Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matthiæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olof den vise, som dog 1332. Detta manuskript,
som förut omtalats under titeln »De modo loquendi»
och antagits vara ett grammatiskt arbete, är i
sjelfva verket en poetik, den äldsta, som affattats i
Sverige. Jfr H. Schück: »Svensk literaturhistoria»
(I, 1886), och Fr. Hammerich, »En skolastiker og en
bibelteolog, eller Anders Sunessön og mester Matthias»
(1865).
Mattias, romersk-tysk ke}sare, son af kejsar
Maximilian II, föddes d. 24 Febr. 1557 och
uppfostrades vid sin frände Filip II:s af Spanien
hof. 1577 begaf han sig i hemlighet från Wien
på inbjudning af några ledare för upproret i
Nederländerna till detta land och lät hylla sig
såsom ståthållare derstädes, men fann sig 1581
nödsakad att afstå från den usurperade värdigheten
samt försona sig med Filip och sin broder, kejsar
Rudolf II. Denne utnämnde honom sedermera (1595)
till ståthållare i Österrike. Då kejsar Rudolfs
olyckliga styrelse i Ungern framkallade Stefan
Bocskays af turkarna understödda uppror (1604),
nödgades Rudolf af sina bröder M. och Maximilian
att erkänna M. såsom habsburgska husets hufvudman
och lemna honom fullmakt att underhandla med fienden
(1606). M. lyckades också genom fördrag s. å. i Wien
med Bocskay och i Zsitva-Torok med Porten rädda sin
ätts makt i Ungern. Då Rudolf vägrade att bekräfta de
afslutade fördragen, förband M. sig 1608 med Ungerns,
Österrikes samt Mährens ständer, grep till vapen och
tvang kejsaren ej blott att ratificera fördragen,
utan äfven att i freden i Prag (Juni 1608) till
honom afträda Ungern, Österrike och Mähren samt att
tillförsäkra honom tronföljden i Böhmen. Kort derefter
kröntes M. till konung af Ungern. Förblindad af sitt
hat mot M., samlade Rudolf 1610 trupper för att störta
honom, men trupperna, som ej utfingo sin sold, började
härja i Böhmen, och böhmarna kallade i sin förtviflan
M. till hjelp. Rudolf måste nedlägga regeringen, och
M. kröntes d. 23 Maj 1611 till Böhmens konung. Sedan
Rudolf följande år aflidit, valdes M. d. 13 Juni
1612 till romersk-tysk kejsare. M:s regering blef för
Tyskland ännu olyckligare än hans företrädares. Det
länge dämpade hatet emellan religionspartierna bröt
ut i öppen låga, sedan M. förmått böhmarna att
(1617) antaga hans kusin, den bigotte Ferdinand
af Steiermark, till konung och sålunda beredt det
katolska partiet i detta land ett mäktigt stöd i
kampen mot det protestantisk-nationella, och sedan
den kejserliga regeringen genom sitt våldsamma
inskränkande af protestanternas religionsfrihet
afgjordt tagit parti för katolikerna. De
kejserlige ståthållarna fördrefvos från Böhmen,
en provisorisk regering tillsattes (Maj 1618) och
de kejserliga trupperna, som sändes mot böhmarna,
tvungos till återtåg. Det trettioåriga kriget
tog sin början. Faran för österrikiska monarkiens
bestånd syntes öfverhängande, då M. afled d. 20
Mars (Maj?) 1619. Hans förnämste rådgifvare var den
ryktbare M. Klesl (se d. o.). M. blef 1611 förmäld
med ärkehertig Ferdinands dotter Anna (d. 1618),
men hade med henne inga barn.
Mattias Corvinus, den store, konung af Ungern,
nationalhjelten Hunyadys (se d. o.) andre son,
f. 1443, erhöll en ytterst vårdad uppfostran. Då
konung Ladislaus efter Hunyadys död och hans äldste
sons afrättning 1457 nödgades rymma riket och fly till
Prag, förde han med sig den unge M. Efter Ladislaus’
kort derefter inträffade död valdes M. i Jan. 1458
till Ungerns konung. Med vapenmakt måste han befästa
sin tron gent emot kejsar Fredrik III, som inkallats
af åtskilliga missnöjda stormän. I denna strid liksom
under åtskilliga följande krig med kejsaren, Turkiet,
Böhmen och Polen visade han sig vara en värdig son
till »Ungerns hjelte». Han eröfrade Mähren, Schlesien
och Lausitz från den bannlyste konung Podiebrad af
Böhmen samt större delen af Österrike med Wien (1485)
från kejsar Fredrik III. Ehuru under hela sin regering
upptagen af krig, försummade han dock icke den inre
förvaltningen, hvilken han skötte på ett utmärkt
sätt. Under hans regering infördes boktryckarekonsten
i Ungern. I Buda upprättade han ett universitet och
grundade ett för storlek och rikedom på handskrifter
berömdt bibliotek. M., hvilken betraktas såsom en
af Ungerns största regenter, afled i Wien 1490. Han
var förmäld (1475) med Beatrix, en naturlig dotter
af konung Ferdinand af Neapel och Aragonien. Hans
oäkta son Johannes Corvinus sökte förgäfves göra
sina anspråk på tronen gällande.
Mattias Gregersson (Matts Gregersson), biskop i
Strengnäs, tillhörde en af de svenska medeltidsätter,
som buro en lilja i vapnet (se Lilja, herald., och
Lillie), och var son af den gamle bepröfvade
rådsherren Greger Mattsson till Tyresö. Han hade
1489 blifvit magister i Greifswald och senare »doctor
decretorum» samt erhöll 1500 i Rom värdigheten »comes
palatinus». 1495 vardt han domprost i Strengnäs
och 1501 biskop derstädes, men blef mer än i sin
kyrkliga befattning verksam och inflytelserik såsom
medlem af Svea rikes råd (sedan 1502) oth Sten Sture
d. y:s kansler. 1504 sändes hän jämte Bengt Ryning
till Köpenhamn för att underhandla med danskarna,
var vid det unionsvänliga mötet i Malmö i April
1512 det främsta svenska ombudet och räknades 1513
likaledes bland det svenska rådets utskickade till
Köpenhamn. Under Kristian II:s invasion i Sverige 1520
visade M. G. sig efter Sten Stures död mycket villig
att gå den danske konungens ärenden samt fungerade
vid dennes kröning i Stockholm, men blef sjelf 4
dagar senare, d. 8 Nov. 1520, det första offret i
Stockholms blodbad.
Mattias Kettilmundsson (Matts Kettilmundsson),
rikshöfvitsman, hade en tid till sköldemärke två snedbjelkar,
hvarför han oriktigt räknats till Lämaslägten (se
Läma), men förde sedermera 3 rosor i sitt vapen. Redan
vid unga år fäste han uppmärksamheten vid sig. Det
var i Torgils Knutssons krig mot ryssarna, 1299,
vid Nevafloden, der han, såsom krönikan berättar, »en
unger hälade (hjelte) rask och from», vid Landskrona
trotsigt red fram mot ryska hären och utmanade hvem
som ville till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
