Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mazzola ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den är belägen vid en af de största jernvägsknutarna
i Belgien. Säte för kardinalen-ärkebiskopen, Belgiens
primas. Katedralen, S:t Rombaud, påbörjad i 12:te,
fullbordad i 15:de årh., utmärker sig hufvudsakligen
genom sin storlek och har åtskilliga konstverk; det
ofullbordade tornet, 98 m. högt (det var ämnadt att
blifva 137 m.), är synligt vida omkring. – Staden
har två prestseminarier, ett gymnasium, en botanisk
trädgård och en målareakademi. 1884 hade den 46,500
innev. M:s industriella verksamhet, fordom mycket
stor, har varit stadd i ständig tillbakagång i
detta årh.; dock har staten ännu stora verkstäder
för jernvägsmateriel derstädes. – M. hette under
medeltiden Machlinia l. Malinas och uppstod i 8:de
årh. omkring S:t Rombauds kloster. Det kom i början
af 10:de årh. till biskoparna af Liége, i hvilkas
namn det styrdes af den mäktiga slägten Berthold
till 1333, men tillhörde sedermera hertigarna af
Brabant. Napoleon I lät 1804 rasera fästningsverken
och lade M. till franska depart. Deux Nèthes, hvars
hufvudstad var Antwerpen.
Mecheln l. Meckenen, Israel von, tysk guldsmed och
kopparstickare från Bocholt, omtalas i handlingar från
1482–98 som välmående borgare och synes hafva lefvat
till 1503. Som kopparstickare var han knappt mer än
handtverkare, bäst i kopior efter målare ur van Eycks
skola, dålig i stick af egen uppfinning. En tid under
första hälften af 1800-talet hade hans namn vunnit
en viss ryktbarhet, emedan han antogs vara identisk
med mästaren till »den lyversbergska passionen»,
en obekant tysk målare i Köln under flandriskt
inflytande, uppkallad efter sitt förnämsta verk, en
framställning i 8 taflor af Kristi passionshistoria,
hvilka förr egdes af stadtrath Lyversberg i Köln,
men nu finnas i stadens museum. Detta antagande har
vid noggrannare undersökning visat sig grundlöst.
C. R. N.
Mechi [mitji l. me’ki], John Joseph, engelsk
landthushållare, f. 1802, d. 1880, son till en i
England naturaliserad italienare, inköpte 1840
en mindre landtegendom, Tiptree hall, i ett af
grefskapet Essex’ minst fruktbara distrikt. Med seg
uthållighet vinnlade han sig derstädes om nya rön i
afsigt att draga den största möjliga afkastning af
jorden. Årligen offentliggjorde han räkenskaperna
öfver sitt åkerbruk och framlade sina erfarenheter,
hvarjämte han i en mängd skrifter, som fingo stor
spridning, förde det intensiva jordbrukets talan. I
början förkättrades han, men tillvann sig gradvis
allt större erkännande inom- och utomlands. Tiptree
hall vardt ett mönstergods, besökt af alla, som i
England ville studera landtbruk. M. var juryman vid
verldsutställningarna 1851 och 1855 samt ålderman i
London 1857–65.
Mechitarister, en armenisk-katolsk kongregation,
leder sitt upphof från en armenisk munk Manuk, hvars
klosternamn var Mechitar (»tröstare»). Denne
ovanlige man, född 1676 i staden Sebaste (Sivas)
i Armenien, egnade hela sitt lif åt sitt folks
upplysning genom gedigen skolbildning samt
armeniska språkets och literaturens förkofran och
spridning. Redan tidigt
(1701) grundade han i Konstantinopel ett institut
för deras undervisning, som ville verka för samma
ändamål. Misstänkt och motarbetad af de armeniske
prelaterna för sin tillgifvenhet för katolicismen,
flydde han med sina 16 lärjungar till det då under
Venezia lydande Morea, grundlade ett kloster
i Modon och erhöll (1712) af Klemens XI påflig
sanktion för sin kongregation. Under venezianernas
strid med turkarna flyttade han dock från Modon
till Venezia (1715) och erhöll af senaten den
lilla (s. om Venezia belägna) ön San Lazzaro
till kongregationens evärdliga egendom. Genom
rika gåfvor sattes han sedermera i stånd att der
uppbygga ett nytt institut med kyrka, tryckeri och
kloster, såsom hvars »superior» han dog 1749. De
sista årtiondena af hans lif utmärktes af en rik
vetenskaplig verksamhet: han utarbetade ett lexikon
(1744), en grammatik (utg. 1770), en fullständig
bibelöfversättning, bibelkommentarer m. m., allt
på armeniska. – Sin stiftares påbörjade verk hafva
mechitaristerna fortsatt på ett sätt, som gjort denna
kongregation till en af den romerska kyrkans mest
fruktbringande skapelser. Största delen af hela den
offentliggjorda armeniska literaturen har utgått från
deras tryckerier i kritiskt sorgfälliga upplagor. I
deras företrädesvis åt språkstudier egnade institut
på San Lazzaro talas armeniska, franska, italienska,
engelska, tyska, grekiska, latin, turkiska, ryska,
persiska och arabiska, och genom liknande skolor
flerestädes i Orienten hafva armenierna blifvit
jordens språkkunnigaste folk. Mechitaristerna
utgöra kärnan af de till katolicismen öfvergångne
s. k. unerade armenierna. Deras trosbekännelse är rent
katolsk, deras ritus syrisk och gudstjenstspråket
armeniska. Deras klosterregler äro benediktinernas,
och deras särskilda åliggande är »spridandet af
evangeliet och goda böcker». Rikt doteradt, började
snart institutet på San Lazzaro att grunda flere
filialer, så i Padua, München, Paris, Turkiet,
Ungern m. fl. ställen. Mest betydande af dessa,
ehuru ledande sitt upphof från en splittring
bland mechitaristerna på San Lazzaro (1773),
är den armeniska »akademien» i Wien med egen
kyrka, rikt kloster, dyrbart tryckeri och stort
bokförlag. Äfven för europeiska lärde, som egna sig
åt armeniska studier, har mechitaristernas institut
med sitt utomordentligt rika förråd af armeniska
manuskript städse varit den förnämsta plantskolan.
H. A.
Mechthild (Mektild), gammal form för Matilda. Se Abel,
konung i Danmark.
Mecistops. Se Pansarkrokodilslägtet.
Meckel, berömd tysk slägt af anatomer och
fysiologer. 1. Johann Friedrich M., f. 1714, d. 1774
såsom professor i anatomi, botanik och obstetrik i
Berlin samt lärare vid barnmorskeanstalten derstädes,
författade ett mycket berömdt doktorsspecimen,
De qvinto pari nervorum (1748), samt anställde
undersökningar öfver det periferiska nervsystemet,
hvilka höra till den tidens utmärktaste anatomiska
arbeten och väckte allmän beundran. – 2. Philipp
Friedrich Theodor M., den förres son, f. 1756, d. 1803
såsom professor i anatomi, kirurgi och obstetrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
