Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matildiska godsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallar tvålar. Dessa bringa sedan det icke
sönderdelade fettet till emulsion. – Gallans betydelse
för matsmältningen i tarmen är långt mindre klar
än de matsmältningsvätskors, som vi hittills lärt
känna. Gallan kan, ehuru icke i någon högre grad,
förvandla stärkelse till socker och emulgera
fett. Närmare kunna vi icke här ingå på gallans
förhållande till de i tarminnehållet befintliga
ämnena. Sin största betydelse har gallan sannolikt för
uppsugningen af de lösta näringsämnena; dock kunna vi
ännu icke härom säga mycket med visshet. – Blandade
med de tre nyss omtalade matsmältningsvätskorna,
drifvas födoämnena genom sammandragningen af tarmens
muskler framåt i tarmen. De blifva alltmera smälta;
uppsugningen försiggår i riklig mån, och slutligen
kommer det, som återstår, in i tjocktarmen. Der
fortsättes matsmältningen, men endast genom
medverkan af de från tunntarmen dit anlända
matsmältningsvätskorna, ty sjelfva tjocktarmen
synes icke bilda någon matsmältningsvätska. Deremot
försiggår i densamma en liflig uppsugning. De
osmältbara resterna af födan, blandade med rester af
matsmältningsvätskorna, äfvensom med icke smälta eller
icke uppsugna närande beståndsdelar, lemna slutligen
kroppen genom ändtarmen.
Arten af djurens hufvudsakliga och naturliga
föda inverkar naturligtvis högst betydligt på
matsmältningens detaljer hos olika djurslag. De
växtätande djuren, hvilkas föda i förhållande
till dennas halt af närande beståndsdelar är
mycket skrymmande, tvingas att införa stora
mängder föda i sin matsmältningsapparat. Hos dem
fortgår matsmältningsarbetet oafbrutet, och de hafva
rikliga och ofta återkommande tarmuttömningar. Deras
matsmältningsvätskor förmå att smälta cellulosan,
som bildar den vegetabiliska cellens vägg. De
köttätande djurens föda är jämförelsevis
koncentrerad. De behöfva äta endast en gång om
dygnet; deras matsmältning kräfver icke så lång
tid, och deras matsmältningsverktyg få derför
tidt och ofta hvila. Deras tarmuttömningar äro ock
sällsynta och föga skrymmande. Menniskan intager
ett rum emellan bägge: hennes matsmältningsapparat
är tydligen afsedd för en blandad animalisk
och vegetabilisk föda. En föda, som är hemtad
uteslutande från växtriket, kan af många skäl ej
för henne vara fullt rationel, och än mindre är
detta fallet med en uteslutande animalisk föda.
R. T-dt.
Matstrupe, Lat. oesophagus, anat., den smala del af
digestionsröret, hvilken sträcker sig från svalgets
nedre ände vid nedre kanten af ringbrosket (se
Larynx) till magen. Den tomma, hos en fullvuxen
menniska 28–30 cm. långa matstrupen ligger som en
platt sträng upptill fram på halskotorna och bakom
den mjuka delen af luftstrupen. I brösthålan ligger
han mellan lungornas bakkanter, först till höger
om, sedan framför aorta, i hvilket läge till henne
han träder genom mellangärdet till magen vid cardia
(se Mage). Utspänd, kan matstrupen få en vidd af
2–2,5 cm. Hans vägg utgöres innerst af en ganska
tjock slemhinna, utanpå denna af
ringformigt och der utanpå af longitudinelt
ordnade muskeltrådar, hvilka uppåt höra till
det strierade, nedåt till det glatta slaget
och småningom utbytas mot hvarandra. Slemhinnan
innehåller slemkörtlar, hvilkas afsöndring lättar
tuggans nedglidning från svalg till mage. Hon täckes
af flerlagrigt skif-epitel på papiller och är således
olik magens, mot hvilken hon afgränsas i en taggig
rand, kallad ora serrata. Ytterst omgifves matstrupen
af en ringa mängd lucker bindväf, som ingår i och
fäster honom vid granskapet, hvilket fästande äfven
i vexlande grad eger rum derigenom att ur den yttre
longitudinella muskulaturen bundtar utgå och häfta,
vanligast vid stora bronkerna och lungsäcken, stundom
ock vid luftstrupe, hjertsäck och aorta. – Rörets
lumen är af vexlande största utspänningsvidd
på olika ställen, trängst vid passagen genom
mellangärdet. Någon gång har röret omedelbart
der ofvan funnits vidgadt, något säckformigt, en
variation, som anses föranleda den hos menniskan
sällsynta idislingen af födan. Bildningen påminner om
magformen hos idislarna. – Till följd af matstrupens
läge kunna större, hårda, trögt nedgående tuggor
trycka på luftstrupen och vålla storknirig eller,
om de fastna, qväfning. Spetsiga hårda ämnen
(benskärfvor, nålar o. s. v.), som fastnat i
matstrupen, bilda sår deri samt kunna genomborra hans
vägg och skada grannarna: lungor, hjerta och aorta,
ja ofta medföra döden. G. v. D.
Matsumaj (Matsmaj l. Fukujama), stad på södra kusten
af japanska ön Jeso, nära vestra inloppet till
Tsugarusundet emellan Jeso och Nippon. Omkr. 16,000
innev.
Matsys. Se Massys.
Mattatias. Se Makkabéer.
Matter [-tä’rr], Jacques, fransk teologisk
och filosofisk skriftställare, f. i Elsass 1791,
hade i ett årtionde varit collége-direktor i
Strassburg och professor i kyrkohistoria vid
dervarande protestantiska fakultet, då han 1832
kallades till Paris såsom generalinspektör öfver
studierna. 1845 blef han generalinspektör för
de franska allmänna biblioteken, men återvände
snart till Strassburg. Död derstädes 1864.– Bland
hans skrifter märkas Essai historique sur l’école
d’Alexandrie (1820; 2:dra uppl. 1840–44), Histoire
critique du gnosticisme (1828; 2:dra uppl. 1843–44),
De l’influence des moeurs sur les lois et des lois sur
les moeurs (1832; 2:dra uppl. 1843; »De tre sista
århundradenas sedliga och politiska läror», 1844)
samt Emm. de Swedenborg (1863; »Em. Svedenborg»,
1864).
Matterhorn. Se Cervin.
Matteröd, socken i Kristianstads län, Vestra Göinge härad. Areal 5,519
har. 1,138 innev. (1885). Annex till Brönnestad,
Lunds stift, Vestra Göinge kontrakt.
Matteucci [-u’ttsji], Carlo, italiensk fysiker
och politiker, f. i Forli 1811, d. 1868, blef
1832 professor i Bologna, 1837 i Ravenna och 1840
i Pisa samt vann anseende genom flere arbeten
på elektricitetslärans område, i synnerhet genom
undersökningar öfver djurelektriciteten. 1848 blef
han toskansk senator, 1859 ett af den provisoriska
toskanska regeringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
