Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialia, språkv., kallas sådana substantiv, som beteckna ett visst ämne, mätbart eller vägbart - Materialism (se Materia), filos., den åsigt, enligt hvilken materien utgör väsendet i allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och man kan tvätta ett plagg i flere
»vatten». Pluralis kan äfven förekomma i betydelsen
»olika slag af ämnet»; så är t. ex. viner = vinsorter,
tyger = olika slags tyg, salter = olika slag af salt
(koksalt, soda, gips o. s. v.). I andra språk förete
dylika ord dels motsvarande, dels andra egenheter
i böjningen. Lll.
Materialism (se Materia), filos., den åsigt, enligt
hvilken materien utgör väsendet i allt. (Stundom,
ehuru mindre egentligt, brukas ordet äfven
såsom ungefärligen likbetydande med naturalism,
se d. o.) Materialismen är en form af realismen
(se d. o.), men hon är ej den enda. Hon innebär,
förutom realismens vanliga lära att all verklighet
är kroppslig, äfven det sensualistiska antagandet
att menniskan med sina sinnen förnimmer denna
verklighets väsentliga sida. Deraf dess lära
att sjelfva den in concreto gifna materien och
ej till äfventyrs någon abstrakt enhet inom den
kroppsliga verlden vore alltings väsende. Väl
må de kroppar, som omedelbart presentera sig för
oss, äfven af materialisten kunna erkännas vara
företeelser. Men det, som ter sig för oss i denna
form, d. v. s. sjelfva väsendet i företeelserna, är
äfven materia, låt vara att denna materia är i viss
mån annorlunda beskaffad än den omedelbart gifna. Och
om den förra undandrager sig våra sinnens omedelbara
iakttagelser, beror detta icke derpå att urämnet är
till sin natur för dessa iakttagelser otillgängligt,
utan derpå att våra sinnen sakna den erforderliga
skärpan. – Äfven lifvet och dess företeelser söker
materialismen förklara ur materien. Enligt en mycket
naiv ståndpunkt skulle lifvet, eller själen, betraktas
som ett särskildt slags materia (själseter e. dyl.),
hvilken vore likasom omsluten af den materia, som
utgör kroppen. En något mer utbildad reflexion visar
dock lätt det godtyckliga och alldeles orimliga i
ett dylikt antagande. De mer reflekterade formerna
af materialismen hafva derför fattat saken så, att
lifvet har sin grund i vissa egendomliga förhållanden
och kombinationer emellan de materiella ämnena. Der
dessa förhållanden äro för handen, inträder lifvet;
der de upphöra, slocknar det. Lifvet blifver då till
sitt väsende en fysisk kraftkomplex eller en art af
fysisk kraft, jämförlig t. ex. med elektricitet,
magnetism, värme o. dyl. På samma sätt förhåller det
sig med det medvetna lifvet. Mitt medvetande, med allt
hvad jag förnimmer och vill, är till sitt egentliga
väsende ingenting annat än vissa kombinationer och
deraf framkallade mer eller mindre mekaniska rörelser
i min hjerna. Härmed är dock egentligen ingenting
annat afgjordt än frågan om medvetandets yttersta
grund. Äfven inom materialismen, likasom inom andra
verldsåsigter, kunna meningarna vara delade om huru
mycket inom det menskliga lifvet och dess speciella
yttringar skall få sin närmaste förklaring ur det
medvetna eller ur det omedvetna hos menniskan. Dock
har materialisten naturligen en stark benägenhet att
utvidga området för det senare. Materialisten måste,
om han vill förfara konseqvent, förneka tillvaron af
en personlig Gud, själens odödlighet, den menskliga
viljans frihet och naturens ändamålsenlighet samt all egentlig
skilnad emellan rätt och orätt. Det vore både
omotiveradt och i sig sjelf orimligt att söka ett
personligt upphof för verlden, då ju allting till
sitt innersta väsende är opersonligt och lif samt
medvetande och personlighet endast tillfälliga
fenomen hos detta. Den själ, som endast är ett
förhållande mellan materiella ämnen, måste med
detta förhållande upphöra. Viljan eger här lika
litet som någon annan fysisk kraft egentlig
sjelfbestämdhet; hvad hon verkar och vill, det
är en produkt af de fysiska krafter, af hvilka hon
sjelf frambringas. Och antagandet att naturen vore
i sina förändringar bestämd af ändamål saknar här
all betydelse. Slutligen vore det en orimlighet
att tala om skilnad emellan rätt och orätt, när
man har att göra endast med sådant, som innerst
är en produkt af mekaniska krafters samverkan –
ett slags maskiner. Någon åtskilnad emellan ett
rätt och ett orätt handlingssätt kan komma på tal
endast i samma bemärkelse som den, i hvilken man
t. ex. kan säga, att en klocka går rätt, d. v. s. i
förhållande till rent yttre, for den verkande
sjelf främmande ändamål. Något annat begripligt
motiv finnes då tydligen ej för menniskan att
i sin verksamhet taga hänsyn till dessa ändamål
än fruktan för straff och hopp om belöning. – De
försök åtskilliga materialister stundom gjort att
qvarhålla och som berättigade uppvisa några eller
alla de nu nämnda föreställningssätten, sakna väl
icke allt skarpsinne, men hedra sina upphofsmän
i allmänhet mer som menniskor än som tänkare. I
allmänhet har ock materialismen, särskildt den
nyare, utgått från intressen af alldeles motsatt
art, bekämpat de nämnda föreställningssätten såsom
illusoriska och i många afseenden skadliga samt
gjort till sin uppgift att söka ur materialistiska
principer förklara deras uppkomst och utbredning
bland menniskoslägtet. I sina senare skeden har den
ock derför intagit en polemisk hållning såväl emot
andra riktningar inom filosofien som ock emot det
gängse religiösa föreställningssättet samt dermed
beslägtade institutioner och kulturriktningar.
Historiskt utgör materialismen den äldsta ståndpunkten
inom filosofien. Dess första historiska framträdande
sammanfaller med filosofiens eget i och med den
joniska skolan hos grekerna. Inom denna skola var
hon rent naiv, eller oreflekterad, d. v. s. man
stannade vid materialismen derför att man ej kände
till någon annan verldsförklaring. Materialismen
syntes då sjelfklar. Gifvet var, menade man, att
ett slags materia, ett urämne, vore väsendet i allt,
hvilket här i början betydde det, ur hvilket allt
uppkommit. Frågan blef endast huru detta urämne var
beskaffadt och huru den förefintliga verlden derur
uppkommit. Ståndpunkten företer inom denna skola
en hastig och konseqvent utveckling. Den dynamiska
riktningen ansåg verlden hafva uppkommit ur urämnet
genom dettas qvalitativa förändring (t. ex. om urämnet
antages hafva varit vatten, så skall verldens uppkomst
förklaras så, att detta urämne upphört att vara
vatten och öfvergått till något annat). Den mekaniska
riktningen åter insåg såväl orimligheten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
