Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medicin, betyder såväl läkemedel som läkekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågstycke, som påfven Bonifacius VIII belagt med
kyrkans högsta bann, att offentligen dissekera lik
och dermed införde anatomiens exakta studinm vid
universitetet. Han lade derigenom äfven en bättre
grund för kirurgien, som den tiden var i händerna på
råa, kringresande badare, samt bråck- och stensnidare,
hvilka satte kirurgien i sådant vanrykte, att den
formligen skildes från medicinen genom påfliga dekret,
och att medicinska fakulteten i Paris vägrade att
mottaga någon studerande, som icke förut afsvurit
sig kirurgien.
Med reformationstidehvarfvet inträdde den
fria forskningen i sin fulla rätt. Anatomien
utbildades af sådana män som Sylvius, Vesalius,
Fallopia och Eustachio, och kirurgien lyftes åter
genom A. Paré, berömd för sitt klassiska arbete
öfver skottsår och genom den af honom först
utförda underbindningen af blödande arterer vid
amputationer. Med kirurgien uppblomstrade äfven
obstetriken, och tysken E. Rösslein skref 1513 en
ganska värderik lärobok (De hafvande qvinnornas
rosengård) i förlossningskonsten. Den, som skarpast
bröt med gammal auktoritet, var den ryktbare
Paracelsus (d. 1554). Såsom en medicinens Luther icke
blott föreläste han på tyska i stället för latin,
utan lät offentligen bränna Galenos’ och Avicennas
skrifter. Dock slog han väl mycket öfver i fantasteri
och hade mera negativt än positivt inflytande på
medicinens utveckling. Ännu ensidigare omfattade
Paracelsus’ lärjungar det mystiska elementet i hans
lära, utvecklande den s. k. »spagiriska» medicinen,
hvilken fann ifriga anhängare inom rosenkreutzarnas
orden. Mot dessa ensidigheter uppträdde kraftigast
Andr. Liborius (d. 1616), genom hvilken kemien vann
större inflytande på läkekonsten. Det 16:de seklet
hade för öfrigt att kämpa emot svåra härjningar af
sjukdomar och farsoter, såsom spetälska, syfilis,
skörbjugg, pest, kikhosta, pnevmonier m. m. –
1600-talets mest epokgörande händelse inom den
medicinska verlden är blodomloppets upptäckt genom
engelsmannen W. Harvey (d. 1657), som f. ö. genom sin
lära »omne vivum ex ovo» (ägget är allt lefvandes
ursprung) bekämpade den gamla läran om »generatio
sequivoca» (lefvande varelsers omedelbara uppkomst
ur liflösa kroppar) och sålunda blef skaparen af
den moderna fysiologien. Vid århundradets midt
upptäcktes lymfkärlen af Olof Rudbeck d. ä. och
T. Bartholin. Genom italienaren M. Malpighi (d. 1694)
och holländaren A. van Leeuwenhoek (d. 1723) infördes
mikroskopet som medel för den finare anatomiens
studium. Läkemedelsförrådet ökades med de kraftiga
drogerna kinabark, ipecacuanha (kräkrot), arnica,
digitalis och valeriana. Bland nyare sjukdomar
upptäcktes och studerades rachitis (engelska sjukan)
och kretinismen. Genom engelsmannen T. Sydenham
(d. 1689) studerades grundligare de olika epidemiska
konstitutionerna och infördes en rationellare terapi
i febrar. Ännu herskade dock på många håll en viss
dogmaisk uppfattning af medicinen, och spekulativa
ensidigheter framträdde
dels i den »iatrokemiska skolan», med dess förkämpar:
belgiern J. B. van Helmont (d. 1644), som ansåg, att
både helsa och sjukdom närmast reglerades af en viss
lifsprincip, kallad »archeus», och holländaren Fr. de
le Boë (d. 1672, mera känd under det latinska namnet
Sylvius), som hade en mera materialistisk riktning,
dels i den »iatromatematiska» l. »iatromekaniska»
skolan, som i lifsfenomenen såg föga annat än en
tillämpad matematik, fysik och mekanik, och hvilken
skolas förnämste män voro italienarna S. Santorio
(d. 1636), G. A. Borelli (d. 1679), L. Bellini
(d. 1703) och G. Baglivi (d. 1708). Oaktadt de
ensidiga uppfattningar, till hvilka dessa skolor i
allmänhet gjorde sig skyldiga, befordrade de dock
den exakta medicinens utveckling i många vigtiga,
kemiska och fysiska detaljer.
Den medicinska vetenskapen i början af 1700-talet
beherskas af det lärda triumviratet tyskarna
G. E. Stahl (d. 1734) och Fr. Hoffmann (d. 1742) samt
holländaren H. Boerhaave (d. 1738). Stahls
lära hänför all kroppens verksamhet till en
immateriel princip, själen (anima), under det
Hoffmann mera fäster sig vid materien och dess
rörelse, hvarvid äfven principen blir materiel,
eller den från hjernan afsöndrade och genom nerverna
utströmmande nervetern. Boerhaave var till sina
grundåsigter hufvudsakligen iatromekaniker, ehuru
i allmänhet eklektiker. Den lärdaste af 1700-talets
läkare var (med undantag af Linné, som dock mera
tillhör botanikens historia) tysken A. von Haller
(d. 1777). I denne jättelike polyhistors lära
om irritabiliteten vann »solidarpatologien» ett
mäktigt stöd emot »humoralpatologien». Den förut
af engelsmannen Fr. Glisson (d. 1677) alltför
vidsträckt tagna irritabiliteten inskränktes af
Haller till en egenskap hos musklerna och skildes från
nervkraften. Teorien utbildades sedan något ensidigt
af skotten W. Cullen i hans nervpatologiska
system. På den hallerska irritabilitetsläran grundades
äfven ett system af J. Brown. Hans system, enligt
hvilket alla lifsyttringar äro blott en produkt af
yttre retning, slog till en tid mycket an i Tyskland,
men omfattades ej af de store praktiske läkarna
J. P. Frank (d. 1821) och J. Chr. Reil (d. 1813)
samt bekämpades lifligt af den nyktre Chr. W.
Hufeland (d. 1836). Sedan medicinen åter kommit
på villospår genom inflytelse af den schellingska
naturfilosofien, af hvilken äfven »homöopatien»
kan betraktas som en frukt, blef det 1800-talet
förbehållet att fullständigt befria medicinen från
både mystik och filosofi samt häfda dess rätt som
exakt fri naturvetenskap. En i denna riktning gående
forskningsmetod hade dock redan under 1700-talet
blifvit tillämpad af många enskilda inom såväl
de teoretiska som de praktiska specialgrenarna af
medicinen. Så hade både anatomien och fysiologien gått
sin rätta väg framåt, tämligen oberörda af de rådande
systemen. I Italien arbetade anatomerna Pacchioni,
Valsalva, Mascagni, G. D. Santorini (d. 1737) och
Scarpa; i England Monro, bröderna W. och J. Hunter
(den förre d. 1783, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
