Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medvetande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Megin-gjord, Nord. mytol., »kraftgördel»,
kallades Tors starkhetsbälte. När guden spände
denna gjord om sig, fördubblades hans styrka.
Th. W.
Megna, flod uti Indien, utgörande det stora aestuarium
i Bengalens delta, som förer till hafvet hufvudmassan
af Ganges’ och Brahmaputras förenade vatten. Det är
en väldig flod, som än af sandbankar delas i ett halft
dussin kanaler, än vidgar sig till oöfverskådlig bredd
och faller ut i hafvet genom fyra hufvudmynningar,
omslutande tre stora öar. Den är segelbar året om af
flodångare. Ebb och flod samt den under namnet bore
(se d. o.) kända företeelsen äro mycket häftiga.
Megyes [me’djesj] l. Szasz M. (T. Mediasch),
stad i siebenbürgska komitatet Nagy-Küküllö,
vid jernvägslinien Grosswardein–Kronstadt. 6,489
innev. (1880), mest tyskar. Vinodling.
Megara (hårdt g; Grek. Megaira), egentl. en af
erinyerna (se d. o.); ful, stygg qvinna.
Mehadia, köping i ungerska komitatet Krassó-Szörény,
vid Donaus tillflöde Bela reka och jernvägen
Temesvár–Orsova, 22 km. n. om Orsova. Omkr. 2,000
innev., mest rumaner och tyskar. Omkr. 5 km. ö. om
M. ligga i Csernas trånga, romantiska floddal
de alltifrån romarnas tid bekanta helsokällorna,
kallade Herkulesbaden (Lat. Thermae, Fontes l. Aquae
Herculis, Mag. Gyögöfördö). Af de 22 heta (26–63°
C.) svafvelhaltiga mineralkällorna användas 9, dels
till bad, dels till drickning, och besökas årligen
af 4–5 tusen kurgäster.
Mehemed (Mehemet), oriktig form för Muhammed. –
Mehemed Ali o. s. v. se Muhammed Ali o. s. v.
Mehiläinen (af F. mesi, honing), Finsk mytol.,
biet. Detta nämnes ofta med synnerlig förkärlek uti
finnarnas fornsånger. Det kallas meiän lintu, »vår
fogel», mielilintu, »fägnadsfogel», metsän kukkien
kuningas, »skogens blommors konung», o. dyl. Det
anropades för att anskaffa honingssaft och andra
helsosamma läkemedel. Så t. ex. bad Lemminkäinens
moder M. först flyga ut i skogen, sedan till en bakom
nio haf belägen ö och slutligen öfver solen, under
månen och emellan stjernorna till sjelfva Jumalas
himmel, derifrån biet äfven slutligen får så kraftiga
salvor, att Lemminkäinens moder med dem kan återkalla
sin son till lifvet. Vidare anropar Ilmarinen biet att
skaffa honing, då han vill hafva godt härdningsvatten
till det nyskapade jernet. Men bålgetingen hinner
förut och kastar ormetter och myrsaft i vattnet, till
följd hvaraf jernet fick begär efter blod. Slutligen
anropades biet äfven ofta att skaffa honing, då
det gällde att få ölet att jäsa. I sången om ölets
ursprung berättas äfven biets uppkomst sålunda, att
det säges hafva uppkommit ur ett grässtrå, som »den
sköna jungfrun, Kalevas dotter», funnit och gifvit åt
Kapo (här menas troligen Osmotar), hvilken gnuggade
detsamma mellan sina händer och sålunda skapade biet.
O. G.
Mehlen, Berent von, en af de ovärdiga främlingar,
åt hvilka Gustaf I i början af sin regering lemnade
vigtiga förtroendeposter,
nämnes första gången 1519, då han i sitt hemland,
Tyskland, lät värfva sig till krigstjenst hos
Kristian II. Under dennes invasion i Sverige (1520–21)
erhöll han, vid kröningen i Stockholm, riddareslaget
och sattes till befälhafvare å det vigtiga
Stegeborg. Men d. 18 Dec. 1521 uppgaf han, troligen
endast af brist på lifsmedel, slottet till en svensk
belägringshär under Arvid Vestgöte, antogs efter någon
tids internering i Söderköping i svensk tjenst och
fick Stegeborg sig öfverlåtet. På sensommaren 1522
var han jämte Lars Siggesson (Sparre) befälhafvare
för de 10 krigsskepp, som Lybeck sålt till Sverige,
och som då deltogo i de vendiska hansestädernas
krigsoperationer mot Danmark. I Jan. 1523 ledde M.,
äfven då i förening med Lars Siggesson, ett anfall
mot Halland och Skåne, hvilket misslyckades, besatte
deremot i April s. å. Bleking och lyckades öfvertala
den danska besättningen å Kalmar slott att utan
nödtvång dagtinga (d. 7 Juli 1523). Vid Strengnäs
riksdag 1523 inkallades M. i rådet; genom giftermål
med konung Gustafs syssling Margareta Vasa blef han
äfven konungens frände. 1524 var M. »öfverste
höfvitsman, amiral och fältherre» för den omkr. 8,000 man
starka expedition, som skulle fördrifva Sören Norby
från Gotland, men motigheter inträffade redan från
början (finska krigsfolkets ankomst försenades, en
ammunitionssändning bortsnappades). En stormning mot
Visborg misslyckades, och de tyske knektarna vägrade
att deltaga i en ny stormning, innan fullständig
utbetalning af solden skett. Till följd af Malmö
recess uppbröt M. slutligen (d. 5 Okt.) från Visborg
samt hemvände till Kalmar. I slutet af s. å. stod
han afgjordt i förrädisk förbindelse med Norby och
misstänktes redan af konung Gustaf. I Juni 1525
af kastade han masken och samverkade öppet med
Norby för Kristian II:s sak. Sedan Norbys företag
i Skåne snart nog stäfjats från den danska sidan,
afreste M. med hustru och sin broder Henrik till
Mecklenburg, der han hos hertig Albrekt sökte
undsättning till Kalmars bibehållande för Kristian
II:s sak. Emellertid intog konung Gustaf Kalmar (d. 21
Juli). M:s rol i Norden var dermed utspelad, och han
tog sedermera endast från utlandet en jämförelsevis
oskadlig del i stämplingarna mot Gustaf och Sveriges
oberoende. – M:s ofvannämnde broder, Henrik von M.,
var vid befrielsekrigets början (1521) Kristian
II:s höfvitsman på Vesterås, visade sig såsom en
skoningslös skatteindrifvare och sökte hämma upproret
genom kraftiga skrifvelser, men lemnade straxt efter
träffningcn å Badelundsås befälet i andra händer.
Mehren, August Michaël Ferdinand von, dansk orientalist,
född i Helsingör d. 6 April 1822, blef student 1838
och egnade sig som sådan uteslutande åt studiet
af de semitiska språken. Han blef 1845 filos.
doktor i Kiel samt 1851 lektor och 1854 professor
i semitisk-orientalisk filologi vid Köpenhamns
universitet. M. har författat Die rhetorik der
araber (1853) samt flere afhandlingar angående de
islamitiska folkens geografiska kunskaper, särskildt
deras kännedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
