Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mayer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållanden i Lill-Ryssland och bringa landet
i stor-ryssarnas händer åstadkommo äfven
förbittring. Karls framgångar i Sachsen, freden
i Altranstädt, konung Augusts tronafsägelse och
det förakt, hvarmed i allmänhet lill-ryssarna
behandlades af stor-ryssarna, särskildt då tsarens
bojarer ställdes i spetsen för kosaktrupperna, gjorde
M. alltmera benägen att förena sig med de segervane
svenskarna. Han började ock betvifla, att tsaren
skulle kunna skydda Ukrajna eller ens Stor-Ryssland
emot dem.
År 1708 erhöll M. tsarens order att sammandraga
sina regementen och tåga till Kiev för att gemensamt
med polackerna under Siniawskis befäl uppträda mot
svenskarna. M., hvars planer att öfvergå till Karl
XII alltmera mognat, befann sig nu i en synnerligen
kinkig ställning. Han drog icke häller sjelf till
Polen. Dittills hade endast hans sekreterare haft
någon aning om hvad han tänkte, men under krigets
gång väcktes äfven hos några af hans öfverstar
tanken på Ukrajnas sjelfständighet. M. låtsade då,
som om han endast lyssnade till deras förslag, men
dref emellertid genom en afsatt bulgarisk biskop
underhandlingar med Karl XII och Stanislaus. Han
uppmanade Karl att infalla i Ukrajna för att rycka
landet ur moskoviternas våld och förband sig att åt
svenskarna upplåta vissa befästa städer, anskaffa
proviant och på svenskarnas sida öfverföra äfven
de donske kosakerna. Det var vid denna tidpunkt
Karl ryckte fram mot Moskva och tvang tsaren att
draga sig undan till norra Volga. Tsaren ansåg
nu af nöden att hela kosak-kavalleriet drog i
fält och att M. sjelf borde följa med. Då M. i
Okt. 1708 mottog förnyad befallning att förena
sig med stor-ryssarna mot svenskarna, kallade han
till sig sina förtrogne, hvilka afrådde honom från
att hörsamma denna befallning. Deraf såg det ut,
som om M. alltjämt följde »de äldstes» råd och
föreskrifter. Misstankar mot honom hade dock slutligen
börjat vakna hos stor-ryssarna, och Mensjikov tågade
för att personligen sammanträffa med honom. I svenska
lägret voro åsigterna delade huruvida Karl borde
lyssna till hetmanens förslag, men Karl hoppades, att
hela lill-ryska folket skulle följa M. och hade derför
(i Sept.) öfvergått hetmansdömets gräns. M. förde då
en här af 4–5,000 man; en annan afdelning om 5–6,000
man stod på venstra stranden af Desna. Tillsammans
uppgick hela styrkan icke till mera än fjerdedelen
af hvad M. lofvat att ställa till Karls förfogande,
och när desse kosaker fingo reda på hetmanens
afsigt att uppträda mot ryssarna, öfvergåfvo de
fleste honom. Endast en obetydlig styrka qvarstod,
då M. i Okt. i Gorki vid Desna sammanträffade med
Karl. Nu underrättade M. sina vänner om orsakerna,
som förmått honom att förena sig med Karl; den
förnämsta uppgafs vara landets befrielse från
moskoviterna. Men lill-ryssarna läto icke förmå sig
till att följa M:s uppmaningar, utan skyndade sig att
afgifva trohetsförsäkringar till tsaren. M. afsattes
från hetmanskapet (d. 5 Nov.), och hans hufvudstad,
Baturin, lades i aska. Tsaren erbjöd de lill-ryssar,
som återvände inom viss tid, sin nåd,
hvaraf ett stort antal begagnade sig. Då M. insåg,
att han bedragit sig i sina beräkningar på folkets
bistånd, började han tänka på att kasta om och åter
förlika sig med tsaren, men ingen ville numera lita
på honom. Äfven svenskarna höllo vakt, på det han ej
måtte flykta ifrån dem. Zaporogerna (kosakerna vid
nedre Dnjepr) blefvo honom trogna, i synnerhet sedan
kanen af Krim uppmanat dem att lyda M. och lofvat dem
hjelp i händelse af behof. De framställde till Karl
sin önskan att en hufvuddrabbning måtte ega rum,
och M. var den, som mest yrkade på att Karl skulle
bemäktiga sig Poltava. Då det olyckliga slaget stod,
voro M. och zaporogerna närvarande. M. var sjuk och
måste färdas i vagn, då han och åtskilliga kosaker
visade svenskarna vägen öfver stepperna på flykten
till Bender. Tsar Peter hade uppmanat paschan att
utlemna M., hvilket denne dock vägrade. Bland de
vilkor, på hvilka tsaren ville erbjuda Karl fred,
var ock M:s utlemnande. M., som väl viste hvilken fara
hotade honom, då tsaren erbjudit stora summor för
att få honom lefvande i sina händer, erfor en våldsam
oro, som alltmera försvagade den skröplige gubben och
påskyndade hans död. Han afled d. 22 Aug. 1709. Det
var lill-ryska folkets obenägenhet att, trots all sin
ovilja mot stor-ryssarna, för hvilkas våldsamheter
de ofta varit utsatta, öfvergifva tsaren samt deras
fruktan för att komma i ett ännu olidligare förtryck
under polska »paner», som korsade M:s egennyttiga
beräkningar och förrädiska stämplingar. – Jfr
N. Kostomarov: »Mazepa och Karl XII» (»Hist. tidskr.»,
3:dje årg., 1883). C. S-e.
1. Mazér, Johan, donator, f. 1790, d. 1847,
uppfostrades i en jesuitskola i södra Frankrike
och egnade sig sedan åt grosshandel i Stockholm.
Stor musikälskare, egde han dyrbara samlingar
af musikalier, i synnerhet för kammarmusik, samt
musikaliska instrument, några förfärdigade af
honom sjelf. Dessa samlingar (värderade till
30,000 kr.) skänkte han vid sin död till Musikaliska
akademien. Äfvenså donerade han 4,000 rdr banko,
»under vilkor att akademien så föranstaltar, att bland
Stockholms musikamatörer och konstnärer bildas ett
qvartettsällskap, för att under vintermånaderna en
gång i veckan i akademiens lokal spela qvartetter
och kammarmusik». Det ännu bestående Mazérska
qvartettsällskapet står således egentligen
under akademien, men har sin egen styrelse och
håller sedan 1863 sina sammankomster i annan
lokal. Musikaliska akademien invalde 1840 M.
till ledamot och lät 1852 prägla en belöningsmedalj
till hans minne. A. L.
2. Mazér, Karl Peter, den föregåendes
halfbroder, porträttmålare, f. i Stockholm
1807, kom som ung till konstakademien,
der han särskildt togs om händer af Hasselgren
och skördade loford för sina antik-ritningar.
1825 begaf M. sig till Paris, hvarifrån han hemkom
1835. År 1836 utställde han i konstakademien
åtskilliga porträtt i olja, hvilka ansågos raskt
målade, men föga slogo an till följd af bristande
mjukhet och färgklarhet. M. begaf sig kort derefter
till Petersburg, der han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
