Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medici, medicéerna, en för affärsdriftighet, rikedom, konstsinne och storartadt mecenatskap berömd »popolan»-slägt i Florens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidelsefull i politiken och fallen för despotism. Hos
det lägre folket sökte äfven han sitt stöd. Åter
ingingo slägtens fiender, denna gång med familjen
Pazzi i spetsen, en sammansvärjning, i hvilken äfven
påfven Sixtus IV och ärkebiskopen i Pisa, Francisco
Salviati, voro invigda. De båda bröderna öfverföllos
d. 26 April 1478 i sjelfva katedralen, under
högmässan. Giuliano stupade, men Lorenzo lyckades
rädda sig ur handgemänget in i sakristian och segrade
derefter med folkets bistånd, hvarvid han ingalunda
sparade på hämden. Han lyckades äfven försona sig med
påfven, som exkommunicerat honom och lagt Florens
under interdikt. Från denna tid ensam republikens
beherskare, uppträdde Lorenzo, i likhet med Cosimo,
endast såsom dennas förste medborgare, men likasom
en annan Perikles i ett nytt Athen förstod han att
skaffa sin styrelse giltighet, och utanför Florens
betraktades han snart som en monark. Han sökte med
framgång begagna sig af dessa omständigheter för att
afvärja yttre faror från Italien och upprätthålla ett
jämnvigtssystem inom det söndersplittrade landet. En
liflig verksamhet på alla det menskliga arbetets
områden, ett till alla folkklasser trängande intresse
för det allmänna samt, genom exemplet uppifrån,
en stigande kärlek till vetenskap och konst gjorde
Florens på hans tid till Italiens medelpunkt. Att
statslifvets republikanska former i sjelfva verket
voro endast ett sken, glömdes lätt under de lysande
folkförlustelser han föranstaltade. Likasom i
politiken ställde han sig äfven i den af honom
framgångsrikt idkade skaldekonsten på folklig
grund. (Om hans betydelse såsom skald se Italienska
literaturen, sp. 934.) Han dog d. 8 April 1492. Under
titeln Opere di Lorenzo de’ M. (4 bd, 1826) utgaf
storhertig Leopold II en fullständig samling af
hans dikter. Lorenzo efterlemnade 3 söner:
Piero (f. 1471), Giovanni (f. 1475) och Giuliano
(f. 1479). Piero ärfde faderns maktställning, men
egde ingen af hans lysande egenskaper och föranledde
sjelf redan efter två år en katastrof genom att låta
Karl VIII af Frankrike, under dennes tåg mot Neapel,
besätta den florentinska republikens vigtigaste
platser. Till följd af en folkresning, som medförde
munken Savonarolas egendomliga regemente (se Florens,
sp. 1479), fördrefvos Piero och hans bröder ur
Florens, hvilket han sedermera aldrig återsåg. Efter
flere fruktlösa försök att komma tillbaka begaf han
sig till franska armén i södra Italien och råkade
efter dess nederlag vid Garigliano drunkna i denna
flod, d. 28 Dec. 1503. Först i Sept. 1512 återvunno
medicéerna, genom Heliga ligans framgångar, väldet i
Florens. Dess utöfning stannade snart hos Pieros son
Lorenzo (f. 1492), sedan den ene af Pieros bröder,
Giovanni, 1513 bestigit den påfliga stolen under
namn af Leo X (se denne) samt äfven den andre,
den sjuklige och föga dådlystne Giuliano, begifvit
sig till Rom, der han 1516 dog. (Han var gift med
en fransk prinsessa och erhöll med anledning deraf
titeln hertig af Nemours.) Lorenzo, som 1515, genom
Leo X:s maktspråk, tillika blifvit hertig af Urbino,
förmälde sig 1517 med
Madelaine de la Tour d’Auvergne. Han dog redan 1519,
efterlemnande endast en späd dotter, den sedermera
så ryktbara franska drottningen, Katarina af Medici
(se denna). Den kraftfulle kardinal Giulio de’
M. (f. 1478), en son af den 1478 mördade Giuliano
d. ä., öfvertog efter Lorenzo republikens styrelse
och erhöll snart, efter sin kusin Leo X:s död
(1521), äfven omsorgen om familjens intressen,
men blef 1523 sjelf påfve, med namnet Klemens
VII (se denne). Under ledning af kardinal Silvio
Passerini. öfvergick då herraväldet i Florens
till Alessandro de’ M. (f. 1510), en naturlig
son till hertigen af Urbino, samt Ippolito de’
M. (f. 1511), hvilken hertigen af Nemours erkänt
såsom sin son. Efter Roms stormning af de kejserliga
trupperna under Karl af Bourbon (1527) reste sig
Florens ännu en gång mot medicéerna och fördref dem;
men sedan Klemens VII 1529 försonat sig med Karl
V, ryckte en kejserlig-påflig här mot staden, och
denna måste efter ett tio månaders tappert försvar
öppna sina portar. Kejsaren förlänade Alessandro
ärftlig hertigtitel samt förlofvade honom med en
sin naturliga dotter, den framdeles såsom
Nederländernas ståthållarinna bekanta Margareta af Parma,
och d. 5 Juli 1531 höll Alessandro sitt återintåg
såsom herskare i Florens. Hans liderliga lefnadssätt
gaf dock snart den gamla aristokratiska oppositionen
anledning att åter sticka upp hufvudet. Väl lyckades
han 1535 genom gift befria sig från sin medtäflare om
makten, den såsom kardinal i Rom bosatte Ippolito,
och kunde efter sitt 1536 fullbordade giftermål med
Margareta ännu säkrare förlita sig på kejsar Karls
skydd, men d. 5 Jan. 1537 mördades han af en aflägsen
slägtinge, Lorenzino de’ M.
Enär Alessandro efterlemnade endast oäkta barn af
späd ålder, valde den florentinska senaten till hans
efterträdare Cosimo I (1537–74), en 17-årig ättling
i 4:de led af Cosimo d. ä:s broder Lorenzo, och Karl
V bekräftade valet. Rikt utrustad med herskaregåfvor
och kallt hänsynslös, befäste nu Cosimo med kraft
den monarkiska regimen i Florens. Landsförvista
förnäma florentinares försök att under Frankrikes
skydd återställa republiken tillintetgjordes, och
de toskanska besittningarna konsoliderades. För
Karl V:s räkning eröfrade Cosimo 1555, efter 15
månaders belägring, Siena och erhöll 1557 af Filip
II besittningsrätt till denna gamla republik, mot
det att han efterskänkte stora fordringsanspråk från
Karls tid. 1569 fick han af påfven Pius V titeln
storhertig (granduca) af Toscana. Cosimo stiftade
den till levantiska handelns skydd verksamma S:t
Stefans-orden samt upprätthöll i sitt förhållande
till konst och literatur slägtens traditioner, men
hans stora penningbehof ådrogo handel och näringar
en tryckande skattetunga, som icke bådade godt för
den nya en våldsstatens framtid. Hans äldste son,
Frans I (1574–87), var sedan 1565 förmäld med kejsar
Maximilian II:s syster, Johanna af Österrike, som
skänkte honom en dotter, Maria, sedermera drottning
af Frankrike (se Maria, franska furstinnor, 3). Efter
Johannas död (1578) äktade han den ryktbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
