Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mendes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
noveller samt skildringen Les 73 journées de la Commune
(1871).
Mendesantilopen, Addax nasomaculatas, zool., hör till
antilopfamiljen (Antilopidae) inom boskapsdjurens
ordning (Pecora) och däggdjurens klass. Kroppen är
tämligen klumpigt byggd. Hornen äro långa, något
lyrformigt böjda, runda och ringlade. Framför hornens
rot och på strupen är håret förlängdt. Nosspetsen är
hårbevuxen och den tämligen långa svansen försedd
med tofs i änden. Färgen är gulhvit, på hufvudet,
halsen och manen brun. Framför ögonen går ett
hvitt tvärband. Kroppslängden stiger till 1,9 och
höjden öfver skuldrorna till 1 m. Arten lefver i
östra Afrika, i hjordar och små familjer. Djuret
fångas medelst hetsjagter och anses för ett mycket
ädelt villebråd. På forntida egyptiska minnesmärken
är denna antilop ofta afbildad, och med hans horn
smyckades bilder af det gamla Egyptens gudar, konungar
och prester. C. R. S.
Mendes Leal da Silva, José, portugisisk skald,
f. i Lissabon d. 18 Okt. 1820, idkade vid unga år
vitterhet, invaldes 1845 i vetenskapsakademien
i Lissabon, vardt 1850 öfverbibliotekarie
vid riksbiblioteket och 1851 medlem af cortes
samt utnämndes till sändebud i Paris 1874 och i
Madrid 1882. M. är Portugals mångsidigaste och mest
framstående skald i nutiden. Han har skrifvit omtyckta
romaner, bl. a. Um sonho na vida (1844), A flor de mar
(1845) och Os mosqueteiros da Africa, samt utmärkt
sig som lyriker, särskildt i folkliga ballader och
visor (Canticos, 1858), men hans rykte grundar sig i
främsta rummet på hans dramatiska författareskap. M:s
stycken för scenen uppgå till öfver 60, deribland de
historiska dramerna Os homens de marmore (1854),
Os dons renegados och Pedro (1857), det mästerliga
sededramat A escala social (1858) och det nationella
lustspelet O tio André que vem do Brazil (Ib55). M. har
äfven utgifvit 5 bd af »Corpo diplomatico portuguez»
och författat historiska arbeten, hvilkas värde dock
är tvifvelaktigt.
Mendikant (af Lat. mendicare, tigga), tiggaremunk.
Mendizabal, Don Juan Alvarez y, spansk finansman,
f. omkr. 1790, son till en judisk köpman, deltog
rörelserna för återställande af 1812 års konstitution
samt understödde Canga-Arguelles’ finansiella
reformplaner (1820). Efter reaktionens inträde (1823)
satt han en tid häktad i London på begäran af engelska
kapitalister, som genom hans förmedling lemnat det
spanska konstitutionella partiet försträckningar,
och dref derefter en framgångsrik affärsrörelse
i London, så att han bl. a. år 1833 kunde försträcka
Spaniens regentinna, enkedrottning Maria Kristina,
hjelp mot karlisterna. 1835 hemkallades
han såsom finansminister och blef i Sept.
s. å. interimistisk konseljpresident. Men M.
kunde ej råda bot för finansernas tillstånd och
mäktade ej häller på allvar genomföra de många öfriga
reformer han utlofvat samt trädde derför tillbaka
i Maj 1831). I Sept. s. å. kallades han af
Calatrava åter till finansminister,
men afgick i Aug. 1837 på samma gång som denne. Under
Esparteros regentskap 1841–43 innehade han ännu
en gångj finansportföljen, flyktade derefter till
utlandet och återkom först 1848. Död i Madrid 1853.
Mendoza. 1. Stat i förbundsrepubliken Argentina i
Syd-Amerika, begränsad i n. af staten San Juan, i
ö. af staten San Luiz. i s. af territorierna la Pampa
och los Andes och i v. af Chile. Arealen beräknas till
88,193 qvkm. och innevånarnas antal till 100,000, mest
mestizer. Vestra delen är uppfylld af Anderna och rik
på nyttiga metaller, i synnerhet koppar, östra delen
består mest af torra stepper, som genom artificiel
bevattning frambringa rika skördar af hvete, majs och
andra sädesslag samt tobak. Största floden är Rio
de Mendoza, som upprinner på Andernas vestra kedja
och faller ut i Laguna Guanacache. Industrien är
obetydlig. Åtskilliga mineralkällor finnas, bl. a. de
bekanta Inkabaden (Baños de Inca), nära Rio de Mendozas
källor. – 2. Hufvudstad i nämnda stat, belägen på 770
m. höjd vid foten af Sierra de Uspallata, förstördes
nästan fullständigt genom ett jordskalf d. 20 Mars
1861, hvarvid 2–3 tusen (enl. andra 10–15 tusen)
menniskor omkommo, men har sedan åter uppbygts något
östligare och räknade 1884 öfver 18,000 innev. Jernväg
går från M. till Rosario vid Parana.
Mendoza, Iñigo Lopez de. Se Santillana.
Mendoza, Don Diego Hurtado de, spansk författare
och statsman, f. 1503 i Granada inom en högättad
familj, åt hvilken styrelsen af Granada var uppdragen,
bestämdes för den presterliga banan och gjorde studier
i Salamanca, men ingick snart vid armén och deltog uti
italienska fälttåget, under hvilket han fick tillfälle
att fortsätta sina studier i Bologna, Padua och
Rom. 1538 anförtrodde kejsar Karl V honom den vigtiga
ambassadörsposten hos republiken Venezia. Der umgicks
M. vänskapligt med den berömda boktryckarefamiljen
Manutius, samlade ett värdefullt bibliotek och lät
uppspåra forngrekiska manuskript i Tessalien samt
på berget Athos. 1545 skickades han till tridentinska
kyrkomötet för att bevaka kejsarens rätt, förordnades
1547 till fullmäktigt sändebud i Rom och guvernör
i Siena samt vann i dessa värf rykte såsom sitt
lands skickligaste diplomat, men hemkallades
1554. Hos Filip II stod M. aldrig i gunst. 1568
förvisades han från hofvet, sedan han under en
träta med en rival, en hofman, kastat ut denne
genom fönstret. M. afled 1575. Han testamenterade
sin rika samling af klassisk literatur och arabiska
manuskript till Escorialbiblioteket. – Redan som
student skref M. berättelsen Vida de Lazarillo
de Tormes (tr. först 1553; upplagor i mängd), en
synnerligen frisk och liffull, på den präktigaste
kastilianska författad historia om en fattig gosse,
som genom slughet i förening med glädtigt lynne och
hänsynslöshet svingar sig upp i verlden. Denna bok är
urtypen för skälmromanen l. den »picareska» genren,
hvars blomma skulle blifva Le Sages »Gil Blas». Inom
lyriken diktade M. dels i de folkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
