Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medici, medicéerna, en för affärsdriftighet, rikedom, konstsinne och storartadt mecenatskap berömd »popolan»-slägt i Florens - Medicin, betyder såväl läkemedel som läkekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bianca Capello (se denna). Han köpte sig 1576
af Maximilian bekräftelse å den storhertigliga
värdigheten och stannade i beroende af
Österrike. Likasom fadern och ett par af sina
efterträdare dref han till handelsståndets förfång
omfattande enskilda affärer. Han uppmuntrade de sköna
konsterna och hade af Cosimo ärft forskningslust
på naturvetenskapernas, särskildt kemiens,
område. Uffizi-galleriet och Accademia della Crusca
grundades under hans regering. Men misstänksam
och passionerad, föregick han sina fränder och
undersåtar med exempel på grofva våldshandlingar, och
så inträffade en massa blodsdåd, hvilka i lidelsernas
ohämmade styrka och den cyniska likgiltigheten för
spillande af menniskolif påminna om antikens sista
tider. Under Frans I:s broder och efterträdare,
den milde Ferdinand I (1587–1609), hvilken – utan
att vara prestvigd – från sitt 17:de år och inemot
tiden för sitt giftermål med Kristina af Lothringen
(1589) bar kardinalshatten, samt dennes son Cosimo II
(1609–21), Galileis ädelmodige beskyddare, blomstrade
åter handeln, och den toskanska flottan växte till en
respektabel makt på Medelhafvet, brukad mot turkarna
och barbareskkustens korsarer. Efter en af olyckor
uppfylld qvinlig förmyndarestyrelse började Cosimo
II:s äldste son, Ferdinand II (1621–70), 1628 sjelf
taga del i regeringen. Han var en menniskovänlig
furste, men föga energisk, hvarför ock den påfliga
kamarillan under hans långvariga regenttid fick
mycket att beställa i Toscana; och under hans son, den
bigotte och fåfänge Cosimo III (1670–1723), började
den europeiska diplomatien vidtaga dispositioner
med Toscanas storhertigliga krona. Med Cosimos ende
öfverlefvande son, den genom utsväfningar fysiskt
förstörde Giovanni Gaston, utdog d. 9 Juli 1737
medicéernas storhertigliga hus på svärdssidan. Hans
syster, Anna Maria Lovisa (1716 enka efter kurfursten
Johan Vilhelm af Pfalz, d. 1743), öfverlät familjens
allodialbesittningar och samlingar till Toscanas
nye innehafvare, Frans Stefan af Lothringen, Maria
Teresias af Österrike gemål.
Till den mediceiska slägtens två märkligaste
hufvudlinier, de republikanske köpmannafurstarnas
och den efter dem framträdande storhertigliga, hörde
flere äkta och oäkta ättlingar af de ofvannämnde
hufvudmännen, mer eller mindre kända och berömda
i påfvedömets samt literaturens och konstens
annaler. Två andra märkliga grenar af slägten lefva
ännu, husen M.-Tornaquinci (markiser di Castellina)
i Florens och M.-Ottajano (hertigar af Sarno) i
Neapel. Till den segare hörde den neapolitanske
ministern don Luigi de’ M. (f. 1760, d. 1830),
»cavaliere de’ M.», konungarna Ferdinand I:s och
Frans I:s talangfulle och verksamme tjenare.
Medicin (Lat. medicina, näml. res eller ars),
betyder såväl läkemedel som läkekonst och omfattar
såsom vetenskap ej blott konsten att bota sjukdomar,
utan allt, som rör menniskans eller djurens helsa
eller sjukdom. Medicinen innefattar derför följande
speciella vetenskapsgrenar, hvilka kunna delas i två hufvudgrupper,
nämligen a) de, som röra den friska organismen
i hennes normala lifsyttringar, och b) de, som
röra den sjuka organismen och medlen till dess
återställande till helsa. Till den förra gruppen
räknas i första rummet anatomien, som beskrifver de
yttre och inre formerna hos såväl kroppen i dess
helhet som de särskilda organen, organsystemen och
deras struktur ända in i de finaste detaljer samt,
då hon för dessas utredande använder starka mikroskop,
benämnes mikroskopisk anatomi l. histologi (se d. o.),
samt fysiologien, som afhandlar organens funktioner
eller lifsyttringar hufvudsakligen med tillhjelp af
fysik och kemi (fysiologisk kemi) och sålunda utreder
de vid materien bundna krafterna. Härtill sluter sig
hygienen, som uppställer lagarna för organismens
helsa och fäster uppmärksamhet på allt, som kan
verka störande för sundheten, härvid omfattande
äfven profylaktik, som genom sjukdomsorsakernas
påpekande söker förekomma sjukdomar och sålunda
på alla sätt bidrager att göra lifvet angenämt och
långvarigt (eubiotik, makrobiotik). Profylaktiken kan
sägas bilda bryggan till den andra af medicinens
hufvudgrupper, som med ett gemensamt namn kan
kallas patologi, eller sjukdomsläran, omfattande
en mängd särskilda specialgrenar, såsom etiologi:
läran om sjukdomsorsakerna, patologisk anatomi:
afhandlande de sjuka delarnas form och struktur,
patologisk fysiologi: de sjukliga, abnorma
funktionerna och lifsyttringarna, allmän patologi:
sjukdomsfenomenen i allmänhet, speciel patologi:
de särskilda sjukdomarnas förhållanden, nosologi:
den systematiska beskrifningen af sjukdomarna,
symtomatologi: läran om sjukdomarnas symtom,
eller yttre förnimbara tecken, på grund af hvilka
diagnostiken uppställer en bestämd sjukdoms diagnos,
d. v. s. igenkänner hvarje sjukdom för sig, fästande
sig icke blott vid »status praesens», d. v. s. de
för tillfället framträdande symtomen, utan äfven vid
»status antecedens», d. v. s. de sjukdomstecken,
som visat sig förut och nu återkallas i minnet
(»anamnes»). Konsten att rätt sammanbinda och
bedöma alla dessa tecken kallas semiotik; förmågan
att af de förflutna och närvarande symtomen sluta
till de kommande samt förutspå sjukdomens vidare
förlopp och utgång kallas prognostik och sjelfva
förfarandet dervid prognos. Symtomen gifva äfven
bestämda »indikationer», d. v. s. fingervisningar,
för behandlingen l. terapien. Den allmänna terapien
sysselsätter sig med de allmänna grunderna för
sjukdomarnas botande; den speciella terapien ingår i
detaljerna af hvarje sjukdoms behandling och betjenar
sig för detta ändamål af ett omfattande organiskt
och oorganiskt läkematerial (»materia medica»). Den
gemensamma läran om läkemedlen kallas farmakologi
(se d. o.). Terapien begagnar sig dock icke blott
af de på apoteken förvarade drogerna, utan äfven af
luft, klimat (klimatoterapi), vatten (balneoterapi,
hydroterapi), elektricitet (elektroterapi), gaser,
metaller (metalloterapi), gymnastik, massage m. m. Den
speciella patologien sönderfaller äfven i allt flere
specialgrenar, ju mer särskilda grupper af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
