Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melanderhjelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Melastoma L. färgar läpparna svarta, liksom våra blåbär
(deraf namnet; af Grek. melas, svart, och stoma,
mun). Melastomacéerna äro rika på garfämne i de flesta
delar af växten, hvarför bark och blad af många arter
användas dels i färgerierna, dels i medicinen såsom
adstringerande medel mot diarré o. s. v. I Brasilien
bilda melastomacéerna genom sin talrikhet och sina
vackra blommor ofta ett utmärkande drag i landskapet.
O. T. S.
Melatar, Finsk mytol., en i forsar boende, välvillig
vattennymf, som anropades att taga sin bästa styråra
och dermed bringa båten säkert och lyckligt utför
den brusande forsen. Äfven anropades M. emellanåt
af dem, hvilka med besvärjelser sökte vinna någons
kärlek. O. G.
Melazzo. Se Milazzo.
Melbourne [me’lbörn l. -bårn], hufvudstad i britiska
kolonien Victoria, Australiens största stad och
en af de bäst byggda städer på jorden, ligger vid
Hobsons bay, såsom den innersta delen af den stora
Port Philip bay kallas. Förstäderna sträcka sig mer
än 16 km. längs vikens stränder, men den egentliga
staden ligger omkr. 4,5 km. från kusten på norra
stranden af Yarrafloden, på två kullar, East och
West M., mellan hvilka förr flöt en liten ström,
som nu delvis är igenfylld och bildar den lifliga
Elizabeth street. M. anlades 1835 och uppkallades
efter dåv. eng. premierministern, lord Melbourne. Ännu
1850 hade M. icke öfver 15,000 innev., men efter
upptäckten af guldfälten ökades befolkningen på
1850-talet med nästan exempellös hastighet och uppgick
1801 till 191,254. 1884 beräknades folkmängden till
322,690. Sedan 1847 är M. säte för en anglikansk
biskop, sedan 1848 för en rom.-katolsk ärkebiskop
och sedan 1852 för den 1851 organiserade kolonien
Victorias lagstiftande församling. Stora offentliga
byggnader, präktiga privathus, ofantliga magasin,
en mängd trädplanterade öppna platser (»gardens»)
och stora härliga parker samt den lifliga rörelsen
i staden och hamnen gifva M. storstadsprägel. Bland
offentliga byggnader må nämnas parlamentshuset,
government house, stadshuset, det offentliga
biblioteket (ännu ej fullbordadt, 112,000 bd),
posthuset och myntet (endast guldmynt slås). Det 1855
öppnade universitetet är likartadt med de engelska
universiteten och har omkr. 400 studerande. Med
detsamma är förenadt ett nationalmuseum med
naturalhistoriska samlingar. M. har vidare botanisk
trädgård och observatorium (37° 49’ 53" s. br. och
144° 58’ 35" ö. lgd fr. Greenw.), flere »colleges»
och en mängd andra skolor. Bland de industriella
anläggningarna (1881 tillsammans 2,469) må i synnerhet
framhållas ang- och vattenqvarnarna, talgsjuderierna,
garfverierna, skeppsvarfven och gjuterierna. 1881
sysselsatte industrien 38,140 pers., och värdet af
tillverkningen uppgick till 13,384,800 pd. M:s hamn
var förr den vid Hobsonsvikens vestra strand belägna
förstaden Williamstown (10,000 innev.); men numera
har Yarrafloden blifvit fördjupad och gjord rak,
så att äfven större fartyg (öfver 4,8 m.) kunna gå
upp till sjelfva staden. 1880 besöktes M. af omkr.
1,500 fartyg; importens värde s. å. beräknades till
14,557,000 och exportens till 15,954,000 pd. Förnämsta
exportartiklarna äro guld, ull, hudar och läder, mjöl
och andra råvaror. Den 1854 mellan M. och
Williamstown öppnade telegraflinien var den första på södra
halfklotet. Samtidigt började anläggningen af
jernvägar, som gå dels till omgifningarna (ringlinien),
dels till det inre af kolonien.
Melbourne [melbörn 1. -bårn], William Lamb, viscount
of M., engelsk statsman, f. 1779, blef 1804 advokat
och 1805 första gången medlem af underhuset, der han
slöt sig till whigs, men icke sällan understödde
lord Liverpools långvariga tory-kabinett. 1827
var M. minister för Irland i Cannings ministèr,
slöt sig derefter för en tid till hertigen af
Wellington, men blef oense med honom angående
parlamentsreformen och ingick 1830 såsom
inrikesminister i Greys kabinett. 1834 efterträdde M. denne
såsom premierminister och förste skattkammarlord,
måste s. å. gifva plats för ett konservativt kabinett
under Peel, men hade 1835–41 åter främsta rummet
i en Whig-ministèr. Död 1848. M. saknade högre
statsmannaidéer och begåfning såsom talare. Han
egde icke ens speciella insigter och sinne för
detaljer, men vann en personlig popularitet,
som utgör den hufvudsakliga förklaringsgrunden
till hans statsmannakarriér. Han ärfde 1828
viscount-värdigheten efter sin fader. 1805 gifte
han sig med en dotter till earlen af Bessborough,
den excentriska lady Caroline Ponsonby (f. 1785,
d. 1828 såsom frånskild), hvilken blef bekant i
egenskap af romanförfattarinna och vän till Byron. –
M:s yngre broder, Frederick James Lamb (f. 1782,
d. 1853), Englands sändebud i Wien 1831–43, upphöjdes
1839 till lord Beauvale och blef 1848, vid M:s död,
viscount of M.
1. Melbye [-by], Daniel Herman Anton, dansk
målare, född i Köpenhamn d. 13 Febr. 1818,
började i sitt tjugonde år att utbilda sig till
marinmålare och studerade dels vid konstakademien,
dels i K. V. Eckersbergs atelier. Redan 1840 kunde
han utställa några sjöstycken. Rekommenderad
hos konungen, fick han tillstånd att följa med
korvetten »Flora» på en expedition i Östersjön och
med linieskeppet »Kristian VIII» på dess första färd
i Nordsjön. 1843 vann M. det neuhausenska premiet
för Kryssande fartyg och 1846, efter en längre
sjöresa, utställningsmedaljen för Eddystones fyrtorn
(i k. tafvelsaml.). Dels med akademiens stipendium,
dels på egen bekostnad uppehöll han sig omkr. 11 år i
utlandet. Efter att hafva vunnit ett namn derstädes,
särskildt i Frankrike, blef han vid sin hemkomst
(1858) medlem af konstakademien och fick 1862 titeln
professor. Derefter vistades han mest utrikes, och
största delen af hans rika produktion stannade i
utlandet. Under sina senare år utförde han ett stort
antal kolbilder, i hvilka hans starka sidor, säkerhet
i teckning och målerisk frihet, ofta kommo mera
till sin rätt än i åtskilliga af hans oljemålningar,
i hvilka ett storslaget eller äkta måleriskt motiv
icke sällan led något under den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
