Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Memming ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfveransträngning ett nervlidande, som medförde svag
helsa och ryggradskrökning. Fjorton år gammal fick
M. komma till Berlin, hvarest han såsom förberedelse
till filosofiska studier lärde sig matematik,
latin samt tyska och andra moderna språk. Han
hade att kämpa med armod, tills han 1750 antogs
till huslärare hos en rik sidenfabrikör. Hos denne
blef M. 1754 bokhållare, sedermera föreståndare för
affären och slutligen delegare deri. Sålunda vorden
ekonomiskt oberoende, egnade han sina fristunder
åt vetenskapliga forskningar, i hvilka han stöddes
af ett nära vänskapsförhållande till Lessing,
Nicolai och andra framstående målsmän för den
tyska upplysningsliteraturen. Lessing lät 1754
anonymt trycka Philosophische gespräche af M.,
hvilken följ. året äfven beträdde estetikens fält
med Briefe über die empfindungen. I Nicolais
och Lessings tidskrifter införde M. derefter,
förutom literära kritiker i mängd, flere värdefulla
estetiska afhandlingar, hvilka på detta område rödde
vägen för Kant. Såsom tänkare hade M. tagit intryck
såväl från Leibniz, Wolf och Spinoza (hvilken han
dock missförstod), som af Locke, Shaftesbury och
den franska upplysningsliteraturen. M. är den
måhända mest typiske representanten för den tyska
popularfilosofien; hos honom visa sig dock riktningens
högre tendenser förherskande. Han var en af de förste,
som löste filosofien ur de stela skolformlerna,
och han viste att framställa dess resultat i en
klar, ren, konstnärligt smakfull form. Det var
hans yrkande, att filosofien ej skall sysselsätta
sig med andra frågor än sådana, som ega omedelbar
betydelse för menniskan och hennes lycksalighet. För
deismens utbredande i Tyskland uträttade M. ofantligt
mycket. I Phädon oder über die unsterblichkeit der
seele (1767), en modernisering af Platons liknämnda
dialog, utvecklar han den tanken att odödlighet utgör
ett oundgängligt vilkor för att menniskan skall nå
sitt mål, som är delaktighet i Guds fullkomlighet
och lycksaligheten. Genom denna bok vann M. ett
europeiskt namn. Efter mångårig sjuklighet utgaf
han 1779 en tysk öfversättning af de 5 Moseböckerna
och 1783 en öfversättning af Psaltaren. Med dessa
företag och hela sin verksamhet i öfrigt utöfvade
M. ett oberäkneligt stort inflytande på judarnas
indragande i den moderna kulturutvecklingen samt
utrotandet af deras nationella fördomar. Han var
en nitisk förkämpe för all tolerans, icke minst
den religiösa. Jerusalem oder über religiöse
macht und judenthum (1783) utgör ett vittnesbörd
derom. M. såg i Gamla testamentets urkunder endast
den naturliga religionens grundsatser jämte en
uppenbarad lagstiftning för ett visst folk. Sjelf
förenade han en formsträng judisk konservatism med sin
filosofiska förnuftstro och hjertats religiositet. Då
Lavater 1769 i sin ogranlaga välmenthet offentligen
uppfordrade honom att öfvergå till kristendomen,
afböjde han detta med värdighet. I Morgenstunden
(1785), föreläsningar öfver Guds tillvaro, utförde
M. i synnerhet det ontologiska beviset närmare. När
F. H. Jacobi 1785 i en skrift påstått, att Lessing
dött såsom spinozist (då
liktydigt med ateist), skyndade M. sig, djupt upprörd,
att vederlägga detta i skriften An die freunde
Lessings (1786), men öfveransträngde sig dervid och
dog d. 4 Jan. 1786, i Berlin. Hans samtid hedrade
honom med namnet »den tyske (den judiske) Sokrates»,
och Lessing tecknade drag af hans väsende i »Nathan
den vises» gestalt. M:s »Gesammelte schriften»
utgåfvos 1843–45, i 7 bd; hans valda arbeten 1880,
i 2 bd. M. var farfader till den tyske tonsättaren
M.-Bartholdy (se nästa art.). – Jfr L. Lewysohn,
»Grunddragen af judendomens religiösa utveckling»
(1881).
Mendelssohn-Bartholdy. 1. Jakob Ludwig Felix M.-B.,
tysk tonsättare, den föregåendes sonson, föddes d. 3
Febr. 1809 i Hamburg, hvarifrån hans fader, Abraham
Mendelssohn (en rik bankir, som var född jude, men
öfvergick till kristendomen), tre år senare flyttade
till Berlin. Den unge M.-B. (som upptog sin moders
namn, Bartholdy) röjde tidigt en förvånande begåfning
såväl för musik och måleri som för språkstudier. Han
undervisades i tonsats af Zelter, i pianospel af
L. Berger, i violin af Henning, i språk af Heyse
och i teckning af Rösel. Redan 1818 uppträdde han
offentligen såsom pianist, och 1819 inträdde han såsom
altist i sångakademien. Från omkr. 1820 daterar sig
hans regelmässiga kompositionsverksamhet, hvilken
hade ett godt experimentalfält i de söndagliga små
konserterna med orkester i föräldrahemmet. 1821 mottog
han lifligare väckelser genom bekantskapen med Weber
och Göthe. 1825 undergick han i Paris för Cherubini
en pröfning, hvilken utföll utomordentligt gynsamt,
och redan året derpå, således vid blott 17 års ålder,
komponerade han det mästerverk, som han sedan icke
skulle öfverträffa, uvertyren till Shakspeares »En
midsommarnattsdröm». 1827 uppfördes i Berlin hans
enda offentligen gifna opera, Die hochzeit des
Gamacho. Två år senare utförde han det stordådet
att inöfva och uppföra Bachs »Matthäuspassion»,
som ej varit gifven sedan Bachs död. Samma år
besökte han jämte Moscheles England, hvarifrån hans
egentliga rykte såsom tonsättare utgick. 1830 reste
han till Italien, 1832 till Paris och London, der
han dirigerade sin förut i Skotland inspirerade
uvertyr Hebriden, spelade sin g-mollkonsert och
sitt h-mollcapriccio samt utgaf 1:sta häftet Lieder
ohne worte. Återkommen till Berlin, uppförde han
utom det redan nämnda äfven Reformationssymphonie,
kantaten Die erste walpurgisnacht och uvertyren
Meeresstille und glückliche fahrt. Han sökte den efter
Zelter lediga dirigentplatsen vid sångakademien,
men blef förbigången af Rungenhagen. I ersättning
kallades han 1833 till »städtischer musikdirector»
i Düsseldorf. S. å. dirigerade han i London sin
Italienische symphonie och anförde 1835 musikfesten
i Köln. S. å. tillträdde han ett engagement såsom
kapellmästare vid gewandhauskonserterna i Leipzig och
höjde derefter småningom denna stad till en metropol
för Tysklands musiklif, i synnerhet sedan han, i
förening med Schumann, David m. fl. lärarekrafter,
1843 grundat det berömda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
