Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mauvais sujet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmådde M. att deltaga i bildandet af »ligan i Cambray»
1508. Sedan påfven låtit draga sig från densamma,
gjorde M. sig förhoppning om Kyrkostatens
förvärfvande samt uppträdde till en tid gemensamt med
Ludvig XII för en kyrkoreformations verkställande
genom ett till Pisa sammankalladt koncilium. 1512
slöt han sig till den för fransmännens utdrifvande
ur Italien ingångna s. k. heliga ligan, men sedan
Frans I år 1515 åter eröfrat Milano, nödgades han å
nyo erkänna det franska väldet derstädes. Kriget med
Venezia slutade 1517 med en gränsförbättring för
de österrikiska arflanden. Sedan omständigheterna
två gånger gäckat M:s plan att företaga ett tåg
till Rom och der krönas till kejsare, hade han d. 4
Febr. 1508 i Trieste antagit titeln »vald romersk
kejsare», och påfven Julius II hade sändt honom
sin bekräftande välsignelse. M. dog i Wels d. 12
Jan. 1519. Hans senare äktenskap var barnlöst. Med
Maria af Burgund hade han de redan nämnda barnen,
sonen Filip den sköne (d. 1506), hvilkens söner, Karl
och Ferdinand, blefvo M:s närmaste efterträdare
såsom romersk-tyska kejsare, samt dottern
Margareta (se Margareta af Österrike). M. skapade
1500-talets fotfolksorganisation (han har kallats
»landsknektsfadern»), vårdade sig mycket om
artilleriets och kavalleriets utbildning, gynnade
konster och vetenskaper samt var en passionerad
älskare af jagtens nöjen. Om sin egen och sin slägts
ryktbarhet var han mycket mån; bl. a. lät han i två
dyrbart illustrerade verk, »Der edle held Teuerdank»
och »Weisskunig», allegoriskt skildra sitt lefnadslopp
såsom menniska och politiker. Ferdinand I lät öfver
M. uppfora en praktfull minnesvård i Innsbruck.
2. Maximilian II, kejsare 1564–76, tillika konung
af Böhmen och Ungern, den föregåendes sonsons son,
föddes i Wien d. 31 Juli 1527 och var äldste son
af sedermera kejsar Ferdinand I samt Anna af Böhmen
och Ungern. Han förmäldes 1548 i Valladolid med sin
kusin Maria, kejsar Karl V:s dotter, och förde under
tronföljaren Filips frånvaro jämte henne regeringen i
Spanien till 1550, då han hemkallades till Tyskland
för öfverläggning rörande tronföljden inom den
habsburgska familjen. Till M:s harm omfattades för
en tid planen att leda kurfurstarnas val derhän, att
Filip framdeles blefve kejsare näst efter Ferdinand
och M. vårdare af de tyska riksärendena allenast i
egenskap af romersk konung. M. började vid denna
tid visa afgjord benägenhet för protestantismen,
in en fruktan för att blifva arflös samt att för
sin familj omöjliggöra den utsigt, som dock fanns
till Tyska rikets, kanske äfven Spaniens tron,
höll honom sedan 1500 till det yttre afgjordt qvar
i den katolska kyrkans sköte. Redan 1549 hade han
erkänts såsom sin faders efterträdare i Böhmen; 1562
hyllades han formligen i Prag, i Nov. s. å. valdes
och kröntes han i Frankfurt till romersk konung, och
d. 8 Sept. 1563 kröntes han till konung af Ungern. Vid
Ferdinands död (d. 25 Juli 1564) tillföll Tyrolen M:s
broder Ferdinand samt Steiermark, Kärnten, Krain och
Görz den yngste brodern, Karl. M. sjelf
började regera såsom kejsare, under fortfarande
dubbelhet i de religiösa frågorna. Hans medlande
underhandlingar hos påfven omintetgjordes snart
genom det ärkekatolska spanska hofvets inflytande
i Rom. M. nekade emellertid att gifva sitt bifall
till Tridentinska mötets beslut, medgaf 1568 fri
religionsöfning åt den lutherska adeln i Österrike,
gjorde – i synnerhet genom Rostock-teologen
D. Chytraeus’ agenda af 1570 – försök att bringa
lutheranerna derstädes till enighet i bekännelse och
kyrkoordning samt tilldelade slutligen genom 1571 års
»religions-assekuration» Österrikes protestantiska
ständer formlig försäkran om religionsfrihet. Samma
frihet fingo 1575 protestanterna i Böhmen. I
Ungern, der religionsfrågan likaledes beredde
M. stora svårigheter, hotades hans välde dels af
Soliman II:s sista stora invasion (1566), hvilken
fara dock efter dennes död snart nog aflägsnades
genom fred med hans efterträdare Selim II, dels
af förhållandet till Siebenbürgens och östra
Ungerns herre, Johan Sigismund Zápolya, och dennes
efterträdare, Stefan Báthory, hvilka trots hemliga
fördrag med M. i sjelfva verket hyllade Porten såsom
sin skyddsmakt. Hos polackerna misslyckades M. både
1573 och 1575 i bemödandet att åt sitt hus vinna en
ny konungakrona. Han dog i Regensburg d. 12 Okt. 1576
efter att året förut hafva lyckats genomdrifva sin
äldste sons, Rudolfs, val till romersk konung. Med
sin strängt katolskt sinnade gemål lefde han i
ett lyckligt äktenskap och fick 15 barn, bland dem
döttrarna Anna (f. 1549, d. 1580), sedan 1571 förmäld
med Filip II af Spanien, och Elisabet (f. 1554,
d. 1592), hvilken 1570 blef franske konungen Karl
IX:s gemål. M. var en man med god bildning och
vinnande personliga egenskaper, men föga egnad att
föra herskarespiran i en tid full af växande jäsning
och oförsonliga motsatser.
Maximilian Ferdinand Josef, kejsare af Mejico,
ärkehertig af Österrike, föddes på slottet Schönbrunn
vid Wien d. 6 Juli 1832. Hans föräldrar, ärkehertig
Frans Karl och prinsessan Sofia af Bajern, gåfvo
åt denne sin andre son (den äldre är nu regerande
kejsar Frans Josef af Österrike) en allvarlig, nästan
hård uppfostran, i afsigt att, om möjligt, motverka
hans svärmiska naturanlag och hos honom väcka håg
för praktiska värf. Han skulle nämligen danas till
sjöman. Som kadett (1850) och sedermera som officer
och eskaderchef besökte han de förnämsta hamnarna
vid Medelhafvet. Befordrad till amiral (1854) och
styresman för marinen, inlade han stora förtjenster
om den österrikiska flottan, hvilken genom hans
kraftiga åtgöranden omskapades till ett verkligt
sjöförsvar. Med samma ifver, ehuru icke med samma
framgång, sökte han i sin egenskap af generalguvernör
öfver konungariket Lombardiet-Venezia (1857)
att upprätthålla det österrikiska inflytandet uti
Italien. Han åsyftade ett slags personalunion emellan
konungariket och Österrike, men hans bemödanden att
lugna sinnena förblefvo fruktlösa. När slutligen
Österrike nödgades sända till Lombardiet betydande
stridskrafter för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
