Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mauvais sujet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som dennes efterträdare, Ferdinand III. Efter Gustaf
II Adolfs uppträdande i Tyskland fick M. se sitt
land utsatt för upprepade härjningar af svenskar
och fransmän. I westfaliska freden (1648) vann han
bekräftelse å den kurfurstliga värdigheten samt
å besittningen af Öfre Pfalz, men måste återlemna
Nedre Pfalz till pfalziska huset. M. dog i Ingolstadt
d. 27 Sept. 1651 och efterträddes af Ferdinand Maria,
en son i hans 2:dra gifte, med kejsar Ferdinand II:s
dotter Maria Anna. – b) M. II Emanuel, kurfurste,
den föregåendes sonson, son af kurfursten Ferdinand
Maria och Adelheid af Savojen, föddes i München d. 11
Juli 1662 och efterträdde 1679 sin fader. Han deltog
1683 i kampen mot turkarna utanför Wien, utmärkte
sig under de följande åren vid Gran, Buda, Mohacs
och Belgrad, blef 1690 kejserlig generalissimus vid
Rhen samt stridde hvarje följande sommar ända till
freden i Rijswijk (1697) vid Rhen, uti Italien eller
i spanska Nederländerna, der han sedan 1691 var
ståthållare. 1698 blef hans son med Maria Antonia
(kejsar Leopolds dotter, d. 1692), kurprinsen Josef
Ferdinand, genom testamente insatt till arftagare af
hela den spanska monarkien, men den unge prinsens
död (d. 6 Febr. 1699) omintetgjorde de sålunda
öppnade lysande utsigterna för ätten. Emellertid
hade M. E. 1694 förmält sig med polske konungen
Johan (III) Sobieskis dotter Teresia Kunigunda
(d. 1730). Vid det spanska tronföljdskrigets utbrott
(1701) ställde han sig jämte sin broder kurfursten
Josef Klemens af Köln på Frankrikes, i stället för
kejsarens, sida, lockad med förespeglingar om kunglig
värdighet och om eventuel hjelp till kejsarekronans
förvärfvande efter Leopolds död. Under krigets
förlopp förde han med heder vigtiga kommandon, men
var sedan 1704 till följd af de fransk-bajerska
vapnens nederlag vid Höchstädt fördrifven från
sitt land samt sedan 1706 jämte brodern förklarad
i akt af den nye kejsaren, Josef I. Först genom
freden i Baden (1714) upphäfdes aktsförklaringen,
hvarefter M. E. 1715 återkom till Bajern. Han dog
d. 26 Febr. 1726 och efterträddes af sin äldste son
i andra giftet, Karl Albert (kejsar Karl VII). – c)
M. III Josef, kurfurste, den föregåendes sonson,
född d. 28 Mars 1727, var son af kurfursten Karl
Albert och kejsar Josef I:s yngre dotter, Maria
Amalia, samt efterträdde sin fader, 1745. Han afstod
s. å. genom freden i Füssen från de anspråk på
österrikiska arflanden, för hvilkas häfdande fadern
gripit till vapen mot Maria Teresia, men fick behålla
hela det bajerska området. Hans förnämsta omsorg blef
derefter att upphjelpa Bajerns finanser dels enligt
merkantilsystemets grundsatser, dels genom att ställa
sig som Frankrikes pensionär. I den inre styrelsen
förstod han att utestänga klerikala öfvergrepp, men
vacklade öfver hufvud emellan lydnad för kyrkan och
»upplysningsfilosofiens» kraf. M. J. dog i kopporna
i München d. 30 Dec. 1777. Han var förmäld med Maria
Anna af Sachsen och Polen, August III:s dotter,
men hade med henne inga barn. På grund af ingångna
arfföljdsfördrag efterträddes han af sin närmaste
frände af wittelsbachska husets
sulzbachska linie, kurfursten Karl Teodor af Pfalz. –
d) M. Josef I (såsom kurfurste M. IV Josef),
konung af Bajern, född på Schwetzingens slott
(i badiska kretsen Mannheim) d. 27 Maj 1756, var
son af hertig Fredrik af Zweibrücken-Birkenfeld och
Franciska af Pfalz-Sulzbach. Han blef 1777 öfverste,
1778 maréchal de camp i fransk tjenst, efterträdde
1795 sin broder, Karl II, såsom regerande hertig af
Zweibrücken samt blef 1799, då med kurfursten Karl
Teodor den pfalz-sulzbachska grenen af wittelsbachska
huset utslocknade, kurfurste af Pfalz-Bajern samt
hertig af Jülich och Berg. År 1801 slöt M. J. sig
till Napoleon, hvilken (genom freden i Pressburg
d. 26 Dec. 1805) skaffade honom konungatiteln, som
M. J. antog d. 1 Jan. 1806. Sistn. år förmäldes
M. J:s dotter Augusta med vice-konung Eugène af
Italien, något som ytterligare bidrog att hålla
honom qvar såsom Napoleons vasall. Den 8 Okt. 1813
slöt han sig dock genom fördraget i Ried till den
sista stora koalitionen mot Frankrike. Personligen
mild och fridfärdig, hade han från början af sin
regering låtit den handlingskraftige ministern
Montgelas styra Bajern och vidtaga en mängd reformer
i den s. k. upplysta despotismens anda, men 1817
afskedades denne helt plötsligt på kronprinsen
Ludvigs begäran och efter påtryckningar af hofvet i
Wien. Följderna af denna förändring visade sig å ena
sidan i ett närmande till Rom (konkordatet af 1817),
men å andra sidan äfven i åtgärder för befästande i
Bajern af kommunal sjelfstyrelse och konstitutionelt
statsskick (den oktrojerade författningen af d. 26 Maj
1818, hvilken ännu i hufvudsak är bibehållen). Sitt
rikes vetenskapliga bildningsanstalter såg M. J. väl
till godo, och 1808 stiftade han konstakademien i
München. Han var sedan 1785 förmäld med Vilhelmina
Augusta af Hessen-Darmstadt och, efter hennes död,
sedan 1797 med prinsessan Karolina af Baden. Han
afled d. 13 Okt. 1825 å lustslottet Nymphenburg
och efterträddes af sin son Ludvig (I). – e)
M. II, konung af Bajern, den föregåendes sonson,
föddes d. 28 Nov. 1811 i Ludvig I:s äktenskap med
Teresia af Sachsen-Hildburghausen. Efter grundliga
universitetsstudier, särskildt i historia, och
utländska resor (bl. a. två gånger till Grekland)
lefde han i tillbakadragenhet under umgänge med
skalder, konstnärer och vetenskapsmän, om somrarna
mest å slottet Hohenschwangau, samt förmälde sig 1842
med prinsessan Maria (f. 1825) af Preussen. Efter
sin faders abdikation besteg han d. 20 Mars 1848
tronen. M. fann det nödvändigt att följa den för
tillfället rådande liberala tidsströmningen, omgaf
sig med frisinnade ministrar och beviljade reformer
i konstitutionell anda, men visade sig såsom fiende
till tanken på en tysk enhetsstats upprättande
under Preussens hegemoni och omfattade i stället
den s. k. trias-politiken, eller sträfvandet att af
Tysklands mindre stater, med Bajern i spetsen, bilda
ett förbund, hvilket skulle stå såsom en jämnstark
tredje makt vid sidan af Österrike och Preussen. Då
utsigterna för det tyska statsförbundets formliga
anordning på denna grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
