Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttryck i en fordran på jämlikhet. Denna fordran varder
dock berättigad först då förmågan och kraften genom
handling för det allmänt menskliga visat sig värdiga
deraf, men redan nu är hon en följd af och ett bevis
på intelligensens utveckling, hvaraf hon betecknar
ett nytt stadium.
Menniskan eger visserligen, frånsedt den kroppsliga
likheten, det gemensamt med djuren att hon är ett
förnimmande väsende och verkar efter förnimmelser
såsom motiv, samt har sinliga känslor och sinliga
instinkter. Men derjämte eger menniskan något annat,
som saknas hos djuren: en för henne egendomlig form
af förnimmande och viljande, hvilken visserligen
för sitt framträdande förutsätter djurlifvet och
i många afseenden modifieras af detta, men å andra
sidan sjelf ingriper bestämmande och modifierande i
den djuriska sidan hos henne, nämligen förnuftighet
i vidsträckt bemärkelse (jfr Förnuft). Med
afseende på sättet att förnimma och vilja innebär
detta medvetenhet i förnimmandet och afsigtlighet
i viljandet. Ingen lär förneka, att dessa finnas
hos menniskan, ehuru meningarna kunna vara delade
rörande vidden af deras betydelse såväl i allmänhet
som i särskilda fall. Ej häller kan det bestridas,
att de utgöra något specifikt för menniskan, nämligen
såsom för lifvet i det hela bestämmande makter,
något, som tydligen ej hindrar, att de då och då
kunna uppträda sporadiskt äfven hos djuren. Men
det måste ock anses ådagalagdt, att hos menniskan
finnes jämväl ett annat innehåll i förnimmandet och
viljandet än hos dessa, nämligen ett osinligt eller
förnuftigt innehåll. Menniskan är medveten om den
sinliga verldens förgänglighet samt i allmänhet dess
brist på sann och ursprunglig verklighet. Hon vet,
att sinneverlden ej fyller de fordringar, som måste
ställas på en sådan verklighet, men hon skulle lika
litet kunna göra detta som t. ex. den blindfödde
är i stånd att förnimma mörkret, derest hon ej
på något sätt, om än aldrig så dunkelt, förnumme
jämväl det osinliga. – Om möjligt ännu tydligare
framträder det förnuftiga hos menniskan i hennes
medvetande om en på viljan ställd oafvislig fordran,
om förpligtelse. Etikens historia har visat det
vara en omöjlighet att förklara detta ur menniskans
sinliga sida. Ty till en antaglig förklaring af
fordrans oafvisliga giltighet har man på den vägen
icke kommit fram. Menniskan är följaktligen bestämd
af det osinliga, på samma gång hon är bestämd af
naturen. Hon är på en gång en naturvarelse och en
osinlig ande. Träffande har man ock derför sagt, att
»menniskan tillhör tvänne verldar, eger medborgarerätt
i tvänne riken». Men till sitt egentliga väsende
tillhör hon den osinliga verlden. Detta hennes
väsende är nämligen hennes personlighet, som är en
evig ande, och ur denna måste natursidan hos henne
– hennes varelses utansida – förklaras, något, som
för ingen del innebär ett förnekande af dennas stora
vigt och betydelse för henne under detta lifvet. Till
uppvisandet af att den menskliga personligheten är
i denna bemärkelse ett väsende i egentlig mening,
hvilket såsom sådant aldrig kan förintas,
måste bevisen för själens odödlighet ytterst
syfta. G. v. D. L. H. Å.
Menniskans rättigheter. Se Déclaration des droits de
l’homme och Medborgerliga rättigheter, sp. 1183.
Menniskans son (menniskosonen) är den benämning, som
Jesus i Nya test. esomoftast begagnar om sin egen
person. Närmast uttrycker ordet blott medlemskap
i menniskoslägtet, men tvifvelsutan vill Jesus
med detta ord, som han nästan alltid i bestämda
formen använder om sig sjelf, beteckna sig icke
blott såsom tillhörande menniskoslägtet, utan som
den ideala, fullkomliga menniskan, representanten
för slägtet. Så begagnas ock ordet om Kristus icke
blott i hans förnedringstillstånd, utan äfven i
upphöjelsens. Efter himmelsfärden behåller han sin
menskliga natur, och det är »menniskosonen», som vid
tidsåldrarnas slut återkommer till verldsdomen. Jfr
Kristologi. G. R-l.
Menniskoblifvande. Se Inkarnation.
Menniskolika apor. Se Anthropomorpha.
Menniskoraser, de sammanfattningar, i hvilka
menniskoslägtet tages på grund af vissa typiska
egendomligheter i kroppsligt afseende. Denna
fördelning i raser, hvarvid menniskan betraktas
uteslutande ur synpunkten af en naturlagarna
omedelbart underkastad varelse, bör skiljas från
slägtets sammanfattningar i folk och folkstammar,
hvarvid menniskan betraktas såsom samhällslem, och
hvarvid hennes själsegenskaper samt sedernas och
framförallt språkets egendomligheter äro vigtiga
kännetecken. Vetenskapen om menniskan såväl i det
förra afseendet (antropologi) som i det senare
(etnografi l. etnologi) är af jämförelsevis sent
datum; den tillhör slutet af 1700-talet och vårt
århundrade. Emellertid finnas spår till en sådan
vetenskap hos alla civiliserade folk. Redan de
gamle egypterna skilde på sina minnesmärken emellan
4 raser: ludu l. rudu (egypterna sjelfva), aumu,
(semiterna i Syrien och Eufrat-Tigris-landen), nahasin
(Afrikas negrer) och tamahu (Asiens icke-semitiska
folk och de med egypterna beslägtade hamiterna
i Afrika). Af utomordentligt inflytande på den
europeiska uppfattningen i hithörande frågor blef
för ett par årtusenden Bibelns framställning (1
Moseb. 2:dra och 10:de kap.) om menniskoslägtets
härstamning från Adam och dess fördelning i 3 raser,
efter sina stamfäder Sem, Ham och Jafet (Noaks söner),
kallade semiter, hamiter och jafetiter. Denna bibelns
berättelse bör, enligt Fr. Müller, betraktas endast
såsom en semitisk lokalsaga och afser icke alla
jordens folk, utan endast kaukasiska (l. medelhafs-)
rasens fördelning. Det äldsta vetenskapliga försök
af någon betydelse till en rasindelning framställdes
af Linné (»Systema naturae», 1758), som tog hudfärgen
och den geografiska utbredningen efter verldsdelarna,
lynnet m. m. till utgångspunkter samt sålunda fick
en amerikansk (brun), europeisk (hvit), asiatisk
(likblek), afrikansk (svart) och monströs (patagonier,
hottentotter, kineser och verkliga vidunder, såsom
»storhufvade», »tvärhufvade» m. fl.) ras. På samma
sätt, med hänsyn hufvudsakligen till hudfärgen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
