Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maximilian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funktion, utan om sjelfva funktionens form. Så är
t. ex. bland alla kroklinier med samma omkrets
ytan ett maximum, om kroklinien har formen af
en cirkel. Dylika maxima och minima bestämmas
medelst variatioriskalkyl. Det isoperimetriska
problemet handlar just om ett sådant fall. –
2) Fys. o. Meteor. Se Barometer-minimum samt
Maximi-termometer och Minimi-termometer.
G. E.
Maximus, romerska kejsare. 1. Marcus Clodius
Pupienus M. Se Balbinus.
– 2. Magnus Clemens M., till börden spanior,
upphäfde sig såsom befälhafvare för trupperna i
Britannien 383 till kejsare i Gallien och besegrade
lätt kejsar Gratianus, hvilken han lät döda genom
en bland sina underfältherrar. Kejsaren i östra
delen af romerska riket, Theodosius, som var
upptagen på annat håll, måste erkänna inkräktaren;
men när denne 387 angrep Gratianus’ broder,
kejsar Valentinianus II uti Italien, blef han
af Theodosius slagen vid öfre Save och aflifvad vid
Aquileja (388). M. prisas af samtida författare
såsom en oegennyttig och duglig man. – 3.
Petronius M., romersk senator och
patricier, känd för gästfrihet och yppighet
i lefnadssättet, hade af Valentinianus
III blifvit personligen förolämpad (vanligen
uppgifves, att kejsaren kränkt hans hustru).
Säkert är, att han genom lönmördare bragte kejsaren
om lifvet och i hans ställe uppsteg på tronen 455.
Han tvingade sin företrädares enka, Eudoxia,
att gifta sig med honom och förmälde sin son med
kejsarens dotter. Det påstås, att Eudoxia af
hämdlust inkallade vandalkonungen Geiserik.
När denne landstigit vid Ostia, sökte M. att rädda
sig genom flykten, men anfölls och sönderslets af
soldaterna och folket i Rom tre månader efter
sin upphöjelse. R. Tdh.
Maximus Confessor, d. v. s. M. Bekännaren, föddes i
Konstantinopel omkr. 580, utbytte en hög ställning vid
det kejserliga hofvet mot munklifvet och blef snart
abbot i ett kloster nära sin födelsestad. Skarpsinnig
och djup tänkare, uppträdde han i den monoteletiska
striden såsom förkämpe för den ortodoxa läran om
tvänne viljor hos Kristus samt förde med kraft striden
mot monoteletismen och de kejserliga unionsförsöken
från Nord-Afrika och sedan från Rom, der han utöfvade
stort inflytande på påfven Martin I. Han blef en
orsak till sammankallandet af första lateransynoden,
649, der monoteletismen fördömdes. Liksom Martin
träffades han sedan af den kejserliga hämden och hölls
länge fängslad. Omsider blef han i Konstantinopel för
lifstiden bannlyst, sedan han skändligt stympats (hans
tunga utslets, och hans högra hand afhöggs). Han
dog i förvisning 662 och blef ärad som martyr.
– M:s författareverksamhet var mindre skapande
än sammanfattande och bearbetande. Starkast
påverkad af Pseudo-Dionysius Areopagitas mystiska
skrifter, hvilkas läror han ombildade och utvecklade
i kristlig anda, förmedlade han dessas inflytande på
medeltidens teologi i den grekiska och vesterländska
kyrkan. Hans skrifter (af exegetiskt, dogmatiskt
och etiskt innehåll) blefvo mycket lästa och flerfaldiga gånger
afskrifna. G. R-l.
Maximus Greken. Se Maksim Grek.
Max-Josefsorden, bajersk orden, stiftad d. 1 Jan. 1806
af konung Maximilian I Josef till belöning för
bragder i krig, har 3 klasser: storkors, kommendörer
och riddare. Den medför personligt adelskap, och ett
antal innehafvare åtnjuter årsunderhåll. Ordenstecknet
består af ett gyllene, hvitemaljeradt, åttauddigt
kors, hvars hörn utfyllas af gyllene strålar, samt
en blå midtsköld med bokstäfverna M. J. K. (= Max
Joseph, König) på framsidan och latinska inskriften
Virtuti pro patria (»Åt dem, som tappert stridt för
fosterlandet») på baksidan. Bandet är i midten svart,
utomkring hvitt och blått.
Maxmo, socken af Lappo härad och Korsholms
domsaga, Vasa län, Finland. Areal 120 qvkm.;
befolkningen svensk, 1,994 pers. (1884). Kapell
under Vörå pastorat af Jakobstads prosteri.
O. I.
Maxwell [mä’cksoäl], James Clerk, skotsk fysiker,
f. 1831, d. 1879 såsom professor i experimentalfysik
i Cambridge, var derstädes 1871–78 ifrigt verksam
för Cavendish-laboratoriets iståndsättande och
utvidgning. 1860 erhöll han Rumford-medaljen för flere
värdefulla undersökningar rörande färgförnimmelserna
och färgblindheten. Året förut hade han i Cambridge
erhållit Adams pris för en astronomisk afhandling,
On the stability of Saturn’s rings. En bland
M:s vigtigaste undersökningar rörde sig kring
den moderna s. k. kinetiska gas-teorien. Andra
förtjenstfulla arbeten af M. äro en sorgfälligt
utarbetad uppsats om de magnetiska kraftlinierna, On
Faraday’s lines of force (1856), vidare en schematisk
framställning af värmeläran, Theory of heat (1872),
och den elementära afhandlingen Matter and motion,
hvilket arbete behandlar hvad man kallar »kropparnas
allmänna egenskaper» och anses såsom det förnämsta
i sitt slag. Märkligast är dock M:s verksamhet på
elektricitetslärans område, der han kan anses genom
sitt snillrika arbete On electricity and magnetism
(1873) hafva tagit ett betydande steg till upptäckten
af de elektriska fenomenens sanna natur.
May [me], Alfred, engelsk språklärare i Stockholm,
född i London 1804, hade några år egnat sig åt
undervisning, då han 1831 kallades till Sverige
såsom lärare vid Hillska skolan å Barnängen. Han
innehade denna tjenst, till dess skolan upplöstes,
1846, och egnade sig derefter helt åt den enskilda
undervisning, som han 1836 börjat utöfva i den
svenska hufvudstaden. Död i Stockholm 1878. Oskar I
tog lektioner af M. 1841–43 (såsom kronprins) och
1854–56, hvarjämte konungens tre äldsta söner och
prinsessan Eugenia äfven tillgodogjorde sig hans
språkundervisning. M. utarbetade bl. a. Lärobok
i engelska språket (1834; 12:te uppl. 1872),
Samtalsöfningar på engelska och svenska (1839; 6:te
uppl. 1867), A course of english reading (1841;
5:te uppl. 1873) och A practical grammar of the
swedish language (1849; 5:te uppl. 1884), handböcker,
af hvilka de tre förstnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
