Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medborgarerätt (Lat. jus civitatis), jur., rättigheten att vara medlem af en stat och åtnjuta dermed förenade förmåner under förpligtelse till trohet mot staten och lydnad för dess lagar - Medborgerliga pligter. Se nästa art. - Medborgerliga rättigheter kallas äfven frihetsrättigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»undersåte», med hufvudsakligt afseende fäst å
underordnandet under statshögheten. Hvilka
rättigheter och skyldigheter, som äro förenade med
medborgareskapet, bestämmes i hvarje stats lagar,
hvarvid innehållet och omfånget deraf bero på den
utveckling staten erhållit. Såsom allmän regel
gäller angående medborgarerätten, att för hvarje
menniska måste finnas en stat, inom hvars område
hon eger vistas, utan att kunna derifrån utvisas,
och hvarest hon har ovilkorlig medborgarerätt. Detta
statsborgareskap förvärfvas antingen på grund af
särskild auktorisation af vederbörande statsmyndighet
(naturalisation, se d. o.), eller ock uppstår det
utan någon särskild auktorisation. Det senare är
förhållandet med de i ett land infödde (se Infödd)
samt enligt de flesta lands lagar, från hvilka dock
Norges och Danmarks göra undantag, med utländsk
qvinna, som gifter sig med ett lands undersåte och
med mannen derstädes tager bostad. Likaså gifver en
bestämd längre tids vistelse inom ett land samma
rättigheter, som innehållas i medborgarerätten,
dock under vilkor att man fortfar att vara
derstädes domicilierad. Sådant är förhållandet
i Danmark och Norge. I Sverige finnes ingen lag,
som angifver vilkoren för medborgarerätts erhållande
utan särskild auktorisation. Ärfdabalkens kap. 15 i
1734 års lag och de bestämmelser, som innehållits i
riddarhusordningarna, synas hafva antagit den allmänna
grundsatsen att inländsk faders äkta och inländsk
moders oäkta barn, ehvar de födas, skola anses
för infödingar. Men intet lagstadgande förbjuder
att, i enlighet med den engelska grundsatsen,
som inföding anse äfven den, som blifvit född af
utländska föräldrar under deras vistelse i landet
och sedermera der uppfostrats. Likaså anses qvinna,
som gift sig med svensk man och åtföljt honom till
Sverige, hafva vunnit medborgareskap. Huruvida hon
skall anses hafva förvärfvat detsamma, utan att hafva
hit inflyttat, kan efter den grundsats, som fått sitt
uttryck i Ärfdabalkens kap. 15 § 7, vara underkastadt
olika meningar. – Den medborgarerätt, som en gång
blifvit fullständigt förvärfvad i ett land, upphör i
allmänhet numera – sedan medborgarerättens förlust
såsom straff blifvit i allmänhet ur de särskilda
landens strafflagar utesluten – först då, när någon
blifvit naturaliserad eller erkänd såsom medborgare i
en annan stat. Enligt Englands före 1870 gällande och
Nord-Amerikas Förenta staters närvarande lagstiftning
har den inföddes medborgarerätt ansetts aldrig
upphöra, derest ej särskild befrielse beviljats
från den lagstiftande maktens sida. Men om ock
denna grundsats ej vunnit burskap i andra lands
lagstiftning, anses likväl den, som naturaliserats
i ett annat land, under vissa vilkor berättigad att,
utan formlig naturalisation, endast genom reklamation
återvinna medborgarerätt i sitt ursprungliga hemland,
när han återvänder dit. (Jfr i detta hänseende
särskildt 1809–71 års konvention emellan Nord-Amerikas
Förenta stater och Sverige-Norge.) Huruvida hustru,
som ej lemnat sitt ursprungliga hemland, skall hafva
i och med det att mannen upptagits till
medborgare i ett annat land förlorat medborgarerätten i
sitt fädernesland, är en oafgjord folkrättsfråga. –
Om den romerska medborgarerätten se Civitas.
H. L. R.
Medborgerliga pligter. Se nästa art.
Medborgerliga rättigheter kallas äfven
frihetsrättigheter, emedan de innehållas uti
medborgarens frihet, eller rätt att utan tvång öfver
sig efter eget val vara verksam för sitt förnuftiga
lefnadsändamål. Denna fria verksamhet fordrar först
och främst oafhängighet, oberoende af någon annan
enskild persons vilja, hvilket innebär frihet från
träldom, lifegenskap eller annat förhållande af blind
lydnad för annan enskild person, således motsatsen
till hvarje ofrihetstillstånd. Vidare fordras, att
ingen må hindras i sin förnuftiga verksamhet. Som
all verksamhet, vare sig för det enskilda eller för
statsändamålet, endast kan fullföljas af den fria
viljan, så blir friheten på en gång vilkoret och
formen för den menskliga verksamheten till främjande
af menniskans förnuftiga lefnadsändamål. Friheten blir
således detsamma som sjelfbestämningsrätt,
sjelfverksamhet. Hvarje verksamhet har ett mål. Hvarje
medborgare är verksam dels som individ för det egna
menskliga lefnadsmålet, dels såsom samhällsmedlem
för statsändamålet. Det är dessa ändamål, som
gifva friheten hennes innehåll och styra denna
sjelfverksamhet. Medborgaren har derför att i sin
verksamhet främja dessa ändamål, med ett ord: han är
bunden af pligt, förpligtad till sjelfbeherskning,
så att han alltid låter sin vilja beherskas af
sitt förnuftiga lefnadsändamål. Friheten är derför
hvarken endast sjelfändamål eller en godtycklig
formel valfrihet, utan ett medel, en form för
menniskans verksamhet i och för de lefnadsändamål
hvarje medborgare har till pligt att främja. Denna
menniskans frihet är en förutsättning och grund för
all stat. Den kan ej af staten skapas, ej häller
tillintetgöras. Den enskilda sjelfverksamheten
kan ej häller af staten bestämmas. Staten kan för
statsändamålets främjande hvarken framtvinga någon
sedlig, förnuftig verksamhet eller betaga den enskilde
hans formella valfrihet. Statens makt inskränker sig
till att förekomma den enskilda frihetens menliga
yttringar i förhållande till staten och andra
medborgare. Staten måste erkänna hennes tillvaro;
den har att undanrödja hindren för hennes utöfning
och positivt främja henne, då hon pligtenligt
utöfvas. I öfrigt har staten att begränsa henne i
hennes utöfning, så snart den ene medborgaren genom
sin verksamhet tillfogar den andre skada i dennes
lika berättigade verksamhet. Medborgerlig frihet
sammanfaller således hvarken med den subjektiva,
formella friheten eller med den reella, positiva
friheten. Medborgerlig frihet består deruti att
hvars och ens formella frihet lika begränsas samt
hans positiva frihet lika skyddas och främjas efter
det mått, som tillgodoseendet af allas samfällda
intresse fordrar. Upprätthållandet af dessa gränser
är statens ändamål, rättsändamålet. Detta sker
genom lag. Medborgerlig frihet är således efter
statsändamålets kraf lagbunden frihet. Den lag, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
