- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
1055-1056

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskros ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arbeten han här utförde nämnes först ett par särdeles
praktfulla troner till kröningen 1751. Derjämte
utförde han eller anordnade mycket af slottsrummens
ornamentala detaljer. 1767 slöt han kontrakt om
sirandet af Upsala domkyrkas orgelverk, hvilket
arbete fulländades 1768 och finnes afbildadt,
ehuru tämligen klent, i Hülphers’ »Afhandling om
musik och instrumenter» (1773). De flesta af dess
delar voro gjutna i papp, oaktadt fleres betydande
storlek. Det praktfulla verket raserades 1872. Äfven
för Adolf Fredriks begrafning, 1771, utförde han en
mängd dekorativa ornament. M. var ledamot af Målare-
och bildhuggare-akademien. Han afled i Stockholm
d. 28 Okt. 1806. -rn.

2. Masreliez [marölje],
Louis Adrien, historiemålare, den föregåendes
son, föddes i Paris 1747, men kom redan som späd
till Sverige med fadern. Han blef elev vid Målare-
och bildhuggare-akademiens skola samt vann 1761
och sedan flere gånger dennas silfvermedalj. Man
känner ej med bestämdhet hvem som var hans lärare
i målning. Han begynte emellertid ganska snart
att på egen hand gripa sig an med tämligen stora
uppgifter. Så utförde han, efter Boyes uppgift,
provisoriskt en altartafla, De tre vise männens
tillbedjan,
för Maria kyrka i Stockholm, med
hvilket arbete församlingen blef så nöjd, att en
tillämnad beställning af en ny tafla ej kom till
stånd. Nattvarden, en 1768 af konstnären raderad
komposition, lär samtidigt målats som altartafla för
Romfartuna kyrka (Vestmanland), och äfven Simeons
lofsång,
altartafla i Katarina kyrka i Stockholm,
torde härröra från samma tid. 1769 erhöll M. ett
reseanslag af slottsbyggnadsdeputationen, hvilket
sedan fortfor under hela den långa tid han vistades
utomlands. Vägen togs öfver Paris, der M. ej synes
stannat länge, och gick sedan till Bologna, vid hvars
målareakademi han 1771 erhöll båda de högsta prisen
och samtidigt valdes till ledamot. 1772 sysselsatte
han sig med en altartafla, S. Stefanus’ martyrdöd,
till hvilken han redan förut (1770) gjort ett etsadt
utkast. Målningen uppsattes i en klosterkyrka i
Alessandria, aftäcktes året derpå och helsades med
stort bifall. Antagligen begaf sig M. snart derefter
till Rom (han var der åtminstone från 1775) och egnade
sig der åt studiet af antiken, både i dess arkitektur-
och skulpturverk. Sannolikt mottog han äfven lärdomar
och råd af Sergel. Visst är, att hans uppfattning
af konsten och dennas förhållande till antiken står i
noggran öfverensstämmelse med den nämnde konstnärens,
och att M. å sin sida blef Ehrensvärds estetiske
handledare under hans italienska resa. Hans mångsidiga
undersökningar blefvo emellertid till föga båtnad för
hans måleri. Utom en mängd studieteckningar, förvarade
i Nationalmuseum och hos enskilda, känner man nästan
intet af hans hand från denna tid. Betecknande
för hans åsigter äro några yttranden i svaren på
Ehrensvärds bref, der han skarpt framhåller den
franska smakens underhaltighet och betonar antikens,
särdeles den grekiskas, stora öfverlägsenhet i alla
riktningar på konstens område. Sannolikt var det hans
allmänna konstnärliga
lärdom och dessa hans åsigter, hvilka föranledde
hans återkallande, 1783. Han blef genast ledamot
af Målareakademien och nämndes i April 1784 af
konungen, som då var i Rom, till professor vid
denna. Hans verksamhet i hemlandet omfattade dels
konstundervisningen, om hvars nydaning i klassisk
anda han otvifvelaktigt inlade mycken förtjenst, dels
ock rumdekorering, teckningar till möbler o. dyl.,
på hvilket område han blef epokgörande. Konungens
paviljong på Haga blef det första fältet för hans
verksamhet; han utförde der dekorationen i ett par
rum och två salonger. Under inflytande från Rafaels
loggier och de antika lemningar, på hvilka dessa
grunda sig, skapade M. der en ytterst behaglig och
rik följd af arabesker och friser, i hvilka den
lugna färgen, det fantasirika spelet af figurer och
föremål samt det väl afvägda utfyllandet af rummet
förenat sig till åstadkommande af en frisk och
skönhetsmättad dekoration. M:s framgång genom detta
verk blef fullständig. Han fick det ena uppdraget
efter det andra för Drottningholm, Stockholms slott
och prinsessan Sofia Albertinas palats. I synnerhet
slottet försåg han på 1780- och 1790-talet med en
mängd inredningar och dekorationer, af hvilka dock
flertalet nu försvunnit. Några rum i operahuset samt
dörrstycken i arfprinsens palats och på Drottningholm
äro ännu lemningar af denna konst, som i det hela är
och blir uteslutande dekorativ och afsedd för
massverkan. Att M. i dessa och äfven i de få taflor
af hans hand, som härröra från detta senare skede
(Priamus begär af Achilles Hektors lik, ofulländad, i
Nationalmuseum, samt åtskilliga i enskilda samlingar),
egentligen utgår från en plastisk princip och
mestadels försummar det pittoreska elementet är af
honom sjelf försvaradt och således en följd af en
bestämd teoretisk uppfattning, hvilken åter visar
öfver på M:s och hela hans konstnärliga omgifnings
öfvertygelse om antikens rätt att vara konstens högsta
norm. I sitt märkliga inträdestal i k. Vitt. hist. och
ant. akademien 1803 (Akad:s handl. del IX, 1811)
framhåller M. företrädesvis grekernas betydelse för
all sann konst, emedan »hos dem fanns i konstnärens
gestaltbildning den ädla enkelheten och den lugna
storheten under de häftigaste lidelser, samt i
konstnärens komposition den sparsamhet i figurernas
antal och den återhållsamhet i tecknandet af deras
åtbörder, som gör deras framställningssätt till den
vackra stylen företrädesvis». För öfrigt utvecklar
han här sin teori, som i mångt och mycket har beröring
med och kommer till samma slutföljder som Ehrensvärds
konstfilosofi. M. lärde ock i enlighet med sina
åsigter. Inflytandet af hans teckning och uppfattning
blir allt märkbarare, ju närmare århundradets slut
nalkas. Swedman, Limnell, Heland, Westin m. fl. –
alla bilda de sig noga efter mästaren. Men denna
nyrenaissance, till hvilken Sergel också bidrager,
och som kan betraktas såsom en sjelfständig svensk
skapelse, oberoende af den davidska och den, som
Carstens och Flaxman å sitt håll framkallade, blir
dock, till följd af bristen på en verkligt stor
ledare, blott en akademisk angelägenhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free