Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medelhafvet (Lat. Mare internum, Med. Lat. Mare mediterraneum)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är beläget, sträcker sig omkr. 120 km. i sydlig
riktning från Kap Passero. Midt emot på afrikanska
kusten är en liknande, men mycket större bank, på
hvilken ligga de till Italien hörande öarna Lampion
och Lampedusa. I den djupa kanalen emellan dem och
Malta ligger den lilla, men höga ön Linosa. Den
är helt och hållet vulkanisk, med flere slocknade
kratrar, och liknar Liparigruppen, n. om Sicilien,
hvilken också ligger på mycket djupt vatten. Mellan
Siciliens södra kust och ön Pantellaria ligger
den ryktbara Grahamsbanken, sista återstoden af
den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna
ön Ferdinandea (se d. o.). Det djupaste vattnet
i M. finnes i dess vidaste del, mellan Malta och
Kreta, och djupt vatten går ända intill italienska
och grekiska kusterna, hvaremot Afrikas kust har
mera långgrundt vatten. M:s nivå är i allmänhet något
lägre än Atlantiska hafvets, vid Marseille ungefär 1
m. Denna differens minskas i närheten af Gibraltar,
men ökas längre mot ö. Röda hafvets medelnivå vid Sues
är omkr. 80 cm. högre än M:s i närheten af Port Said;
vid ebb utjämnas skilnaden, men vid flodtid uppgår
den stundom till mer än 1 m.
Tillflödet till M. är ringa i förhållande till detta
hafs stora utsträckning. I detsamma utmynna från
Europa (utom en mängd kustfloder) endast
3 större floder: Ebro, Rhône och Po, samt 3
mindre: Adige, Tiber och Maritza, medan på hela
asiatiska och afrikanska sidan Nilen utgör det enda
tillflödet af någon betydenhet. Med den obetydliga
vattenmassa, som dessa floder tillföra M., och
till hvilken visserligen kommer ett starkt tillopp
från Svarta hafvet, skulle M. till följd af den
starka afdunstningen (genom hvilken minst dubbelt
så mycket afgår som det, hvilket tillkommer
genom regn och floder) ganska fort aftaga i omfång,
om icke i Gibraltars sund en egendomlig, ännu
starkare tillströmning från Atlanten egde rum.
Orsaken till att icke M. blifvit allt saltare och för
längesedan mättadt med salt, då saltvatten ständigt
inströmmar och blott sött afdunstar, beror, såsom
det lyckats de engelska expeditionerna af 1870
och 1874 att uppvisa, på en underhafsström,
som går ut ur M. till oceanen och återgifver
denna nästan allt saltet. På samma sätt gå genom
Bosporen tvänne strömmar, en öfverström med sött
vatten ut ur Svarta hafvet och en underström med
salt vatten in i detta. Svarta hafvets sälta
(1,9 proc.) är dock mindre, M:s (3,8–3,9 proc.)
större än oceanens. I ekonomiskt hänseende är
denna M:s stora sälta af stor betydenhet, ty den gör
under torra somrar saltberedning i salinerna vid dess
flacka kuster, der ebb och flod äro svaga, ganska
lönande. Man beräknar saltproduktionen vid M:s
och Svarta hafvets stränder till mer än 1,600,000
ton årligen. – Ebb- och flodrörelse finnes visserligen
i M., men oscillationen är i allmänhet
ringa, merendels mindre än 1/3 m. Vid Venezia
uppgår den till 2/3 m., en fördel för staden, som
derigenom kringspolas af ständigt förnyadt vatten;
vid Lilla Syrten, der den är mest regelbunden,
stiger den t. o. m. till 2 m. –
Äfven i Svarta hafvet har man, t. ex. vid Ineboli,
på södra kusten, märkt en svag ebb- och flodrörelse,
uppgående till 9–12 cm. Derigenom att Atlantens
djupare kalla vatten afspärras genom den ofvannämnda
submarina åsen utanför Gibraltars sund, kan
Medelhafsvattnets temperatur på djupet ej vara lägre
än den lägsta yt-temperaturen är om vintern. Nedanför
det af solen uppvärmda lagret (100–200 m.) är ock
temperaturen likformig, omkr. 13° C. Af liknande skäl
är temperaturen i sydöstra bäckenet, i hvilket genom
de grunda sunden vid Pantellaria och Dardanellerna
blott ytvatten förmår inströmma, högre än i det
nordvestra. Någon vertikal strömning kan således
nästan alls icke förekomma i M., och äfven den
horisontala är obetydlig; vattnet på djupet befinner
sig derför i stagnerande tillstånd. Detta är icke
utan inflytande på djurlifvet. Medelhafsvattnets
kolsyrehalt är nämligen till följd deraf ganska
hög, ogynsam för djurlifvet, och en oerhörd mängd
utomordentligt fint slamm, som finnes i vattnet
och härrör hufvudsakligen från Nilen, sänker sig
mycket långsamt till bottnen. Dessa båda ogynsamma
omständigheter göra att, såsom redan Forbes påstått
och nyare forskningar bekräftat, djurlifvet
i M. ganska hastigt aftager mot djupet och att
åtminstone i östra bäckenet djupet torde sakna allt
animaliskt lif. M:s fauna på ytan är åtminstone på
vissa orter ganska rik och kan betraktas som en gren
af Atlantiska hafvets. Ett mycket ringa antal arter
erinrar om M:s forna förbindelse med Röda hafvet och
Indiska oceanen genom det först sent slutna sundet vid
Sues. Af stor ekonomisk betydelse är M:s rikedom
på fisk (444 arter hittills kända), bl. a. tonfisk,
sardiner (utanför Provence och Sicilien) samt ål
(i Venezias laguner), hvilka, jämte ädelkoraller
(utanför Sardiniens och Algeriets kuster) samt
badsvamp (vid Marmarikas, Barkas och Syriens kust
samt i Egeiska hafvet), äro föremål för mycket
lönande fisken. – Det är sannolikt, att Europa och
Afrika en gång varit förenade vid Gibraltar, att
döma af den geologiska bildningen i Marokkos och
Spaniens bergskedjor samt deras parallellism, samt
atff å andra sidan Europa sammanhängt med Asien vid
Konstantinopel och Svarta hafvet varit en insjö. Vid
hafvets omformning till dess nuvarande gestalt
torde väl äfven jordskalf och vulkaniska explosioner
hafva medverkat. Ännu i dag rasar under dess bäcken
vulkanisk eld (Lipariska öarna, Santorin). Kusterna
äro delvis utsatta för häftiga jordskalf, och på
några orter hafva de i den historiska tiden mer än
en gång sänkt sig och åter stigit, såsom skett vid
Pozzuoli samt vid de dalmatiska, sicilianska och
sardinska kusterna. Somligstädes hafva stora städer
uppslukats af hafvet; på andra ställen hafva hamnar
milsvidt aflägsnats från stranden.
M. blef redan i den grå forntiden med afseende på
kultur och samfärdsel en förmedlande länk emellan de
tre verldsdelar, som det fysiskt söndrar. Kring dess
stränder utvecklade sig först en allmän samfärdsel
emellan folken, och der var medelpunkten för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
