- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
1209-1210

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medici, medicéerna, en för affärsdriftighet, rikedom, konstsinne och storartadt mecenatskap berömd »popolan»-slägt i Florens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Medianpapper (af Lat. medianus, i midten befintlig),
papper af medelstort format.

Mediant, musikt., den ton å diatoniska skalan, som
ligger midt emellan tonika och dominant, alltså i
c-dur e.

Mediastinum, Lat., anat., det af hjertat m. m. fyllda
rum i brösthålan, hvilket baktill begränsas af
ryggraden, framtill af bröstbenet, på sidorna af
lungorna och nedtill af mellangärdet.

Mediat (af Lat medium, mellanlänk), medelbar,
beroende. – Mediate, medelbart. – Mediation,
bemedling, biläggande af en tvistefråga (mellan
stater). – Mediationsakten (den 1803 af Bonaparte
utfärdade). Se Schweiz, hist.Mediatisera,
d. v. s. göra mediat, betecknade inom det forna
Tyska riket den åtgärd, hvarigenom »riksomedelbara»
ständer (furste, se d. o., grefve o. s. v. eller
stad) underkastades en större stats suveränitet, men
vanligen åtnjöt vissa företrädesrättigheter framför
andra undersåtar med afseende på politisk ställning
och personlig rang. – Mediator l. mediator, medlare,
kallas i folkrätten den makt, som mellankommer för
att söka på underhandlingens väg utjämna stridigheter
mellan andra stater. Då de fientliga parterna lemna
sitt medgifvande till en sådan mediation, förbinda
de sig icke derigenom till att antaga de gjorda
förlikningsförslagen. En väsentlig skilnad eger
således rum emellan mediationen och skiljedomen. Jfr
Intervention.

Medicago L., bot., ett örtslägte, hörande till
nat. fam. Papilionaceae L., kl. Diadelphia L. Från
roten, som hos olika arter är en- eller mångårig,
uppväxa vanligen flere stjelkar, försedda med
stipelbärande, trefingrade blad. Blommorna sitta
i korta, täta, nästan hufvudlika klasar. Kronkölen
är trubbig och baljorna snäcklikt hopvridna, en-
eller flerfröiga. M. sativa L., luzern (lucern),
blå-smäre, odlas som foderväxt samt är förvildad på
spridda ställen i södra och mellersta Sverige. Dess
blommor äro violetta, stundom nästan blå, och bilda
längre klasar. M. falcata L. är en mångårig art
med tämligen hårda, ibland nedtryckta stjelkar af
30 cm. längd eller deröfver. Småbladen äro smalt
jämnbredt vigglika, blomklasarna rundade, blomskaften
längre än foderpipen, kronseglet med gulbruna
ådror, baljorna halfmånformigt krökta. Linné fäste
uppmärksamheten på denna art såsom en god foderväxt,
och den kallades efter honom »Linnés höfrö», men
bär ock namnen gul eller svensk luzern. Den växer
här och der på åkerrenar och ängsbackar ifrån Skåne
till Upland. Den allmännaste arten är M. lupulina
L., humleklöfvern, som trifves i synnerhet väl
på kalkhaltig jord och anses angifva, att marken
är mergelhaltig. Humleklöfvern är en- eller två-årig,
har smala, vanligen nedliggande, småludna stjelkar,
15–20 cm. långa, småbladen äro omvändt äggrunda
eller nästan hjertlika. Blomklasarna äro rundadt
äggformiga, täta, blommorna klart gula, baljorna
små, njurformiga, med spetsen spiralformigt vriden,
efter mognaden svarta. Den minsta arten, M. minima L.,
har taggiga baljor. O. T. S.

Medicaster (af Lat. medicus, läkare), qvacksalvare.

Medicéerna. Se Medici.

Mediceiska stjernor,
föråldrad benämning å planeten Jupiters månar.

Mediceiska Venus. Se Aphrodite, sp.
889.

Medici [meditji], medicéerna, en för
affärsdriftighet, rikedom, konstsinne och storartadt
mecenatskap berömd »popolan»-slägt i Florens, hvilken
under 1400-talet hade stor andel i ledningen af denna
stads republikanska styrelse och sedermera innehade
ärftligt suveränt herravälde öfver Toscana. Redan i
senare hälften af 14:de årh. hade en Salvestro de’
M
. (d. 1388) genom att deltaga i 1378 års revolution
(se Florens, sp. 1478) vunnit de lägre folkklassernas
ynnest och lyckats för en tid störta slägtens
farligaste rivaler, de högadlige albizzierna. Väl
blefvo under den närmast följande tiden nästan
alla medicéer fördrifna ur Florens; men de få, som
qvarstannade, ökade sina rikedomar genom lyckade
handelsföretag, och slägten kunde snart glädja sig
åt en ny, mera varaktig uppblomstring. En medlem af
densamma, Giovanni d’Averardo (f. 1360, d. 1429),
grundade en omfattande bankirrörelse och förvärfvade
sig det lägre folkets tacksamhet genom att verka
för en rättvisare, efter förmögenheten utgående,
beskattning. Med hans äldre son, Cosimo de’
M
. (f. 1389), börjar raden af historiskt ryktbara
stormän af denna familj. Cosimo d. ä., såsom han
kallas till åtskilnad från yngre ättemän af samma
namn, var i besittning af oerhörda rikedomar och
skaffade sig genom frikostighet mot enskilda och
det allmänna samt genom sysselsättande af en mängd
konstnärer och handtverkare ett stort parti bland
folket, likasom han å andra sidan väl förstod att
använda sitt politiska inflytande till att befordra
sina privata affärsföretag. 1433 blef han på anstiftan
af slägten Albizzi fängslad och förvist från Florens,
men kallades redan 1434 tillbaka och ledde derefter
i 30 år republikens angelägenheter, dock med klokt
undvikande af att till det yttre skjuta sin egen
person i förgrunden och under fortsatt bedrifvande
af inkomstbringande bankiraffärer. Han förskönade
staden med präktiga byggnader och konstverk samt
visade ett varmt intresse för vetenskaperna och deras
utöfvare, bl. a. genom att mottaga grekiska lärde,
som flyktat från Konstantiriopel vid dess eröfring
af turkarna (1453). Genom hans stora anseende gick
hans ställning i arf till efterkommande; sjelf erhöll
han efter sin död (d. 1 Aug. 1464) hedersbenämningen
pater patriae (»fäderneslandets fader»). Hans son
Piero de’ M. (d. 1469) kallades il guttoso (»den
giktbrutne») och var, oafsedt sin sjuklighet,
mindre egnad att stå i spetsen för statsstyrelsen,
men visade sig likväl i stånd att tillintetgöra en
mot honom bildad aristokratisk sammansvärjning. Högst
steg denna slägtlinies betydenhet genom Pieros son
Lorenzo de’ M. (f. 1449), kallad il magnifico (»den
praktälskande»), hvilken jämte sin broder Giuliano
(f. 1453) ärfde makten vid faderns död. Saknande
farfaderns lugna affärsgeni, var Lorenzo långt mera
literärt och konstnärligt anlagd än denne, men också
långt mera


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0611.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free