Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mejico l. Mexico, Sp. Estados unidos de M., Aztek. Mexitli, förbundsrepublik i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och röd i vertikala fält, med en örn i det hvita
midtfältet.
Det franska metersystemet för mått och vigt är lagligt
gällande sedan 1857, men de gamla spanska måtten och
vigterna äro ännu gängse. Myntet är, liksom i hela
spanska Amerika, piastern (dollarn) = 5,35 francs =
3,87 kronor.
Historia. Bland M:s urinnevånare framträdde mest
huasteker, totonaker, zacateker, cuitlateker,
mixteker, zapoteker, otornis, mazateker och olmeker,
samtliga kulturfolk, såsom deras byggnadsverk
och skulpturer ådagalägga (om minnesmärken från
tiden före européernas ankomst, se Amerikanska
fornlemningar, sp. 621, 622). Med 7:de årh. börjar
invandringen från norden. Samtliga invandrande folk
tillhörde en enda stor folkstam. Deras språk voro
dialekter af samma språk, och deras hieroglyfer
voro likartade. De bosatte sig bland urinnevånarna
eller underkufvade dem. Målet för deras vandring
var Anahuac. De första, som (omkr. 650) kommo
till dessa trakter, voro toltekerna, hvilka
mot slutet af 6:te årh. e. Kr. lemnat sitt
nordliga hem, Huehuetlapallan. Först i sitt nya
hem tyckas de hafva blifvit ett kulturfolk. De
tillegnade sig urbefolkningens gamla odling
och, delvis, religion. Deras nationalgud var
Quetzalcoatl. Medelpunkten för toltekernas
makt var först Tula (Tollan), sedermera äfven
Cholula. Toltekerna försvinna såsom herskande stam
i M. under förra hälften af 11:te årh. Talrika
skaror drogo till Yucatan, Guatemala, Nicaragua och
Honduras, der ännu i dag många språkrester vittna
om deras forna utbredning. Omkr. 1170 uppträdde
de vilde, af jagt lefvande chichimekerna i det
öde Anahuac. Först omkr. 1250 antoge de kultur och
jordbruk af de qvarblifne toltekerna, med hvilka de
till en del hade förenat sig. Hufvudorten i deras
rike var först Tenayuca, senare Tezcuco. Inom kort
begynte de 7 nahuatl-stammarna sin invandring;
de bosatte sig i Anahuac, men erkände chichimekernas
öfverhöghet. Ungefär vid samma tid förenade sig
akolhuerna, ursprungligen ett jägarefolk, i Tezcuco
med chichimekerna; blandfolket antog toltekisk
kultur och gällde för det mest bildade i hela
Central-Amerika samt kallades från den tiden endast
akolhuer. Den sista af deras konungar besegrades 1520
af spaniorerna.
Den sist invandrade af nahuatl-stammarna var
aztekerna (se d. o.) l. mejikanerna. Från
sitt urhem (Aztlan) långt uppe i norden drogo de
långsamt mot s. Med år 1091, då de firade sin första
cykliska eldfest, börjar deras aera och dermed deras
historia. 1216 kommo de till Tenochtitlan; de byggde
städer, bl. a. 1235 sin hufvudstad Tenochtitlan, som
snart erhöll namnet Mexico. I midten af 1300-talet
ställde de konungar i spetsen för sin gamla
feodalaristokrati, en krigisk bördsadel. 1436–64 var
Moteuczoma (Montezuma) konung i M. Han eröfrade en
mängd småstater s. och v. om M. och kufvade äfven
chichimekerna. En af hans efterföljare var Ahuitzotl
(1482–1502), som utsträckte aztekernas välde öfver
Yucatan och Guatemala. Montezuma II införde vid sitt hof ett
strängt ceremoriiel och gaf statsämbeten endast åt
adeln. Hans rike sträckte sig vid Stilla hafvet från
14° till 19° n. br. och vid östra kusten från 18°
till 21° n. br. I ett krig mot republiken Tlascala,
som vägrade erkänna hans öfverhöghet, blef han slagen,
och Tlascalas folk förenade sig med hans nya fiender,
spaniorerna.
Den första kännedomen om M. erhöll Europa genom de
spanske sjöfararna Juan Diaz de Solis och Vicente
Pinzon, hvilka 1508 upptäckte Yucatan. Först 1518
besöktes M:s östra kust (af Grijalva). 1519 landsteg
Cortez (se denne) derstädes och eröfrade med en
obetydlig styrka aztekernas rike, som kom under
spanska väldet, 1536 fick namnet konungariket
Nya Spanien och styrdes af vicekonungar med
nästan oinskränkt makt. Konungariket bestod
af generalkapitanaten M. och Yucatan och
»generalcommandancierna» Provincias internas
orientales och Prov. int. occidentales samt
var för civilförvaltningen indeladt i 12
»intendancier». Vicekonungen tillsattes för 5
år. Skaror af franciskan- och dominikanmunkar
införde deri katolska kyrkans hela yttre apparat efter
spansk förebild och grundade en mängd kloster. Det
rika landet utsögs på det hänsynslösaste sätt till
förment fördel för moderlandet. Innevånarna blefvo
slafvar. Spaniorerna voro ensamma i besittning af
alla borgerliga och kyrkliga ämbeten. Dem tillhörde
uteslutande landets handel, de allena förfogade
öfver dess hjelpkällor. De mejikanska kreolerna fingo
hvarken plantera vinstockar eller olivträd eller odla
hampa, lin eller saffran; landet fick ej förbruka
andra alster än från moderlandet införda. Handeln
var ett monopol för köpmännen i Cadiz och Sevilla
samt drefs blott öfver tvänne hamnar: Vera Cruz vid
Mejikanska viken och Acapulco vid Stilla hafvet. 1778
utsträcktes handelsrätten äfven till andra spanska
städer, men för öfrigt blefvo förhållandena i det
hela oförändrade, och landet var stängdt för andra
än spaniorer. Likväl förblef M. moderlandet troget;
och då den bourbonska dynastien 1808 störtades af
Napoleon, insatte mejikaiierna en egen regering
i Ferdinand VII:s namn. Dock hoppades kreolerna
samtidigt, att missbruken skulle afskaffas, och att de
sjelfva skulle uppnå politisk likställighet med »de
hvita» l. gammalspaniorerna (de i Spanien födda). Då
detta hopp kom på skam, bildade presten Don Miguel
Hidalgo Castilla, i Sept. 1810, en sammansvärjning
af kreoler, som kraftigt understöddes af indianerna;
och då han i Juli följ. år blifvit af spaniorerna
tillfångatagen och afrättad, fortsattes kampen af en
annan prest, Morelos, tills denne 1815 delade samma
öde. Revolutionen tycktes då vara på väg att lägga
sig; men den nye vicekonungen Callejas grymhet bragte
striden åter i lågor, och hans efterträdare Apodacas
mildhet kom för sent. Omkr. 1820 var Guerrero
upprorets ledare, och Iturbide (se denne), som
förenade sig med honom, fullbordade M:s lösryckning
från moderlandet samt lät utropa sig sjelf till
kejsare under namnet Augustin I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
