- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
1311-1312

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mellansorken ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej minst i Sverige, ehuru hans lifsgerning
nästan uteslutande hade dess tyska besittningar
till skådeplats. Såsom bevis på den ovanliga
popularitet han vunnit omtalas, att han begrofs
i en utomordentligt dyrbar kopparkista, som
bekostades af städerna Stralsund och Stettin,
de pommerska trupperna m. fl. Hans grefliga
ätt fortlefver i Ryssland.
–rn.

Mellin, Gustaf Henrik, vitter författare,
föddes i Revolaks, Österbotten, d. 23 April
1803. Tidigt föräldralös, kom han till en
anförvandt, dåv. professor Franzén i Kumla, af
hvilken han kärleksfullt omhuldades. Han blef
student i Upsala 1821, prestvigdes 1829 och
tjenstgjorde derefter en följd af år såsom
pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm,
under hvilken tid han utvecklade en högst
betydande literär verksamhet. M. nämndes 1848
till bataljonspredikant vid Svea lifgarde och
var tillförordnad regementspastor derstädes under
expeditionen till Fyen s. å. 1851 erhöll han Norra
Vrams och Bjufs pastorat, Lunds stift, hvilken
beställning han 1852 tillträdde. År 1867
tilldelade Svenska akademien honom k. Karl
Johans pris för vittra förtjenster. Han afled i
Norra Vrams prestgård d. 2 Aug. 1876. –
M. är en af Sveriges alsterrikaste författare, ej
blott hvad omfånget, utan äfven hvad
omvexlingen af ämnen vidkommer. Han utgör, kan
man säga, typen för en svensk literatör, sådan
som förhållandena under 1830- och 1840-talet
utbildade honom, oförtruten, mångsidig till
ytterlighet, alltid färdig att i hvilken riktning
som hälst öka literaturen och glädja eller gagna
medborgare. M. gjorde sitt inträde på den
vittra banan med monologerna Erik XIV och
hans son
, som 1828 vunno Svenska akademiens
andra pris. Men egentlig namnkunnighet vann
han året derpå, då Blomman på Kinnekulle,
hans första historiska novell, utkom och
mottogs med allmänt bifall, så att den på kort tid
utgafs i tre upplagor (den är tvänne gånger
öfvers. till tyska). Han offentliggjorde
sedan i rask följd Sivard Kruses bröllop (1830;
2:dra uppl. 1832), Anna Reibnitz (1831; 2:dra
uppl. 1833), Gustaf Brahe (1832) m. fl., hvilka
alltmera befäste honom i den läsande allmänhetens
gunst och af kritiken mottogos med
aktning för deras lifliga framställning och stil,
underhållande handling och jämförelsevis goda
tidsfärg. Den historiska novellen förblef också
M:s egentligaste fält. Han fortfor att under
årens lopp öka detta galleri af fosterländska
bilder, af hvilket en samlad upplaga började
utgifvas 1846, med titel Historiska minnen från
fäderneslandets forntid
, och som sedan,
fullständigt samladt och ordnadt, upplefvat
ytterligare tre upplagor såsom Samlade svenska
historiska noveller
(3 del., 1866, 67; 1874, 75;
1883). Äfven på sederomanens område var M.
ganska alsterrik, särskildt i novellafdelningen af
kalendern »Vinterblommor», hvilken han utgaf för
åren 1832–46 (utom för 1837, då kalendern
ej utgafs), och som bildade ett slags
medelpunkt för den tidens poetiska författare.
Flertalet af M:s noveller i denna art är dock numera
glömdt. Såsom lyriker uppträdde han, utom i
»Vinterblommor», äfven med skaldestyckena
Gyrith (1833) och Slafven (1840), båda belönta af
Svenska akademien, samt med Samlade dikter
(1852), Några nya smärre dikter (1864) och
Vinterblommor (1871), men tillhör ej antalet af våra
mer framstående diktare. Deremot blef han, såsom
utgifvare af ofvannämnda kalender och genom
sitt blida, vänsälla väsende, en af stödjepelarna
för det i Stockholm uppspirande literära lifvet
och förtrolig umgängesvän med Nicander,
Blanche, Sturzen-Becker m. fl. – M:s verksamhet
gjorde sig, som ofvan nämndes, gällande på
ganska många områden utom det vittra. Han
utgaf flere historiska, biografiska och etnografiska
verk af värde, såsom »Svenskt pantheon»
(1832–36, tillsammans med Jakob
Ekelund m. fl.), der han skref många af
lefnadsteckningarna, Krigen och statshvälfningarna
i våra dagar
(1848–49), Den skandinaviska
nordens historia
(2 del. 1850–55; ofullb.),
Skildringar af den skandinaviska nordens folklif
och natur
(4 del., 1855–76) m. fl. På det
historiska området verkade M. äfven såsom
läroboksförfattare af anseende. Hans Fäderneslandets
historia för fruntimmer
(1836, 5:te uppl. 1859;
öfvers. på tyska), Lärobok i fäderneslandets historia
(1845; 2:dra uppl. 1859), Lärobok i svenska
litteraturens historia
(1860) m. fl. höra hit.
Mycken förtjenst inlade M. äfven såsom redaktör
och författare af texten till åtskilliga planschverk,
hvilka länge bibehållit sitt anseende:
Museum för naturvetenskap, konst och historia
(1835–37), Sverige framstäldt i teckningar
(1836–40), Sveriges store män (1840–49),
Svenska nationaldrägter (1845–49) m. fl., hvilka
i sin mån bidragit att i bild och ord göra
fäderneslandet kändt och älskadt. För öfrigt
författade han en mängd smärre arbeten af vittert,
historiskt och biografiskt innehåll, utgaf Den
christlige predikaren
(3 årg., 1838–41) och
offentliggjorde massor af tidningsartiklar,
uppsatser för kalendrar m. m. – M:s efterlemnade
papper tillhöra nu k. biblioteket. Efter hans
manuskript utgaf H. Keyser 1885 Prelaten.
Historisk-romantisk skildring från unionstiden.

Ganska många af M:s arbeten äro öfversatta på
främmande språk, i synnerhet på tyska.
–rn.

Mellin de Saint-Gelais [-lä′ng dö sängṡjölä],
fransk skald. Se Saint-Gelais.

Melliranes. Se Melleirenes.

Mellit (af Lat. mel, honing). Se Honingsten.

Mellituri, oriktig form för Melituri. Se
Sockersjuka.

Melirvora. Se Honingsgräflingslägtet.

Mello. Se Melo.

Melloni, Macedonio, italiensk fysiker, f.
1798, blef 1824 universtitetsprofessor i sin
födelsestad, Parma, men måste 1831, till följd af
sitt deltagande i de revolutionära rörelserna
derstädes, fly till utlandet samt bosatte sig då
såsom privatman i Paris. 1839 kallades han
till direktor vid konservatoriet för konster och
handtverk i Neapel och ledde sedermera tillika,
till år 1848, ett meteorologiskt observatorium
på Vesuvius. Död i Portici, i kolera, 1854. M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free