamla bruk synas hos antiken vid
renare religionsformers införande hafva qvarlefvat i
de s. k. mysterierna; derpå häntyda åtminstone de
tjur- och bockmasker samt panterfällar, som voro i
bruk vid Dionysosmysterierna. Från vinskördefesterna
hos grekerna (se Dionysier) upptogos maskerna
omedelbart i dramat, hvilket utvecklade sig ur dessa
fester. De antika teatermaskerna (Grek. prosopeion,
Lat. persona, af personare, skalla igenom) gjordes
först af bark, sedan af tygfodradt läder, slutligen af
trä eller t. o. m. elfenben. De omslöto hela hufvudet
(enligt AEschylus’ anordning) och hade förutom ansigte
äfven hårperuk. Ögonen voro utformade (med endast
pupillen lemnad tom), munnen var gapande och försedd
med ett trattformigt metallmunstycke till ljudets
förstärkande – en nödvändig sak i antikens väldiga,
öppna teatrar. Äfven masker med sluten mun, för
stumma rollers innehafvare, förekommo. Olika masker,
typiska och välkända för åskådarna, funnos i mängd
för olika åldrar, kön och stånd. Man skilde mellan
tragiska masker (för sorgspelet), af imposant eller
smärtfullt utseende (fig. 1), och komiska (fig. 2),
för lustspelet,

Fig. 1.

Fig. 2.

hvilkas grotteska drag nådde sin ytterlighet i
satyrmaskerna. Dertill kommo s. k. orkestriska (för
dansare afsedda) masker med regelbundna drag. Den
tragiska och den komiska masken blefvo sinnebilder
för skådespelets två hufvudarter samt attribut
åt Melpomene och Thalia. Hos romarna nyttjades
teatermasker först vid uppförandet af atellaner
(se d. o.) och fingo genom den berömde Roscius
(1:sta årh. f. Kr.) burskap i det högre dramat. –
Medeltidsdramat framgick ur de i kyrkorna uppförda
påskspelen, och då qvinnorollerna i bådadera
utfördes af män, bibehöllos maskerna. Från
medeltidens karnevalsupptåg öfverflyttades flere
masker till folklustspelet (se Commedia) och
till de allegoriska balletter l. sångspel (i England
kallade masks, maskspel), som voro en omhuldad lyx
vid europeiska hof under 1600-talet. Bruket af masker
i privatlifvet spred sig från Italien (Venezia) till
landen på andra sidan Alperna. Redan under medeltiden
buro förnäma damer masker för att skydda sin hy. Detta
bruk öfvergafs, när under 1700-talet sminket blef
modernt. – Maskera, sätta mask för ansigtet, förkläda,
göra oigenkänlig; dölja medelst föremål, som
uppställas framför; skyla, gifva skenfager färg,
bemantla. Maskerad, biljardt., säges en båll vara,
när emellan densamma och spelarens egen båll en tredje
båll (»mask») ligger i vägen. Maskerad blomkrona
(Lat. corolla personata), bot., ett slags läppformig
blomkrona, hvars läppar äro tryckta till hvarandra
till följd af den undres hvälfning uppåt. Maskeradt
batteri. Se Maskering. – Maskerad (Ital. mascherata),
bal, till hvilken deltagarna infinna sig maskerade
och utklädda; samling af maskerade personer. Under
medeltiden voro »åsnefesten» och andra upptåg af
blandad religiös och uppsluppet verldslig art
ett slags maskerader. Men det var framförallt
vid de italienska karnevalernas lustbarheter, som
maskeradnöjena vunno utbildning. Jfr Karaktersmask
och Karneval.

Maskar, Vermes L., zool., bilda en egen
hufvudafdelning, samordnad med Protozoa,
Coelenterata, Echinodermata, Arthropoda och öfriga
s. k. »typer» i den moderna zoologien. Maskarna
ställas vanligen närmast under Arthropoda
l. leddjuren, med hvilka de intill senare tid vanligen
varit förenade. De kännetecknas såsom symmetriska
djur med antingen oledade, ringlade eller likformigt
segmenterade kroppar, som hafva åt sidorna belägna
utsöndringskanaler, men sakna ledade bihang eller
fötter vid segmenten. Man delar maskarna nu vanligen i
7 klasser: 1. Platyhelminthes, plattmaskar, omfattande
ordningarna Cestodes, Trematodes och Turbellaria;
2. Nemathelminthes, rundmaskar, med ordningarna
Acanthocephali och Nematodes (Chaetognathes),
3. Bryozoa, mossdjur, med ordningarna Lophopoda och
Stelmatopoda; 4. Rotifera, hjulmaskar, 5. Gephyrei,
stjernmaskar; 6. Annelides, ringmaskar, med 2
underklasser: Hirudinei och Chaetopodes, den senare
med ordningarna Oligochaetae och Potychaetae;
samt 7. Onychophorae. Se vidare om de särskilda
afdelningarna under deras namn. O. T. S.

Maskara, stad i Algeriet, prov. Oran, ligger på södra
sluttningen af den första Atlaskedjan, på tvänne,
af Ued Tudinan skilda höjder och är omgifvet af
höga, med torn försedda murar. Omkr. 14,000 innev.,
dels fransmän, dels araber, hvilka bo i skilda
stadsdelar. M. var en fullkomligt obetydlig ort, då
Abd-el-kader, som var född i granskapet, 1832 utsåg
det till sitt residens. Det förstördes af fransmännen
under marskalk Clauzel och hertigen af Orléans 1835,
och, sedan det å nyo (1838) tagits i besittning af
Abd-el-kader, af Bugeaud och Lainoricière 1841.

Maskaron (Fr. mascaron, Ital. mascherone,
augmentativform af maschera, ansigtsmask),
menniskoansigte, användt som ornament, ofta med
förvridna, grinande drag eller med fantastiska
bihang af akantusblad, palmettflikar, draperimotiv
o. d. i st. f. hår, skägg, öron o. s. v. Maskaronen
tillhör företrädesvis den ornamentala konsten inom
renaissancen och den derifrån utgående barockstilen
(1400–1600-talet) samt användes i vidsträckt mått
inom både arkitekturen och konstslöjden, i synnerhet
som krönande eller afslutande led, för öfrigt både
som relief och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>