Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mauvais sujet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skydda rikets gränser, lemnade M. Italien
(1859). Han drog sig tillbaka med sin gemål (se
Charlotta, sp. 239), till sitt naturskönt belägna
slott Miramar vid Trieste, der han nästan oafbrutet
egnade sin tid åt historiska studier, poesi, musik
och målarekonst. Efter mycken tvekan och långa
underhandlingar lånade han emellertid, icke minst, som
det synes, för att efterkomma sin gemåls önskningar,
sin medverkan till Napoleon III:s plan att upprätta ett
nytt kejsaredöme på andra sidan Atlanten. Den 10 April
1804 emottog han en deputation af notabelförsamlingen
i Mejico, inför hvilken han förklarade, att han mottog
kejsarevärdigheten med den bestämda föresatsen att
gifva sitt nya fädernesland en liberal styrelseform
och värna dess oafhängighet. Fyra dagar senare gick
han jämte sin gemål ombord på det österrikiska
linieskeppet »Novara» och ankrade i Vera Cruz’
hamn d. 28 Maj. Utan att öfverskatta värdet af de
5,624,000 röster (af 8,250,000 innev.), som gifvit
honom den svårlösta uppgiften att återförskaffa
landet fred och välmåga, utfärdade han (s. d.) en
proklamation till mejikanerna och vädjade till deras
fosterlandskärlek. Sjelf högsint och oegennyttig
ställde han sig öfver partierna, men saknade
förmågan att beherska dem. Till medlemmar af den
första nya regeringen utsåg han företrädesvis män med
utprägladt liberala åsigter. När senare de liberale
alltmer sveko honom, skänkte han lika frimodigt
sitt förtroende åt de klerikale, men utan att hos dem
finna större viljekraft att frälsa fäderneslandet. I
saknad af ett säkert stöd hos något parti skulle
han icke lyckas utföra sina vidtomfattande
planer. Under hans treåriga styrelse fattades dock
många vigtiga beslut, bl. a. om anläggandet af nya
jernvägar och telegraflinier, införandet af allmän
folkundervisning, upprättandet af högre skolor och
akademier, ordnandet af rättsväsendet. Derjämte
vidtogos allvarliga åtgärder för att skapa nya
handelsförbindelser och höja åkerbruket. Landet
indelades i prefekturer, och förvaltningen befriades
från en del svåra missbruk. Emellertid förblefvo
två af de allra vigtigaste frågorna olösta, nämligen
ordnandet af finansenia och af militärväsendet. Så
länge Frankrike borgade det mejikanska kejsaredömet
med sina vapen och penningar, kunde dessa frågor
undanskjutas, men slutligen såg Napoleon sig
tvungen att återkalla trupperna. Budskapet härom
inträffade i Mejico d. 31 Maj 1866. M. var beredd
att nedlägga kronan, men hejdades af sin gemål, som
i förhoppning att utöfva ett personligt inflytande
på Napoleon afreste till Europa. Träffad af ett
svårt själslidande, hindrades hon att återvända
till Mejico, och i henne förlorade M. ett kraftigt
stöd. Omkring sig hade han nu få uppriktiga vänner,
men dess fler egennyttiga rådgifvare, i främsta rummet
marskalk Bazaine, och sedan d. 15 Febr. 1867 det
sista franska krigsskeppet afseglat ur Vera Cruz’
hamn, var han öfverlemnad åt endast sina egna
hjelpmedel. Statskassan var så godt som tom, och
stridskrafterna knappast organiserade. De af Juarez
ledde republikanerna hade deremot, tack vare Förenta
staternas beskydd, tillgångar på både mynt och
folk. Utgången af den förestående tvekampen emellan
de kejserlige och juaristerna var derför lätt att
förutse. Med undantag af några lyckliga träffningar
blefvo de kejserlige slagna öfverallt. För att
höja sina truppers mod begaf sig M. till Queretaro
(d. 19 Febr. s. å.) och ställde sig sjelf i spetsen
för nordarmén. Staden omringades af juaristerna
och föll d. 14 Maj i deras våld efter 72 dagars
hjeltemodigt försvar. Kejsaren med hela sin armékår
hade blifvit såld och förrådd af öfverste Miguel
Lopez, en man, åt hvilken han hade gifvit de
största bevis på vänskap och förtroende. M. ställdes
inför krigsrätt och dömdes till döden. Han sköts
jämte generalerna Miramon och Mejia d. 19 Juni
1867. Hans lik utlemnades till den österrikiske
amiralen v. Tegetthoff och begrofs, d. 18
Jan. 1868 högtidligen i Wien. Under titeln Aus
meinem leben (1 bd, 1867) efterlemnade M. en samling
resebeskrifningar, dikter, tänkespråk m. m., som
han nedskrifvit vid olika tider före sin afresa till
Mejico. Jfr Hellwald, »Maximilian I, Kaiser von
Mexico. Sein leben, wirken und sein tod» (1809).
J. M-r.
Maximilian (Max), tyska furstar:
1. Tyska kejsare. Se Maximilian,
romersk-tyska kejsare.
2. Bajerska furstar: a) M. I, hertig, senare
kurfurste af Bajern, född d. 17 April
1573, var son af hertig Vilhelm V (d. 1626) och
Renata af Lothringen, samma furstinna, som varit
föremål för Erik XIV:s frieri. Han erhöll sin
vetenskapliga bildning af jesuiter, fick tidigt
del i regeringsbestyren och öfvertog 1598,
efter faderns abdikation, i eget namn styrelsen,
hvilken i hans hand blef starkt enväldig, men mycket
välgörande, särskildt för rättsväsendet och drätseln.
1607 verkställde M. en kejserlig aktsförklaring mot
den protestantiskt sinnade riksstaden Donauwörth,
hvilken derefter stannade i hans ego; och sedan
Evangeliska unionen bildat sig (1608), bragte han
till stånd den s. k. katolska ligan samt blef sjelf
dess hufvud. Efter 30-åriga krigets utbrott (1618)
förband han sig jämte ligan med kejsar Ferdinand II
mot Fredrik V af Pfalz och hade jämte sin fältherre
Tilly öfvervägande andel i segern på Hvita
berget 1620. Till belöning fick han 1623 formligen
på sig öfverflyttad den pfalziska kurvärdigheten,
och 1628 tillerkändes honom Öfre Pfalz samt
den på högra sidan af Rhen liggande delen af
Rhen-Pfalz. Han tillstyrkte ifrigt kejsaren att
utfärda restitutionsediktet (1629). Men de stridiga
anspråken på det byte, som genom detta vanns,
samt Wallensteins hänsynslösa uppträdande och hela
karakteren af Ferdinands politik – hvilken gick vida
utöfver hvad M. åsyftade, nämligen katolicismens
visliga skyddande och riksförfattningens bestånd –
vållade snart en betänklig schism emellan dessa båda
furstar ur tvänne sedan gammalt rivaliserande hus.
Å kurfurstedagen i Regensburg 1630 visade sig M.
vara den mäktigare, men fruktan för protestantismens
seger förmådde honom att i det längsta underordna
sig såväl Ferdinand II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
