Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medicin, betyder såväl läkemedel som läkekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare 1793) och Cheselden; i Holland Albinus;
i Tyskland Lieberkühn, Zinn, Wrisberg, Meckel,
Sommerring och Heister; i Frankrike Vicq d’Azyr,
Lieutaud, Sénac, Portal m. fl. Fysiologien fortgick på
experimentens och upptäckternas väg. L. Spallanzani
(d. 1799) samlade magsaft hos djur och pröfvade
dess inverkan på digestionen. L. Galvani
(d. 1798) gjorde sina för framtiden så fruktbärande
elektriska experiment på grodor. A. L. Lavoisier
(d. 1794) störtade Stahls flogistiska teori (se
Flogiston), upptäckte syrets egenskaper och visade,
att respirationen icke är annat än en blodets
syrsättningsprocess. Patologiska anatomien, som
först fått hålla tillgodo med sällsynta spridda
iakttagelser, visserligen förtjenstfullt samlade i
Bonets »Sepulchretum» (1700), blef en mera ordnad
vetenskap genom G. B. Morgagni (d. 1771), som gaf
den patologiska anatomien dess rätta plats inom
medicinen. Äfven den exakta kliniska forskningen
hade sina framstående målsmän: G. B. Borsieri
(d. 1785), som utgaf värdefulla »Institutiones
medicinae practicae», Huxham (d. 1768), utmärkt
iakttagare och beskrifvare af febrar (särskildt
en ny tyfusform, febris lenta nervosa), hvarjämte
han skref en monografi öfver angina gangrenosa,
deri man lätt igenkänner difterien, samt
Heberden (d. 1801), som studerade angina pectoris och
former af kronisk reumatism. Mot midten af 1700-talet
öppnades i Wien en af de mest berömda kliniska skolor
i Europa, under ledning af G. van Swieten (f. 1700,
d. 1772), lärjunge af Boerhaave, och under medverkan
af A. de Haen, äfvenledes lärjunge af Boerhaave,
och M. Stoll. Kirurgien odlades med framgång såsom
vetenskap af engelsmannen P. Pott, men blomstrade upp
företrädesvis i Frankrike, då, efter långa strider
med både barberare och läkare för invärtes sjukdomar,
1731 grundades den sedan så ryktbara l’Académie
de chirurgie, vid hvilken verkade sådana män som
Louis, J. L. Petit och P. J. Desault. Slutligen
må påpekas, att från 18:de årh. härstamma två de
vigtigaste upptäckter, nämligen af perkussionen,
genom tysken L. Auenbrugger von Auenbrug (d. 1809),
och af vaccinationen l. kokoppympningen, 1796,
genom engelsmannen E. Jenner (d. 1823).
1800-talet invigdes med fransmannen M. F. X. Bichats
banbrytande arbeten. Bland annat lade denne man,
som slutade sitt lif vid trettio års ålder (1802),
grunden för den moderna histologien och den allmänna
anatomien. Ehuru hans inflytande sträckte sig
öfver hela den lärda verlden, kunde dock den gamla
systematiseringslusten icke genast utrotas. Och
Bichats egen landsman, F. J. V. Broussais (d. 1838),
icke orätt kallad »medicinens Danton», braskade en
tid med ett ensidigt stimulistiskt system, enligt
hvilket snart sagdt alla sjukdomar betraktades såsom
inflammationer och det enda botemedlet ansågs vara
bloduttömningar, hvilkas bedröfliga resultat vid den
1832 i Paris härjande koleran ändtligen framstodo i
klar dag. Af vida större inflytelse och beståndande
värde voro de upptäckter och forskningar, som
gjordes af Broussais’ mest energiske motståndare,
R. Th. H. Laennec (d. 1826), hvilken utarbetade den
undersökningsmetod, som benämnes auskultation. och
uppfann stetoskopet samt sålunda riktade diagnostiken
med ett af dess förnämsta hjelpmedel, hvarjämte
han lemnade vigtiga bidrag till den patologiska
anatomien. Laennecs arbeten och äfven striden
mot Broussais fortsattes af hans lärjunge,
P. Ch. A. Louis (d. 1872), som gjorde sitt namn
odödligt genom sina klassiska forskningar rörande
lungsoten och tyfoidfebern. Den tredje stormannen
af samma riktning, J. N. Corvisart (d. 1821), skref
ett klassiskt verk öfver hjertsjukdomarna. Den
franska skolan gick sålunda i början af århundradet
i spetsen för den exakta medicinska och kliniska
forskningen, och hon har en mängd andra lysande
namn att uppvisa, såsom A. N. Gendrin (f. 1796),
G. Andral (d. 1876), A. F. Chomel (d. 1858),
C. F. Lallemand (d. 1854), J. Bouillaud (f. 1796,
hjertsjukdomar och reumatism), J. Cruveilhier
(d. 1874, patologisk anatom), Bretonneau de Tours
(d. 1862, difteriens upptäckare) och hans lärjunge
Trousseau (d. 1866), samt G. B. Duchenne de Boulogne
(d. 1875), den grundligaste elektrisatör samt
forskare i muskel- och nervsystemets sjukdomar. I
England beträddes samma nyktra kliniska väg af
R. Bright (d. 1858), som beskref njursjukdomarna,
skotten J. Abercrombie (d. 1844), irländaren Graves
(d. 1853) m. fl. De nya forskningsmetoderna
omfattades i Tyskland först och grundligast af
J. L. Schönlein (d. 1864), som gjorde dem
fruktbringande för hela Tyskland genom framstående
lärareverksamhet (hans inflytande på en massa
lärjungar kan jämföras med Boerhaaves). Man har
orätt ansett honom som stiftare af en ny skola
(den »naturhistoriska»). Han följde allenast de
store franske mästarnas föredöme och aflyfte den
mystiska slöja, som den tiden allmänt insvepte
lärometoderna vid Tysklands högskolor. Ungefär
samtidigt utbildades de franska idéerna på ett
särdeles framgångsrikt sätt af Wien-skolan, der den
patologiska anatomien fick sin förnämste moderne
målsman i K. Rokitansky (d. 1878), den fysikaliska
diagnostiken bearbetades af J. Skoda (d. 1881),
hudsjukdomarna af Hebra, de invärtes sjukdomarna af
Oppolzer, anatomien af J. Hyrtl (f. 1811), fysiologien
af E. W. Brücke (f. 1819), farmakologien af Schroff,
kirurgien först af Schuh, sedermera af Th. Billroth
(f. 1829) och syfilidologien af Sigmund. Under
en lång följd af år har denna skola lockat ett
stort antal lärjungar från alla land, och ingen
främmande skola har öfvat sådan dragningskraft på
svenska läkare. Skolans riktning, som fick namnet
»fysiologisk medicin», utbreddes öfver alla land
genom ifriga anhängare. Bland de främste såsom lärare
och skriftställare var K. A. Wunderlich (d. 1877),
ehuru i viss mån sjelfständig. Han inlade särskildt
stor förtjenst om noggranna temperaturundersökningar
i febrar och andra sjukdomar. I Wien-skolans riktning
hafva arbetat äfven J. Henle (f. 1809) och Pfeufer,
F. Th. Fredrichs (f. 1819), L. Traube (d. 1876),
H. Lebert (d. 1878), R. A. von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
