Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medeltiden, hist., kallar man det skede i verldshistorien, som ligger emellan »Gamla» och »Nyare» tiden - Medeltidens filosofi - Medelvärde, medeltal, matem. - Meden agan, Grek., »ingenting för mycket», en af den gamle Chilons vishetsregler - Medesimo tempo, Ital., musikt., samma tempo (som förut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påfvedömet med sin rätt att »lösa och binda» har mer
än en gång varit en helsosam tygel på osedliga och
despotiska furstars pligtförgätenhet och en kraftig
beifrare af deras mened, medan påfvarna å andra
sidan i rättvisans och billighetens namn löst mången
furste från aftvungen ed. – En annan institution,
som företrädesvis gifvit medeltidens samhällsskick
dess prägel, feodalismen, leder deremot sitt ursprung
från germansk rot, från den kungliga eller furstliga
hirden (se Länsväsende). – Men trognast afspeglar
sig medeltidens anda i korstågen och det med dem
sammanhängande riddareväsendet l. chevaleriet. I
dessa företrädesvis framstår medeltiden såsom de
nya kristna folkens romantiska ynglingaålder, hvars
åsigter och sträfvanden, hvars svärmiska kärlek och
ridderliga äfventyrareanda röja ynglingens excentriska
drömmar och öfverdådiga ungdomsmod, som ännu icke i
den prosaiska erfarenhetens skola blifvit »pressadt
mellan sköldar». Men denna ridderlighetens anda
uttömde så att säga sina krafter i korstågen och
urartade, öfverlefvande sig sjelf, mot medeltidens
slut till en karrikatur. I sammanhang dermed
började äfven feodalismen urarta och förfalla;
och likaledes bebådade många andra företeelser,
såsom vetenskapernas och konsternas pånyttfödelse
(renaissancen), krutets användning för krigsbruk
(början af 1300-talet) och boktryckerikonstens
uppfinning (omkr. 1440), upptäckten af Nya verlden
(1492) och af nya vägar till förut kända trakter
(sjövägen till Ostindien 1498) o. s. v., att
en ny tid stundade, förberedd genom det mer än
1000-åriga skede i den menskliga civilisationens
historia, som vi, om också med ett oegentligt namn,
kalla »medeltiden». S. F. H.
Medeltidens filosofi,
till hvilken man brukar hänföra äfven den kristna
spekulation, som, strängt kronologiskt, tillhör
antiken, är en produkt af element, lånade såväl
från den antika filosofien som från kristendomen,
och utgör ett försök att förena båda genom att fixera
det nya kristna innehållet i de antika formerna. Då
detta aldrig fullständigt lyckades, utan alltid
en rest af innehåll blef öfver, för hvilken formen
visar sig inadeqvat, så sättes detta senare bredvid
det i vetenskaplig form fattade och förklaras
utgöra föremål för tro, ej för vetande. Formen
fylles ej af innehållet, innehållet rymmes ej i
formen, utan båda falla i sär. Deraf de ständiga
kastningarna mellan innehållstom spetsfundighet
och formlös mystik. Medeltidens filosofi är i sämre
mening dogmatisk (se Dogmatism). Dess uppgift var
att bringa systematisk form åt ett historiskt
förefintligt innehåll (den kristna religionsläran),
hvars sanning förutsattes. Till egentligen
förutsättningslös eller kritisk undersökning kom
man ej. Också sades uttryckligen, att filosofien
skulle vara dogmatiken underdånig (ancilla fidei). –
Inom medeltidens filosofi kan man urskilja trenne
hufvudperioder. Under den första, den patristiska,
var uppgiften att genom fastställande af kristendomens
allmännaste läror fixera skilnaden emellan kristen
och icke kristen verldsåsigt och dymedelst värna om
den senares bestånd och
renhet såväl mot den öppet erkända hedendomen (och
judendomen) som äfven, och företrädesvis senare, mot
inom kristendomen inträngande hedniskt åskådningssätt
(kätterier). Denna period sträcker sig till något
efter folkvandringarnas tid. Derefter inträder
(omkr. år 1000) den andra, eller skolastiska,
perioden, då uppgiften var att vidare och i detalj
systematisera den kristna läran. Det var förnämligast
Aristoteles’ filosofi, som dervid användes. Denne
tänkares skrifter studerades och kommenterades flitigt
i klostercellerna, och den hedniske tänkaren fick ofta
gälla som en auktoritet, jämförlig med sjelfva kyrkan
och de kristna urkunderna (se Skolasticism). För
öfrigt var det under denna tid, som striden pågick
emellan nominalism och realism (i medeltidens
bemärkelse) samt emellan tomister och scotister. –
Den tredje perioden, den nyklassiska l. renaissancens
period begynner med de klassiska studiernas
uppvaknande vid medeltidens slut samt kan betecknas
såsom upplösningen af medeltidens spekulation och
öfvergången till den nyare tiden. – Jämte denna
kristenhetens filosofi möter oss under medeltiden
äfven den arabiska och den judiska spekulationen,
båda af särdeles stor betydelse genom det inflytande
de utöfvat på den förstnämnda och på den menskliga
bildningen i det hela. Se Islam samt Rabbinska språket
och literaturen. L. H. Å.
Medelvärde, medeltal, matem. Vid åtskilliga
undersökningar, der ett flertal storheter förekommer,
är det stundom af behofvet påkalladt att finna en
enda storhet, hvilken så vidt möjligt ersätter dem
alla. Denna storhet kallas medelvärde, medeltal
eller medium. Det enklaste slaget af medelvärde
är det aritmetiska medelvärdet. Ingå alla de gifna
storheterna på samma sätt, så blir detta medelvärde,
de s. k. aritmetiska mediet, storheternas summa,
dividerad med antalet. Så är t. ex. medelvärdet af de
5 första talen lika med 1/5 (1 + 2 + 3 + 4 +
5), d. v. s. lika med 3. Ingå storheterna åter på
olika sätt, så att den ena bör ega större inverkan på
medelvärdet än den andra, så bestämmes detta enligt
samma metod som vid alligationsräkning (se d. o.). –
Ett annat slag af medelvärde är det geometriska
medelvärdet, hvilket, om storheternas antal är m,
är lika med m-te roten ur deras produkt. Så är
t. ex. geometriska medelvärdet af 3, 6 och 96 lika med
[kubikrot] 1728 d. v. s. 12. – Med medelvärdet af en
funktion emellan två gifna gränser förstår
man aritmetiska mediet emellan alla de värden,
hvilka funktionen antager, under det den oberoende
variabeln kontinuerligt varierar emellan de gifna
gränserna. Detta medelvärde erhålles omedelbart
under formen af en definit integral. Så är
t. ex. medelvärdet af x2 emellan värdena 0
och 2 af x lika med 1/2 [integral 0, 2] x2dx, eller lika med 4/3.
G. E.
Meden agan, Grek., »ingenting för mycket», en af
den gamle Chilons vishetsregler.
Medesimo tempo, Ital.. musikt., samma tempo (som
förut).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
